aik4ever

Första isträningen är avklarad och hockeysäsongen får anses som invigd. Även de flesta av oss har återgått till jobbet med allt vad det innebär i form av ångest och tidiga mornar, men även rutiner. Den finaste rutinen av alla är att vecka efter vecka vakna upp på tisdag, torsdag, lördag och känna att det är matchdag. Tankarna vandrar under arbetsdagen och viss surfning sker i jakt på nyheter, både kring AIK och motståndarna. Men det är en dryg månad kvar tills det smäller på riktigt. Träningsmatcher och CHL kittlar inte nerven fullt ut och det finns inte ens ett frö till rykte kring Oliver Okuliars ersättare (något som inte stämmer längre). Så i brist på annat kommer vi att ställa oss ett antal frågor inför säsongen. Närmare bestämt en fråga per spelare och skulle varje fråga få ett positivt svar kommer AIK definitivt att slåss om SM-guldet även i vår. Eller kanske inte, frågorna kommer att vara av oerhört blandad karaktär. Jani Lampinen: Vore det inte mer utvecklande att spela matcher...

Inlägget var tänkt att heta ”Round and round we go, Jack”, men hur många läsare behärskar citat från filmen Meet the parents?  Kretsloppet? Du kanske tänker att texten ska handla om hur Oscar Lindberg, Johan Alm och så småningom Martin Lundberg flyttar hem till moderklubben efter att ha testat vingarna i andra ligor och länder. En hyllning av AIK:s arbetssätt att lyfta upp egna spelare och även en hyllning av spelarna som återvänder och betalar tillbaka till den föreningen som vågade satsa på dem och utbildade dem till stjärnor. Det är naturligtvis frestande, men dagens inlägg är nog egentligen finare än så. I dagens ekvation finns inga lönekuvert. Tvärtom. Vi har nämligen valt att titta på vad som händer efter karriären. Vem är man då? Lämnar man ishockeyn och lever på minnen av bucklor, prestationer och relationer? Eller finns hjärtat för Skellefteå AIK kvar och man byter ut matchtröjan mot halsduken och ställer sig på läktaren? Alla kan naturligtvis inte vara Pär Mikaelsson, som...

- Vad gör du nu när fotbolls-VM är slut? Frågan ställdes idag och även om svaret pratades bort och aldrig blev riktigt konkret, så är nog det ärliga svaret att nästa sak på agendan är hockey och AIK. Men dit är det ju ett tag. Även om det hintas på Twitter att den sista forwarden är nära förestående (ett påstående man enkelt kan svänga sig med, i och med att alla förstår att det ska komma en forward till) och även om första isträningen är runt hörnet, så har inte pulsen börjat komma riktigt ännu. Så då gör vi det som vi gör allra bäst; tittar bakåt. Fast idag är det viss del framåtsyftande också. Frågeställningen är, exakt som rubriken säger, är det bra att göra säsongens första mål? Självklart är det alltid bra att göra mål, men är det gynnsamt för resten av säsongen att vara den förste som spräcker målnollan? Vi har tittat på våra tjugo elitseriesäsonger med säsongens förste målskytt i fokus. Det blir ingen genomgång av hur själva målet gick till eller hur det gick i själva matchen. ...

På våren 2003 skrev Daniel Hermansson, 21, ett ettårskontrakt med Skellefteå AIK. I och med att det fanns viss elitserierutin så blev vi ganska uppspelta. Ulf Taavola beskrev Hermansson som en ”högerfattad mönsterbrytare” och på kultsidan hockeykultur.com reggade sig en bekant (vi tror att det var Daniels bror) till honom och avslöjade att Hermansson kallades Draken (därav rubriken). Ett knappt år senare förde Draken en tynande tillvaro i fjärdekedjan, tillsammans med Robert Nordberg och B-O Karlsson. Halvdana 9+12 i grundserien och det sista vi såg av honom var när AIK misslyckades med straffsparken i Leksand (även om han var skadad just då). Åtminstone trodde vi det… Tjugo år förflöt. Skellefteå AIK gick till sist upp i Elitserien, etablerade sig som ett topplag och vann ett gäng SM-guld. Efter guldet 2024 var Robert Ohlsson less på den lilla staden och ville bryta sitt kontrakt. Det kändes helt okej för alla parter, med det lilla problemet att den tilltänkte ersättaren, Draken Herma...

Erik Forssell: Tjenare, Oskar. Det var inte igår! (Kanske orimlig inledning för att vara Forre, men den här konversationen är en ren fantasi.) Oskar Sundqvist: Nej, det var nog på planet efter finalförlusten i Växjö 2015. Du dök ju aldrig upp när jag visade upp Stanley Cup-bucklan 2019. EF: Nej, jag just blivit sportchef då och hade en del att stå i. Och som du kanske gissat är det i egenskap av sportchef som jag ringer. Det sägs att du är på väg hemåt. OS: Inget är bestämt ännu, men det skulle absolut kunna vara ett alternativ. Vad tänkte du? EF: Jag har den perfekta rollen åt dig. Spela med Stjernborg och Andreas Johnson, slutspelets bästa kedja. Garanterad plats i både powerplay och boxplay. 220 000 i månaden. Vad säger du? OS: 220? Jag har ju ändå gjort tio NHL-säsonger, vunnit dubbla Stanley Cup och är bara drygt 30. Nog borde jag tjäna mer än så. EF: Oscar Lindberg har 285. Behöver jag säga mer? OS: Okej. Jag hör vad du säger. Ska snacka med min agent. Vi håller kontakten. Sunken...

Det är inte länge sedan en hemmamatch mot Örebro på en tisdag lockade 4200 personer. I själva verket 2750, ifall man skulle räkna det faktiska åskådarantalet och inte sålda (och skänkta) biljetter. Det krävdes ingen universitetsutbildning i ekonomi för att förstå att det inte skulle vara gångbart i längden. Var publiksiffran över 5000 (bortsett från Luleå och under julhelgen) pirrade det till lite extra. Vi kanske är en hockeystad ändå?! Således ingen stress att köpa biljetter på förhand. Istället kunde du i godan ro vänta in att få feeling och håva in en ganska bra plats i hemmamatchen mot Leksand en lördag. Ja, inga problem att fixa biljett en lördag.  Senaste två säsonger har det ändå hänt grejer. Publiksnittet har ökat, trots "fiaskosäsongen" 24/25 och ännu lite mer under senaste säsongen. Plötsligt var golvet för en serielunksmatch inte 4000 åskådare, snarare nästan 5000. Folk drar folk, heter det. Framförhållning var ändå inte vår grej. Det fanns alltid biljetter kvar m...

Nu var tanken att skriva ett lite mysigt inlägg med en genomgång av AIK:s samtliga matcher i slutspel som har gått till sudden. Känslan var att det kanske var 15-20 matcher och att vi har vunnit 75%. Naiv är bara förnamnet på den känslan. I själva verket har Skellefteå AIK deltagit i 53 (innan långköraren mot Luleå i tisdags) förlängningar och vinstprocenten är blygsamma 58,5%. Det är kanske inte orimligt att ta läsarna igenom samtliga dessa, men då riskerar inlägget att bli lika långt som matcherna vi ämnade till att beskriva. Så det blir ingen suck över Pierre Johnssons sena kvittering som ledde till sudden 2011. Ingen beskrivning av Andreas Falks avgörande efter 62:44 i den tredje kvartsfinalen 2010. Så nog går du miste om något, då det här inlägget inte blir av mastodontkaraktär. Men siffrorna ska du få. Samtliga sudden death-avgöranden. Samtliga AIK-målskyttar och assist. Övertidsstatistik mot alla våra motståndare och den totala interna sudden-poängligan.  Så här kommer säson...

2009: 6:a i grundserien, semifinal 2010: 4:a, semifinal 2011: 4:a, final 2012: 3:a, final 2013: 1:a, GULD 2014: 1:a, GULD 2015: 1:a, final 2016: 1:a, final 2017: 6:a, kvartsfinal 2018: 5:a, final 2019: 5:a, kvartsfinal 2020: 4:a, inget slutspel Covid 2021: 4:a, semifinal 2022: 3:a, kvartsfinal 2023: 2:a, final 2024: 3:a, GULD 2025: 5:a, semifinal 2026: 1:a, ? En lista som man dels kan titta på hur länge som helst och förundras, men också en lista som man har sett hur många gånger som helst. Vi har inte tänkt dra det här ett varv till, med Skellefteå AIK:s förträfflighet och hur föreningen år efter år är ett topplag. Det är visserligen kul och sant, men det känns gjort och nästan till och med uttjatat. Istället ska vi ta på oss andra glasögon idag. Övriga föreningars glasögon. I många fall snarare monoklar, ögonbindlar och blindkäpp. För nu har det gått så många år att det inte är slumpen längre. Listan ovan består av arton säsonger. Samtliga med topp sex-placeringar och fiasko = ut i k...

Onsdag 22:a april. Markera det datumet i din kalender. Då spelas nämligen den fjärde matchen i den Hockeyallsvenska finalen och Björklöven har städat av sin motståndare med 4-0 i matcher. Även om Löven egentligen inte är särskilt bra och, som vanligt, klappat ihop lite efter jul, så kommer ingenting att kunna stoppa dem den här gången. Modo, anförda av ledartyperna Rundblad och Olofsson, sågs initialt som den enda tänkbara motståndaren. De har dock visat sig inte ha tillräckligt brinn eller kunnande i truppen för att lyckas. Kalmar? Kanske det enda hotet, men det känns ytterst osannolikt att de ska kunna hålla hela vägen. Fint att AIK lånar ut Frans Haara (med det underbara uttalandet i Norran om hur han hatar Löven) till Karlskoga, men de känns inte heller som ett blivande SHL-lag.  Återstår gör de gröngula jävlarna från residens- och universitetsstaden Umeå. De går upp i år och frågan är hur det kommer att påverka Skellefteå AIK och oss. Vi är medvetna om att det finns tokar blan...

  Vi återkommer till Robert Ohlsson, då han är den som ligger bakom att det här inlägget blev till. Istället börjar vi med något trevligare; Skellefteå AIK. Laget som under de senaste 15-20 åren har spelat den roligaste, mest fartfyllda och offensiva hockeyn. En hockey som har gett resultat, eko över hockey-Sverige och i ärlighetens namn har kopierats av många andra lag. En hockey vars enda motmedel många gånger är fasthållningar, hugg och slag. Den här inledningen kan säkert motståndarsupportrar argumentera mot, såsom motståndare gör när man i blindo håller sitt lag högst. Inget fel med det. Det som knappast går att argumentera mot är våra framgångar, med ständiga topplaceringar och finaler. Det går heller inte att vända sig mot den allt mer utökade statistiken som skvallrar om att Skellefteå AIK är det laget som har överlägset mest tid med pucken i offensiv zon. Och har man pucken är det svårt att bli utvisad, vilket delvis är vad det här ska handla om. Efter 27 omgångar av nuvar...

Trots att AIK gör en toppsäsong så är paniken alltid bara en tanke bort. För vissa människor är framtiden en mystisk destination där det finns en charm med att inte veta vad som komma skall. För oss som fortfarande räknar hur många poäng det är ned till negativt kval, så är framtiden något som oroar snarare än lockar. Idag har vi lyft blicken så långt som fem år framåt och ställt oss frågan hur Skellefteå AIK:s stomme kommer att kunna se ut då? Bara tanken gör att pulsen ökar, eftersom vi inte riktigt hittar ett bra svar.  För femton år sedan bestod stommen av lokala stjärnor och stomspelare. Fredrik Lindgren, Joakim Lindström, Jimmie Ericsson och Erik Forssell. Parallellt med det sprutade juniorerna fram. Några helt lagom bra för att inte nå NHL (Burström, Adam Pettersson, Martin Lundberg och så vidare). Frid och fröjd och dessutom en mängd klasspelare som förhoppningsvis skulle återvända så småningom. Och så blev det. Arvid Lundberg flyttade hem. Petter Granberg likaså. Andreas W...