AIK:are vi minns - Peo Larsson

Egentligen är det få som har gjort så mycket bra för AIK som Peo Larsson. Han var tränare när vi gjorde vår bästa säsong under 90-talet. Enligt egen utsago låg han bakom den stora satsningen på hårdare träning för ungdomsspelarna. Han coachade fram b-juniorerna till SM-silver 1995.

Det som de flesta minns honom allra bäst för är sportchefsjobbet 2004-08. En fruktansvärd och underbar tid som kostade många av oss hälsan, hårfästet och äktenskap. Men mitt i stormen stod Peo trygg och inte bara förde oss tillbaka till Elitserien, utan hans lagbygge tog oss till Skellefteå AIK:s första slutspel på 35 år. 

Vi fick kämpa för att få till den här intervjun med Peo. Mycket tummen upp på Messenger, men också långa stunder av total tystnad. Till slut skickade han sitt telefonnummer, men när vi ringde upp svarade en Ulf. Är han så rolig att han gett oss Uffe Tavolas nummer? tänkte vi. Men det var inte så, utan en sexa som hade blivit en femma bara. 

En timmes snack blev det, med mycket off the record-information som vi inte får skriva ut här. Men små hintar kring detta bjuder vi på, så att den avundsjuke blir ännu mer avundsjuk. För visst vill du veta mer om Chad Hinz-kvällen, Magnus Wernbloms firande vid Elitserieavancemanget eller vilken tränare som Pea Israelsson vägrade anställa? Så blir det dock inte, men intervjun innehåller många andra godbitar.

Skellefteå AIK gjorde en riktigt bra säsong 1993/94 med dig vid rodret. Vad fick du för förklaring när du hux flux byttes ut mot Robert Barnes? Alla spelare som vi har pratat med ville ha dig kvar.

Först och främst är det roligt att höra att grabbarna uppskattade mig. Vad gäller att jag inte fick stanna som tränare var det egentligen ingen som pratade med mig. Carl-Gunnar på kansliet var tyst. Sigvard Morén, som för övrigt inte var någon riktig hockeyordförande (här tvekar Peo om kritiken mot Sigvard ska stanna mellan honom och mig, men bestämmer sig för att go for it), sa ingenting heller.

Sedan började det pratas om Robert Barnes och att han själv eller någon som han kände skulle investera en massa pengar i AIK. Jag fick erbjudande om att ta J18 och hade inga problem med det. Jag var heltidsanställd hos Skellefteå AIK sedan 1989 och bestämde mig för att sätta snurr på ungdomsverksamheten. Men när jag frågade om AIK skulle kunna tänka sig att anställa Janne Erixon och Lasse Marklund för att hjälpa mig, så fanns det inga pengar.

Då gick jag till arbetsförmedlingen och lyckades få in bidragspengar. Lasse och X:et var fantastiska och gjorde träningsböcker för olika åldrar. Till exempel vid vilken ålder man skulle börja träna olika saker och så vidare. Jag lovade att ta hela smällen med media, så skulle de kunna koncentrera sig på att utveckla spelarna. Det blev lite livat och bland annat var det en del fotbollsprofiler som hörde av sig och undrade om vi skulle "träna ihjäl oss".

Jag såg också till att hockeygrabbarna på Kanalskolan fick välja hockey på Elevens val. Då körde vi extra träningspass 7.30 på morgonen. Vi tog in 50kr från varje spelare och för de pengarna turades om att köpa frukost till hela gänget. Det var rätt många spelare som inte ens hade gått ut grundskolan som hörde av sig och ville flytta till Skellefteå för att satsa.

Sedan drog du iväg och befann dig både i Malmö och Timrå, innan Skellefteå lockade igen. Bland de första sakerna som du gjorde var att skriva kontrakt med Magnus Wernblom. Vad minns du från det?

Jag befann mig i Sundsvall på SCA-cupen (vi är oerhört skeptiska till det då cupen alltid avgörs i augusti/september, men det var säkert någon annan cup), då jag läste i kvällstidningarna att Wernblom var förbannad på Modo. Jag hade haft en del att göra med hans agent tidigare, så jag ringde honom och krävde att få Magnus telefonnummer. Det var inga problem att få numret, så jag ringde direkt.

Det hördes att han var intresserad så jag erbjöd ett treårskontrakt (blev två år) på stående fot. Men han skulle inte kunna svara där och då, utan måste prata med familjen först. Han hann också berätta att de hade en del bekanta i Skellefteå, så när vi la på kändes det ganska bra. 

Ganska snart så ringde jag upp igen och fick veta att Wernblom hade bestämt sig för att flytta till Skellefteå. Men han ville inte synas i Örnsköldsvik när kontraktet skulle skrivas på, så vi bestämde oss för att mötas på macken i Hörnefors. Jag berättade för Pär Nordlund att "Magnus Wernblom är klar" och Pär blev så exalterad att han bestämde sig för att följa med, och dessutom ville han köra bilen.

Att Magnus var en ledare det visste jag, men inte på den nivån. Han var helt fantastisk, både på isen och i omklädningsrummet. En kanonkille! Och dessutom fick han ju med sig Antos, så det blev otroligt lyckat. Magnus ville nog egentligen stanna, men familjen kom först.

Hur var det egentligen när Mike Dunham värvades? Var det så dålig stämning mellan dig och Tavola som media gjorde gällande?

Ja, det måste jag väl säga att det var. I alla fall från början. Jag känner Uffe väl och både han och jag vill ha högt i tak och att man ska kunna säga det man tycker och tänker. Uffe ville spela med laget som vi hade, men jag tog in Dunham ändå. Han var ju en världsmålvakt!

Första matchen var Leksand borta och Tavola valde att ställa Gauthier i mål. "Dunham ska inte spela. Han måste visa att han är tillräckligt bra först." Jag och Mike satt på läktaren i Leksand och han var väl inte helt nöjd. Sen när han väl fick chansen var han ju grym. Ända fram till Malmö borta som vi förlorade med 11-2. Någonting hände där i Malmö, men jag vet inte vad. Sammantaget överdrev ändå media det där. Jag och Uffe var oense från början och båda sa vad man tyckte. Sen la det sig rätt snabbt.

När vi ändå pratar om Tavola kan jag berätta lite om de tränarna som jag värvade in. När jag kom tillbaka till Skellefteå träffade jag spelarrådet med Nilimaa och Åkerman i spetsen och de sa att "Tjugo man slutar ifall Mustonen är kvar. Minst tio i alla fall. Han måste bort!" Sen var Pasi borta en träning och han undrade om jag kunde hålla i isträningen den dagen. Jag undrade vilken sorts träning vi skulle köra. "Kör bara en vanlig träning." Jag gjorde det och efteråt kom spelarna fram till mig och sa att de inte hade åkt så mycket skridskor på hela säsongen.

Då bestämde jag mig för att nästa tränare framförallt skulle vara en skicklig istränare. Jag vände blicken norrut eftersom norrbottningarna kör stenhårt. Med Tavola var det inga 40-minuterspass, utan 60-70 minuter. Järnet, varje gång. En dag kom Jimmie Ericsson till mig och sa att han vågade inte vara skadad. "Då måste man åka ännu mer skridskor."

När det var dags för en ny tränare efter Tavola funderade jag mycket. Jag ringde till Bengt-Åke Gustafsson och han sa att om du har chansen på Samuelsson så tveka inte. Jag hörde med en till källa och den sa samma sak. Det visade sig att Tommy är den bästa tränaren som jag någonsin har haft. Helt fantastisk kille. Kanske inte den som drar historier och så, men då hade vi ju Mats Lindgren.

När det stod klart att Tommy skulle flytta hem till Karlstad fick jag ge mig ut på jakt igen. Mats var ju kvar och kunde föreningen och den hockeyn som vi ville spela, så det viktiga var att få hit en riktig glädjespridare. Han behövde inte kunna så himla mycket hockey. Perra Johnson var helt rätt för oss. Han fick ihop gruppen och skapade en underbar atmosfär.

Sista tränaren som jag anställde var Säcken. Det stod mellan honom och en annan meriterad tränare, kanske Sveriges skickligaste just då. Men av olika anledningar föll valet på Särkijärvi och jag och Lasse Johansson träffade honom på Arlanda. Lasse frågade vilken hockey som han ville spela. Då stoppade jag Lasse direkt och sa att "Den här hockeyn spelar vi i Skellefteå AIK och det är den hockeyn som vi ska spela med dig som tränare också."

Spekulationerna kring vad som egentligen hände med Chad Hinz den där kvällen. Vad vill du och vad kan du säga?

Ja, plötsligt ringde det i min telefon och det var Chad. Han sa att han hade blivit stoppad av polisen. Jag undrade vad som hade hänt och han berättade att det handlade om att han hade fått blåsa och att han hade druckit för mycket. Jag frågade hur mycket han hade druckit. Chad svarade "Tre glas sedan klockan 17". (Tidpunkten vid samtalet var runt 21.)

I efterhand förstod jag ju att han ljög för mig. Det var något sorts kalas i Boviken som han hade varit bjuden till. Det är ovanligt med poliskontroller på så små ställen, så jag undrar om det var någon som ringde till polisen och anmälde honom. Hur som helst så gick det ju inte att ha kvar honom efter det.

Ganska precis ett år senare gick ni äntligen upp. Vilka minnen har du från den matchen och kvällen?

Jag satt med Pär Nordlund på läktaren. Vi både våndades och hoppades om vartannat. Matchen svängde och långa stunder var det olidligt. När slutsignalen äntligen ljöd gick vi ner i båset. Där var det fullt kramkalas och efter många år var vi tillbaka. Charterplanet tog oss till Falmark och jag har för mig att det var fullt med folk där.

Vi fick poliseskort till arenan och möttes av ännu mer människor. In med grejerna i omklädningsrummet och vidare till Olearys, tror jag att det var. Fantastiskt trevligt. Vi hade ett jäkla bra lag. Wernblom, Fredrik Öberg, Åkerman. 

Några månader senare spekulerade hela stan om Jonte Hedström skulle komma hem eller inte. Hur var det där?

Det där var egentligen inte mitt bord. Jag har för mig att det var Pär Nordlund och Gunnar Eriksson som skötte det där. Innan förhandlingarna inleddes var jag helt säker på att Jonte skulle komma. Men sen kom Nubben från Sundsvall och gjorde klart med honom.

Av alla spelare som du har värvat till AIK, vem är du mest nöjd med (förutom Wernblom)?

Det är många som jag är nöjd med. Hadelöv var det nästa ingen som trodde på. De sa att han var slut, men det blev ju rätt lyckat... Renberg var också en fin värvning, men AIK borde ha nöjt sig med en säsong (Larsson lämnade efter Renbergs första säsong). Överlag tycker jag inte att man ska värva gamlingar från NHL. De har motivation för max en säsong. Titta på Carl Söderberg i Malmö, han var bra första säsongen, men helt anonym under nästa säsong. Repriser blir aldrig bra.

Men det bästa förvärvet måste jag säga var Lee Goren. När jag fick veta att han fanns på marknaden ringde jag till en av tvillingarna Sedin. Han blev chockad över att Goren var tillgänglig. "Om du har råd med Lee ska du inte tveka. Han har fått rollen som slagskämpe här, men han är en fantastisk hockeyspelare."

Det var nästan så att det fanns lagkamrater här i Skellefteå som var rädda för Gorens blotta uppenbarelse. Det blev superlyckat.

Var det bittert att lämna AIK när laget verkligen hade etablerat sig?

Nja, de bestämde sig för en omorganisation. Lasse Johansson skulle bli sportchef och jag skulle få en roll som... Ja, jag vet faktiskt inte. Hur som helst så valde jag att lämna AIK då, men jag känner ingen som helst bitterhet. Skellefteå AIK är laget i mitt hjärta och jag följer matcherna. Det är inte jättemånga som jag fortfarande har kontakt med, men jag pratar då och då med Lasse Marklund och Fredrik Öberg.