aik4ever

Onsdag 22:a april. Markera det datumet i din kalender. Då spelas nämligen den fjärde matchen i den Hockeyallsvenska finalen och Björklöven har städat av sin motståndare med 4-0 i matcher. Även om Löven egentligen inte är särskilt bra och, som vanligt, klappat ihop lite efter jul, så kommer ingenting att kunna stoppa dem den här gången. Modo, anförda av ledartyperna Rundblad och Olofsson, sågs initialt som den enda tänkbara motståndaren. De har dock visat sig inte ha tillräckligt brinn eller kunnande i truppen för att lyckas. Kalmar? Kanske det enda hotet, men det känns ytterst osannolikt att de ska kunna hålla hela vägen. Fint att AIK lånar ut Frans Haara (med det underbara uttalandet i Norran om hur han hatar Löven) till Karlskoga, men de känns inte heller som ett blivande SHL-lag.  Återstår gör de gröngula jävlarna från residens- och universitetsstaden Umeå. De går upp i år och frågan är hur det kommer att påverka Skellefteå AIK och oss. Vi är medvetna om att det finns tokar blan...

  Vi återkommer till Robert Ohlsson, då han är den som ligger bakom att det här inlägget blev till. Istället börjar vi med något trevligare; Skellefteå AIK. Laget som under de senaste 15-20 åren har spelat den roligaste, mest fartfyllda och offensiva hockeyn. En hockey som har gett resultat, eko över hockey-Sverige och i ärlighetens namn har kopierats av många andra lag. En hockey vars enda motmedel många gånger är fasthållningar, hugg och slag. Den här inledningen kan säkert motståndarsupportrar argumentera mot, såsom motståndare gör när man i blindo håller sitt lag högst. Inget fel med det. Det som knappast går att argumentera mot är våra framgångar, med ständiga topplaceringar och finaler. Det går heller inte att vända sig mot den allt mer utökade statistiken som skvallrar om att Skellefteå AIK är det laget som har överlägset mest tid med pucken i offensiv zon. Och har man pucken är det svårt att bli utvisad, vilket delvis är vad det här ska handla om. Efter 27 omgångar av nuvar...

Trots att AIK gör en toppsäsong så är paniken alltid bara en tanke bort. För vissa människor är framtiden en mystisk destination där det finns en charm med att inte veta vad som komma skall. För oss som fortfarande räknar hur många poäng det är ned till negativt kval, så är framtiden något som oroar snarare än lockar. Idag har vi lyft blicken så långt som fem år framåt och ställt oss frågan hur Skellefteå AIK:s stomme kommer att kunna se ut då? Bara tanken gör att pulsen ökar, eftersom vi inte riktigt hittar ett bra svar.  För femton år sedan bestod stommen av lokala stjärnor och stomspelare. Fredrik Lindgren, Joakim Lindström, Jimmie Ericsson och Erik Forssell. Parallellt med det sprutade juniorerna fram. Några helt lagom bra för att inte nå NHL (Burström, Adam Pettersson, Martin Lundberg och så vidare). Frid och fröjd och dessutom en mängd klasspelare som förhoppningsvis skulle återvända så småningom. Och så blev det. Arvid Lundberg flyttade hem. Petter Granberg likaså. Andreas W...

Noterad för 13 matcher, varav en enda match uttagen på fyra kedjor. Dessutom fick Laz en del speltid (6:03) hemma mot Malmö när Oliver Okuliar skadades tidigt. Den genomsnittliga speltiden på de matcherna blev 4 minuter. En sällan eller aldrig skådad studie i att verkligen inte få chansen.  På backsidan har det inte funnits några problem att låta Krogdahl, Bergqvist och till viss del Haara turas om att sitta på läktaren. Laz har spenderat otroligt mycket tid på sittplats att han eventuellt har fått ett eget sittplatskort. Det här inlägget ska inte handla om huruvida Victor Laz är tillräckligt bra för att vara ordinarie på fyra kedjor, utan det är avsaknaden av att ha getts chansen som vi vänder oss emot.  AIK är ett vinnande lag i år och det finns ingen desperation eller kriskänsla, så att man till varje pris måste maximera varje laguttagning. På målvaktssidan måste ju Lampinen spela ibland, allt annat är orimligt. Men så som Max Krogdahl inledde säsongen så fanns det ingen so...

I början av augusti 2001 var det folkfest i Skellefteå Isstadion. Under sommaren hade en extrem mängd offensiv spets värvats in och folk gick man ur huse för den första isträningen. Vi har goda källor på att elvaårige Martin Lundberg befann sig på läktaren och undrade över vilka som egentligen skulle brunka i fjärdekedjan?? Vi har ännu bättre källor på att han tittade på Västerbottensnytt samma kväll. På den tiden innebar hypen kring första träningen ett hyfsat mediauppbåd och Pea Israelsson yttrade de bevingade orden ”Man kan byta fru, bil och till och med bostadsort, men man byter inte favoritlag.”. Hemma i TV-soffan lyssnade Martin Lundberg andäktigt och bestämde sig för att Peas ord var lag. Om vi skulle ta och dissikera Israelssons ord så antyder han alltså att en fru (eller en man) kan/bör man glömma och lämna vid exempelvis en otrohetsaffär, medan ett favoritlag består oavsett nedflyttning, finalförluster eller gråzoniga KHL-förvärv och efterföljande mediastorm. Stora motgångar ...

Tre gånger har jag sett videon där Gustaf Lindvall meddelar att slutet är här. Skadorna sätter stopp för en av de mest osannolika karriärerna som vi skådat. Tragglandet i division ett, de tidiga mornarna vid bagagebandet på Arlanda, ett liv långt ifrån rampljuset. Hela tiden med blicken mot målet.  Nämligen drömmen att spela i Skellefteå AIK. Att få spela på samma is som sina idoler. För all del att få spela på samma is som sina polare från juniorlaget, vars väskor Gurra kanske lagt på bagagebandet när de flyttat till NHL eller åkt för att representera Sverige i VM eller OS. Med facit i hand fick Lindvall också spela i Tre Kronor. Något som han säkert är stolt över, men som ändå inte är nära stoltheten över att ha varit svartgul från barnsben, fått återvända till AIK och nu avslutat karriären (om än på oönskat vis) spelandes för sin moderklubb. Gustaf Lindvall är en av oss. Han är född här, han älskar bygden och föreningen Skellefteå AIK. Som liten grabb spanade han in Dick Anderss...

Det är väl önskvärt att go out with a bang, men även om ens sista ord blir slagkraftiga så blir de rimligtvis inför en begränsad publik och med minimal spridning efteråt. Jag har kikat runt lite efter klassiska sista ord och egentligen är det inte superfyndiga ord som har hittats, utan snarare kändisars sista ord. ”Money can’t buy life.” ”Either that wallpaper goes, or I do.” ”Friends applaud. The comedy is finished.” Bob Marley, Oscar Wilde och Ludwig van Beethoven. Klassiska sista ord antagligen, men inget som jag någonsin hade hört, utan det här är framgooglad information. Det finns säkert ännu starkare avslutningar i livet, men ärligt talat intresserar det mig inte. Jag är ju här för Skellefteå AIK, så varför inte förflytta oss dit. Du kommer att få ta del av 35 olika spelares sista ord innan de stängde dörren till omklädningsrummet för gott. En hel del fina ord och lika många (eller fler) ovärdiga avslutningar. Hur i hela friden har bloggen kommit över det? Källor kommer aldrig at...

Min första ishockeymatch var någon gång under säsongen 1984/85. Jag befann mig någonstans på ståplats bakom målet och det var så lite folk på matchen att det gick att sitta ner. AIK var på väg att åka ur Elitserien, men det var inget som störde mig. Den kvällen blev jag kär tre gånger. Först och främst i ismaskinen. När den hade spolat isen efter andra perioden bad jag min pappa om att få åka hem. Nu hade jag sett det viktigaste. Tredje perioden intresserade mig inte. Den andra gången som pulsen ökade var någon gång i första perioden. Nätet ovanför plexiglaset räckte inte ända upp till taket, så det var möjligt för förlupna puckar att leta sig upp på läktaren. Thomas Åhlén sköt ett skott som förmodligen täcktes av en motståndare. Pucken träffade väggen bakom mig, damp ner och träffade mig i ryggslutet. Det gjorde väldigt ont, men jag tog mig samman och frågade vem som sköt. Pappa berättade att det var Åhlén och jag hade fått min första favoritspelare. Den tredje kärleken varade längst....

Åtminstone vår logik säger att det är troligare att Johan Åkerman skulle bli en bra tränare än att Mikael Tjälldén skulle bli det. Likaså har Erik Forssell högre tränarpotential än Patrik Rönnqvist. Lee Goren är en bättre tränare än Daniel Branda. Med det sagt så har vi ringat in tre (av många) egenskaper som vi anser att en bra tränare bör ha. Spelförståelse, smartness och pondus.  Att överhuvudtaget vara intresserad av att bli tränare är givetvis steg ett, och bloggen tycker att nästa steg borde vara att man kan handskas med både en grupp och enskilda individer. Även om det finns många exempel på tränare som nästan helt saknar den förmågan.  Då vi lätt hamnar i ett stereotypt tankesätt så är känslan att den kloke centern är troligare att lyckas på tränarbänken än benknäckarbacken. Att en målvakt skulle bli tränare finns knappt på kartan. Samtidigt förstår vi att det är fel. Tittar vi igenom den svenska tränarkåren finns alla spelartyper representerade, även om det kanske är ...

För kvaliteten har vi talat om i nästan femton år. Alla lag kan få fram enstaka kvalitetsspelare. Alla lag kan få fram en David Rundblad eller Oscar Lindberg, men alla lag får inte fram en Arvid Lundberg eller Sebastian Ohlsson. Där AIK har satt i system att verkligen ge juniorer chansen, och dessutom med ordern att de ska spela sitt eget spel, gör andra lag tvärtom och värvar in en trött slovak. De två olika tillvägagångssätten sänder ut helt olika signaler till killarna i juniorlagen som drömmer om att få göra SHL-debut. Men så har det inte alltid varit. Exempelvis så lånade Ulf Taavola in Tomas Kollar under serielunken 2004/05 och lät Mikael Brancalion tyna bort ytterst på bänken. Pär Kågström fick inte ens spela en enda minut, när AIK bara hade fem backar att tillgå under säsongen 1999/00. Inte konstigt att framtidstro saknades på juniorsidan. Sedan kom Lasse Marklund och Janne Erixon (och flera andra) och påbörjade den stora juniorsatsningen. Träningsmängden ökade radikalt. Media ...