När tusentalet gick över i tvåtusentalet (millennieskiftet, alltså) hade Patrik Ekholm bott i Skellefteå i ett drygt halvår. Hade han fått styra helt fritt hade han nog bott kvar här fortfarande. Gjort några fler säsonger och spenderat resten av livet som en svartgul supporter på ståplats tillsammans med Pär Mikaelsson och Daniel Pettersson. För även om det bara blev fyra år i AIK, så är tillhörigheten livslång.
Det blev omedelbart en kärlekssaga. AIK hade inte direkt rosat marknaden och vi fick egentligen aldrig in något som spetsade truppen särskilt mycket. Men sommaren 1999 hände det bara helt plötsligt. Johan Åkerman, Fredrik Näsvall och Joakim Lidgren värvades in och gjorde succé direkt. De tog plats i förstafemman tillsammans med Pär Mikaelsson och man längtade tills de skulle komma in på isen.
Navet och centern i femman hette Patrik Ekholm och var också invärvad. Skickligt framscoutad måste man säga, då han närmast kom från Linköping där han befunnit sig lågt ner i hierarkin och som bäst fått ihop 18 poäng. I ett topplag i Division ett. Inte jätteimponerande. Här i Skellefteå fann han sig tillrätta genast och var vår förstacenter under alla sina säsonger.
Skellefteå AIK tog steg för steg närmare Elitserien och Ekholm hade stor del i framgångarna. Han låg stabilt på runt 12-13 mål och 35 poäng. Sista säsongen gick vi till Kvalserien och nog hade Putte velat stanna, men släkt och vänner fanns i södra Sverige och för tjugo år sedan tjänades inte så stora pengar att det motiverade att ha kvar familjen på en plats där de egentligen inte ville vara.
Det blev två säsonger i Västerås innan han la av, 32 år gammal. När vi kontaktade Patrik var han mitt uppe i en renovering och hade egentligen inte tid, men redan samma kväll hörde han av sig och intervjun kunde genomföras. Det märks tydligt att Skellefteå ligger honom varmt om hjärtat och Patrik Ekholm ligger oss varmt om hjärtat.
Hur kommer det sig att det blev Skellefteå?
Skellefteå AIK hörde av sig till mig och gav ett mycket gott intryck och det kändes som ett spännande ställe att spela hockey. Att Niklas Söderström, som jag kände sedan tidigare, spelade i AIK gjorde valet lättare.
Hur var det att komma till laget och staden?
Det var ett riktigt bra välkomnande och jag trivdes kanon från dag ett, i både staden och klubben. Det kändes som att jag blev respekterad och uppskattad från start.
Du spelade nästan hela tiden med Johan Åkerman och Pär Mikaelsson. Vad har du att säga om de spelarna?
Jag har mycket att tacka dem för! Två otroligt bra hockeyspelare. Vi hade nog väldigt stora vinnarskallar vi tre, vilket bidrog till att det gick bra för oss under lång tid. Pär var stark som en björn och otroligt smart på isen. Jag lärde mig massor av honom. När han hade två man på sig nere i hörnet så brukade man som center åka dit och hjälpa till, men han skrek bara ”åk härifrån, jag klarar mig”. Det var ju bra för då kunde jag vara i en bra position när han kom loss.
Johan Åkerman var otroligt spelskicklig och fick mig att hamna i bra positioner som gjorde mitt spel enkelt. Han utvecklade ett backspel i Sverige som många har tagit efter. Jag minns att vi hade många sena telefonsamtal där vi försökte förbättra vårt powerplay med mera.
Vad var skillnaden mellan att ha Fredrik Näsvall och Stefan Lundqvist i din kedja?
Två väldigt olika spelare. Det var mer fart och fläkt tillsammans med Näsvall. Han var rolig att spela med och det var en rolig kille utanför isen. När Stefan kom hittade vi ett annat spel där vi utnyttjade hans styrka framför målet. Han var ju fantastiskt bra i det spelet. Han var stor och tung och ingen rådde på honom när han vände sig om och skickade upp puckarna i nättaket.
Det som många inte tänkte på var hur snabb och smidig han var när han checkade fast puckarna vid kortsargen. Han vann pucken och skickade den till oss andra som kunde skapa farliga målchanser. Ett roligt minne från vår taktik i powerplay var när vi ”sköt” Stefan i magen med flit, för att vi visste att han skulle få ner pucken, vända om och göra mål. Vi hade jäkligt kul tillsammans.
Vad minns du från sommaren 2001 och framåt, den säsongen som det vällde in spelare som hade rätt stora personligheter?
Det var lite svårt för alla att anpassa sig och det var svårt för alla att hitta sin roll i laget. Jag tycker dock att vi fick till det ganska bra ändå.
Vilket är ditt enskilt bästa minne från tiden i Skellefteå?
Jag har många bra minnen, men ett speciellt minne för mig var playoff-matcherna mot Rögle säsongen 99/00. Jag förlorade en tekning i egen zon i slutet av första matchen som de gjorde mål på och det blev sudden death. Sen avgjorde jag i sudden efter 30 sekunder. Därefter torskade vi andra matchen nere i Ängelholm. Tredje och avgörande matchen vann vi. Det var något speciellt med den serien.
Vem var den bästa spelaren som du spelade med i AIK?
Den bästa spelaren som jag spelade med var Johan Åkerman. Han var grym de där åren!
Borde du inte ha stannat längre?
Jo, verkligen. Rent hockeymässigt borde jag ha stannat och fortsatt spela. Det var bara av familjeskäl som jag valde att flytta hemåt till Västmanland. Hockeylivet i Västerås var aldrig samma grej. Det var en helt annan sport för mig. Motivationen var heller inte lika bra, för jag kände mig aldrig lika ”hemma” i Västerås IK.
Har du kontakt med några gamla lagkamrater?
Jag har kontakt med Johan Åkerman, Stefan Klockare och Fredrik Krekula, men det är svårt tyvärr då man glider ifrån varandra när tiden går. Det är för dåligt med reunions i Sverige.
Kommentarer
Skicka en kommentar