aik4ever

Det tog sin tid, men till slut abdikerade Dick Andersson till förmån för Johan Backlund. På ett sätt förstod vi att det måste ske, förr eller senare, men det var för otäckt att tänka på. Nästan som att fundera på hur livet kommer att bli när ens föräldrar inte längre är i livet. Skönt att Backlund var så bra att vi egentligen aldrig saknade Dick, förutom i själ och hjärta. Andreas Hadelöv regerade också under många säsonger. Från 2005-11 var han ohotad målvaktsetta (bortsett från några månader när vi trodde att Nicklas Dahlberg var redo). Men till skillnad från hur vi resonerade kring Dick Andersson, så trodde vi aldrig att Hadelöv var tillräckligt bra. I själva verket var han ju det, men målvaktssidan kändes lite svag. Men allt har ett slut och till slut fick han flytta på sig, mannen som tog oss till Elitserien, etablerade oss där och vaktade kassen i samtliga slutspelsmatcher när AIK gick till final 2011. Året efter gjorde vi om bedriften, men då satt han på bänken alla matcherna i ...

Kanske smög det sig in en nonchalans 1990? Visst, vi hade åkt ur Elitserien - igen. Men förra gången hade det ju gått extremt enkelt att ta sig tillbaka. Det var väl bara att göra om det! Fast innerst inne var oron större den här gången. Det hade varit tryggt att kunna luta sig mot rutinerade spelare som Rolle Stoltz, Johnny Forsman och Göran Lindblom. Claes Lindblom, Ola Stenlund, Hannu Palmu, Thomas Hedin, Jörgen Marklund och Peter Lundmark. Ingen av dessa orkade ladda om för Division ett-spel - igen. Den här gången var det annorlunda. Det fanns kvar en viss stomme med lojala spelare som var beredda att rädda sitt lag. Dick Andersson, Lasse Marklund, Robban Larsson, Niklas Mannberg, Martin Pettersson och Micke Granstedt. Men det gick inte att bara förlita sig på rutin. Vi måste fylla på underifrån med talangfulla ungdomar. Ett litet ljus i mörkret var JSM-guldet som bärgades 1988. En juniorsatsning kanske var lösningen. Både ekonomi och spelarflykt tvingade SHC till en nysatsning. Et...

Trots finalplatsen 2018 var ingen nöjd. Laget hade räddats av Joni Ortio fram till finalen, och väl där förnedrats av Växjö. Samtidigt svek publiken, både på grund av allmän mättnad, men också på grund av att laget inte var sig likt. Det kom inte lika mycket underifrån och nyförvärven var ganska misslyckade. Bredden saknades. Men med facit i hand hade vi kvar det allra värsta. Mikael Lindgren fick Skellefteå AIK:s största lönebudget någonsin i händerna och valde att satsa allt på ett kort. Spelarna som skulle värvas skulle varken vara AHL-chansningar eller eventuellt blivande stjärnor med hemvist Norrland. Nej, det ENDA som gällde var att de hade SHL-rutin. Naiva medarbetare på AIK:s kansli jublade och tyckte att laget var mer spännande än någonsin och tyckte att nu skulle publiken välla in. Allt skulle sköta sig självt och avsaknaden av marknadsföring och allmänt hårt arbete skulle nog inte märkas. Vi hade ju det mest spännande laget på länge!! Att det sen inte sker särskilt mycket ut...

1987 skrev Skellefteå HC ett treårskontrakt med superstjärnan Kari Jalonen. En storsatsning hade inletts och laget skulle byggas kring Kari. På ett orimligt vis ändrades dock bestämmelserna under säsongen och till säsongen 88/89 fick varje lag bara ha en utländsk spelare. SHC valde mellan Jalonen och Kari Suoraniemi och den officiella anledningen var att backsidan var för tunn (Lindblom slutade), men vi gissar att det kan ha funnits ekonomiska motiv också. Hur som helst så accepterade Jalonen att kontraktet bröts. Han flyttade hem till Finland, gjorde 74 poäng på 44 matcher och vann VM:s poängliga. Som synes var Kari Jalonen en riktig superstjärna och han bar tröja #9 i Skellefteå. En ersättare måste in och valet föll på 25-årige Jeff Hällegard. I ryggsäcken hade han en Elitseriesäsong med Djurgården (5 poäng på 24 matcher) och senast hade han varit i Vita Hästen, där det gick betydligt bättre. Jeff skrev kontrakt med Skellefteå och valde (förmodligen omedveten om den ofrånkomliga jämf...

Surt för Rafael Nadal att vara samtida med Roger Federer. Likaså att Cristiano Ronaldo stod på toppen av sin karriär samtidigt som Leo Messi. I vår svartgula värld säger vi lite slarvigt och nonchalant att 90-talet tillhörde Pär Mikaelsson. Frågan är om det inte var Daniel Pettersson som var den stora stjärnan? Om vi tittar på nio av 90-talets tio säsonger så snittade han 28 poäng. Den tionde hann han bara spela fem matcher innan en skada satte stopp för den säsongen. På de fem matcherna stod Pettersson för sex poäng. Under samma period snittade Mikaelsson 28,4 poäng/säsong. Nu är inte det här tänkt som en tävling mellan dessa två giganter, utan det vi vill påvisa är att Daniel Pettersson är lite bortglömd. Han hade näst intill ett registrerat partnerskap med Jörgen Wännström och de två hade kunnat spela ihop i sömnen. Vem som var tredjelänk i kedjan varierade, men åtminstone Kent Norberg, Mikael Berg och Kent Lindberg har vittnat om hur fantastiskt lätt det var att spela med de två i ...

Vi har värvat en del lagkaptener genom åren och som supporter varvar man upp lite extra, när man tänker på vilka fantastiska ledaregenskaper en kille som just har varit lagkapten måste ha. Kent McDonell, Kimmo Koskenkorva och Micke Renberg kom till AIK inför samma säsong. Detta i ett läge då Skellefteå verkligen behövde spelare som kunde kliva fram och leda laget. Anledningen till att vi nämner de spelarna är att samtliga var kapten säsongen innan de kom hit. Några år senare hade vi Jimmie Ericsson, Joakim Lindström, Erik Forssell och ytterligare många fler spelare som både hade de viktiga egenskaperna och som dessutom var otroligt skickliga spelare. Behovet av att värva lagkaptensliknande spelare minskade, men i takt med att vi brandskattades hårt ökade det igen. Inför säsongen 2016/17 valde AIK att släppa Erik Forssell. Han flyttade hela vägen ner till Malmö och fick uppdraget där att leda laget, både som kapten och med all den rutinen som han hade hunnit samla på sig. Blev inte Malm...

Egentligen är det få som har gjort så mycket bra för AIK som Peo Larsson. Han var tränare när vi gjorde vår bästa säsong under 90-talet. Enligt egen utsago låg han bakom den stora satsningen på hårdare träning för ungdomsspelarna. Han coachade fram b-juniorerna till SM-silver 1995. Det som de flesta minns honom allra bäst för är sportchefsjobbet 2004-08. En fruktansvärd och underbar tid som kostade många av oss hälsan, hårfästet och äktenskap. Men mitt i stormen stod Peo trygg och inte bara förde oss tillbaka till Elitserien, utan hans lagbygge tog oss till Skellefteå AIK:s första slutspel på 35 år.  Vi fick kämpa för att få till den här intervjun med Peo. Mycket tummen upp på Messenger, men också långa stunder av total tystnad. Till slut skickade han sitt telefonnummer, men när vi ringde upp svarade en Ulf. Är han så rolig att han gett oss Uffe Tavolas nummer? tänkte vi. Men det var inte så, utan en sexa som hade blivit en femma bara.  En timmes snack blev det, med mycket off...

I ärlighetens namn så finns det en ganska stor arsenal inlägg som bara ligger och väntar på att publiceras. En megafyllig intervju med Peo Larsson, där både det ena och det andra avslöjas. En rapport från Pär Mikaelssons bröllop ligger i pipen. Likaså en fullständig granskning av våra fem kvalserier. Tidlösa inlägg som kan släppas när lusten faller på. Den här intervjun är däremot purfärsk (samma dag som SM-guldet bärgades) och en sådan godbit går inte att hålla på särskilt många dagar. För vi vet ju alla vad vi behöver. Det som har saknats i år (vi HAR vunnit guld) är en lekkamrat till Oscar Lindberg. En riktig rightarsniper! Och finns det en bättre och rimligare sådan än Linus Karlsson? En tidigare toppsäsong i Skellefteå. Tydliga flirtar om att det är hit han ska komma den dagen som han återvänder. Inte fått många chanser i NHL och nu löper kontraktet med Vancouver Canucks ut. Naturligtvis kommer ett erbjudande därifrån att komma upp på bordet och visst existerar de schweiziska peng...

Det fanns definitivt saker som talade för att Nick Sörensen och Skellefteå AIK skulle kunna vara ett lyckat äktenskap. Han draftades av Anaheim Ducks redan i andrarundan och de valde att skriva kontrakt med honom i princip omgående. Ung, utvecklingsbar rightare som nu skulle få chansen på bästa tänkbara platsen i hela hockey-Europa. Vad skulle kunna gå fel? I efterhand har Nick berättat att svansföringen var hög under det här skedet av hans karriär och att han nog tänkte att den talangen som han hade borde räcka hela vägen till toppen. Det hårda jobbet hade inte en jättestor plats i den kalkylen. Första dagen på jobbet i Skellefteå gjorde förmodligen att han insåg att här jobbar vi. Vi jobbar hårt och vi gör det varje dag. Och det är kanske möjligt att han borde ha fått en aha-upplevelse, men det blev inte så. Tiden i AIK präglades av skador och åter skador. Sörensen står bokförd för 14 matcher där han producerade 1+3. För han såg sig själv som en producerande spelare. 108 poäng på 90 ...

Aaltonen, Olimb och Edwin Hedberg. Spelare som genom åren (kanske inte under de senaste åren dock) hade visat upp sig i SHL och på olika sätt gjort sig ett namn. Aaltonen med sin hela aura av att vara en stjärna, Olimb med sin teknik och speluppfattning samt Hedberg med sin skridskoåkning. Spelare som vi kände till och som ägde vissa spetskvaliteter. Sen kom Robin Alvarez också, men vad han stod för var mer oklart och vi var väl inte jättepeppade. Du som läser in att jag var jättepeppad på Olimb och Hedberg läser fel. Jag vill bara påvisa att de hade något. Förvisso för några säsonger sedan, men ändå. Alvarez kändes inte särskilt bra alls. Men så fel vi hade! Medan de andra tre floppade och lämnade tog Robin ganska snabbt en plats i våra hjärtan. Främst av två anledningar. Anledning ett är att han gjorde mål och anledning två att han blev så fruktansvärt glad när han gjorde det.  De två säsongerna som han spelade här är långt ifrån de mest minnesvärda, med uttåg i kvartsfinalen och...

77-kullen är omtalad och även om Pär Holmqvist är född 1978 så ingår han definitivt i en av de årskullarna i AIK:s historia som anses vara bland de mest talangfulla. Många i det gänget var offensiva hot, med tekniska färdigheter och målskytte som sina främsta egenskaper. Holmqvist bidrog med hårt arbete och ett fysiskt spel och våra förväntningar på honom var stora.  Utöver det hade han producerat ganska friskt i juniorlaget, även om skador hade varit ett återkommande inslag. Väl uppe i a-laget tog han för sig på ett bra sätt och gav bland annat open ice-tacklingen ett svartgult ansikte. Efter sin genombrottssäsong valde han hux flux att flytta till Björklöven. Ilskan hos mig och många andra var stor, men idag kommer du att få veta sanningen om den flytten. Det gick bra i Löven, men 2002 kom en ganska oförklarlig (bortsett från att han förmodligen ville lämna Löven till varje pris) flytt till Nyköping. Misstrivsel där och hastigt och lustigt var Pär tillbaka i Skellefteå. Här blev ...

Sommaren 1999 blev avstampet för AIK:s stora klassresa. Det hade gått ett par år sedan konkursen var nära, ekonomin var under kontroll och en långsiktig satsning mot Elitserien skulle nu inledas. Ansiktet utåt för den satsningen blev Johan Åkerman, som trollband oss från blålinjen under sju underbara säsonger. Samtidigt gjorde Patrik Ekholm och Fredrik Näsvall entré och tillsammans med Pär Mikaelsson bildade de en superkedja som satte skräck i motståndarna. För första gången på flera år började vi räta på ryggarna en aning åtminstone. Men en femma behöver ju en till back och den sista pjäsen var också ett nyförvärv; Joakim Lidgren. Hans bakgrund var ganska smutsig med bland annat nio säsonger i Björklöven. Detta under en tid då Löven nästan alltid vann derbymatcherna och garanterat hade vi suttit och svurit åt Lidgren som var en av många gröngula spelare som kändes omöjliga att komma åt. En rörlig, spelskicklig back som hanterade spel i alla zonerna. Att kalla honom ”den femte Beatlen”...

På 90-talet struntade jag i Elitserien. Lite koll på tabellen och kunde i och för sig namnge de flesta spelarna i varje lag, men det var inte svårt att intala sig själv att det var ointressant. Trots att den stora spelarflykten till NHL inte hade inletts och att lagen var ganska namnkunniga, så fanns det något med Division ett norra som lockade mer. Ett pliktskyldigt Dream Team i Aftonbladet kunde man ju dra iväg för att hitta en anledning att hänga med. Längst ner i Luleås lag fanns en forward som hette Micael Engström. Skulle tippa att han kostade runt 250.000, men trots det låga priset var han aldrig aktuell. Ett riktigt beslut när jag tittar tillbaka på hans poäng från fyra säsonger i Luleå; 1-6-5-5. Ständiga utlåningar till Piteå och till slut fick han nog och flyttade hem. I Piteå återförenades han med polaren Dick Burlin, som hade lämnat det sjunkande skeppet Skellefteå. Men något positivt måste Dick ha sagt, för nästa år flyttade både han och Engström söderut. AIK storsatsade m...

”Han tog pucken upp på blå, och han laddade sin bössa. Och han siktade mot krysset och den seglade i mål.” Ramsan är allmän vad gäller backmål från blålinjen, men åtminstone för min del är den starkt förknippad med Sebastian Aho. Och då snackar vi inte ett stenhårt slagskott, utan just ordet ”seglade” är ganska adekvat. Aho representerar en modern backtyp som aldrig hade funkat i NHL på 80 och 90-talet. En sådan backtyp besitter inte ett stenhårt slagskott. Däremot har han andra kvaliteter som sticker ut ordentligt. Rörlighet, spelförståelse och ett passningsspel av högsta kaliber. När man tittar på måtten på Eliteprospects är han ändå inte så liten. 180cm och 83kg är ju näst intill Fredrik Lindgren-mått, även om det inte är så vi minns Aho, och när han kom upp som sjuttonåring var det nog närmare 170/65. Efter den stora genombrottssäsongen 2016/17 (30 poäng) flyttade han till Nordamerika för spel i AHL och så småningom NHL. Ända sedan dess har vi tänkt och hoppats att Sebbe snart skul...

Han var inte den mest talangfulla eller skickligaste spelaren, men tittar vi på vem från årgången 1977 som fick den bästa AIK-karriären, så är det ingen tvekan om att det är Kent Lindberg. De övriga som blev kvar några säsonger hamnade långt ner i hierarkin och när AIK började ta kliv mot Elitserien var det plötsligt bara Kent kvar (Johan Ramstedt född 1978). Tidigare har vi skrivit en inlägg om att Oscar Lindberg är bra på allt, men inte bäst på något. Om vi backar bandet några årtionden och sänker ribban ganska mycket så har vi Lindberg. Han behärskade både boxplay och powerplay. I takt med att Skellefteå förstärkte truppen år för år, så hamnade han i tredje och fjärdekedjan, men skulle det vikarieras i förstakedjan; ”Who you gonna call? Kent Lindberg!” Under Kents säsonger nådde vi aldrig Kvalserien, utan målet var Superallsvenskan och därifrån gällde det att kvala vidare via playoffspel. De här åren innebar många sorger och bedrövelser, men även ljuspunkter. Några av dessa signerad...

När tusentalet gick över i tvåtusentalet (millennieskiftet, alltså) hade Patrik Ekholm bott i Skellefteå i ett drygt halvår. Hade han fått styra helt fritt hade han nog bott kvar här fortfarande. Gjort några fler säsonger och spenderat resten av livet som en svartgul supporter på ståplats tillsammans med Pär Mikaelsson och Daniel Pettersson. För även om det bara blev fyra år i AIK, så är tillhörigheten livslång.  Det blev omedelbart en kärlekssaga. AIK hade inte direkt rosat marknaden och vi fick egentligen aldrig in något som spetsade truppen särskilt mycket. Men sommaren 1999 hände det bara helt plötsligt. Johan Åkerman, Fredrik Näsvall och Joakim Lidgren värvades in och gjorde succé direkt. De tog plats i förstafemman tillsammans med Pär Mikaelsson och man längtade tills de skulle komma in på isen. Navet och centern i femman hette Patrik Ekholm och var också invärvad. Skickligt framscoutad måste man säga, då han närmast kom från Linköping där han befunnit sig lågt ner i hierarki...

”You don’t win championships without guys like Erik.” Orden är Lee Gorens, och varken du eller jag är särskilt sugen på att ta upp en diskussion kring sanningshalten i Gorens uttalande. Dels vill man inte få en knytnäve nerkörd i halsen och dels är ju det som han säger sant. Erik Forssell var kittet i guldtrupperna och är inte längre Elitseriens mest underskattade spelare. Vi vet precis hur bra han var och vad vi fick ut av honom varje kväll. Förutom kvällarna när det gällde som mest. Då fick vi ut ännu mer. Karriären var kanske inte brokig, men i alla fall lite annorlunda. Det var inte självklart att lämna Lejonström för AIK och det var heller inte helt självklart att satsa på ishockeyn fullt ut. Lite hobbyspel i Björklöven, medan han studerade på universitetet. Åtminstone var det min känsla. För så himla bra var han väl inte?! Fast när vi mötte Löven var det som att det inte gick att ta pucken av honom. Inte för att han var särskilt stor eller snabb eller teknisk. Däremot tycktes han...