På 90-talet struntade jag i Elitserien. Lite koll på tabellen och kunde i och för sig namnge de flesta spelarna i varje lag, men det var inte svårt att intala sig själv att det var ointressant. Trots att den stora spelarflykten till NHL inte hade inletts och att lagen var ganska namnkunniga, så fanns det något med Division ett norra som lockade mer.
Ett pliktskyldigt Dream Team i Aftonbladet kunde man ju dra iväg för att hitta en anledning att hänga med. Längst ner i Luleås lag fanns en forward som hette Micael Engström. Skulle tippa att han kostade runt 250.000, men trots det låga priset var han aldrig aktuell. Ett riktigt beslut när jag tittar tillbaka på hans poäng från fyra säsonger i Luleå; 1-6-5-5.
Ständiga utlåningar till Piteå och till slut fick han nog och flyttade hem. I Piteå återförenades han med polaren Dick Burlin, som hade lämnat det sjunkande skeppet Skellefteå. Men något positivt måste Dick ha sagt, för nästa år flyttade både han och Engström söderut. AIK storsatsade med tre ryssar (Vinogradov anslöt senare), Joakim Gunler, Mikael Lindgren och Micael Engström.
I slutet av säsongen fick vi besked om vad den satsningen hade kostat. Konkurspappren var undertecknade och slutet var nära. Spelarna fick besked att det var fritt att lämna klubben, men Skellefteå AIK reste sig på nio och egentligen var det där och då som en satsning, med sund ekonomi, mot Elitserien inleddes.
En nyckelfigur i den satsningen blev Micke Engström. Det blev bara en säsong till som spelare i Skellefteå, men det är ju som en sorts spindel i nätet, vad gäller nyförvärv, som vi har lärt känna honom. Bloggen kontaktade Engström och är nöjda med svaren som gavs.
Hur kommer det sig att det blev Skellefteå AIK?
Jag kom till AIK som spelare när Rolle Stoltz blev tränare. Det var han som fick mig att flytta till Skellefteå, efter mina år i Luleå och Piteå.
Hur mådde AIK som förening då?
Rent sportsligt hade vi något riktigt bra på gång. Det var det året som Uffe Hägglund hade en puck i innerribban som ingen såg. Hade det godkänts hade vi spelat i Kvalserien det året, vilket hade varit ett stort steg för AIK vid den tidpunkten. Däremot var det rörigt med dålig ekonomi och det var det året som man skulle lämna in en konkursansökan. Men jag kom till en förening som jag fastnade för direkt. Det fanns en familjär stämning som jag tilltalades av från första stund.
Du hade två lyckade säsonger och vann bland annat interna poängligan andra året. Vad minns du från de här åren?
Jag hade två hyggliga säsonger och jag minns att jag fick en fråga av Modo efter första säsongen, men då hade jag redan skrivit på ett nytt kontrakt och på den tiden fick ju inte elitserieklubbarna bara plocka från lägre serier.
Första året hade vi ett riktigt starkt lag. Till andra året försvann det ju en del spelare i spåren efter den ekonomiska krisen. Men fick ändå ihop ett rätt bra lag och vi åkte ut mot Löven, som jag tror gick upp det året.
Hur kommer det sig att du slutade spela så pass tidigt?
Jag åkte på en knäskada som tvingade mig att sluta när jag var 28 år, vilket var sjukt tufft att inse.
Sedan fick du en annan roll i föreningen. Hur skulle du beskriva den?
Jag var först assisterande tränare till Christer Abrahamsson och sedan till Rolle. När Rolle lämnade bestämde jag mig för att satsa på det civila och jobba ideellt i AIK. Sedan dess har jag varit engagerad i sporten och runt styrelsen.
Från början var det jag, Gunnar Eriksson och Mats Stenlund som skötte sportchefsrollen ideellt. Vi la sanslöst mycket jobb på att få hit spelare och familjer med allt vad det innebär med skola, dagis, bostad, arbete etcetera. Nu jobbar man ju helt annorlunda.
Sedan rekryterade vi sportchef och där har jag genom åren varit djupt involverad i dessa rekryteringar och även varit bollplank och stöd till den sportsliga ledningen. Under de sportchefer som vi har haft jobbade jag närmast Lasse Johansson. Jag har också varit rådgivare till styrelsen under alla de här 23 åren. Nu när Pea lämnade är jag den som har varit med längst av alla ledare.
Kan du avslöja någon värvning som var nära, men som aldrig blev av?
Det är klart att vi har gått miste om många profiler. Vet inte om det är någon speciell som sticker ut. Det är ju inte så att vi har missat någon Connor McDavid direkt. En profil som var hyggligt nära var Dick Axelsson. Vi var även nära att få tillbaka Jocke Lindström innan han åkte till USA. Men personligen tycker jag att det jobbigaste är att missa hemvändare som går till något annat lag.
Vilken värvning är den bästa som Skellefteå AIK gjort under din tid i föreningen?
Finns så många som har betytt så mycket i olika skeden. Innan vi gick upp, Hadelöv, Wernblom, Anders Söderberg, Åkerman och Jimmie Ericsson. Efter vi gick upp, Jocke Lindström, Oscar Möller och Bellemare.
Tycker också att det var kul att vi fick hit Micke Renberg, som är en personlig vän. Sedan har vi ju framförallt alla de spelare som är fostrade hos oss och blivit stora stjärnor. Det är alltid farligt att namedroppa, då missar man ju alltid någon.
Vem är den bästa spelaren som du spelade med i Skellefteå AIK?
De två åren var vi just under eliten, så det hann inte bli supermånga som jag spelade med, men Mikaelsson var ju med i det laget. Danne Pettersson, Uffe Hägglund, Dick Burlin och Jonte Hedström. Jag har säkert glömt flera.
Vilket är ditt bästa minne från tiden i AIK, oavsett om det är från din tid som spelare eller efteråt?
Starkaste minnena är såklart när vi gick upp 2006 och när vi vann mot Luleå 2013. Jag och Lasse Johansson sprang mot båset med fem minuter kvar och han skriker ”Hur fan ska vi få det här att gå nästa år?”. Alltid fokuserad på nästa uppgift.
Karlstad 2014 råkade jag och Pär Nordlund hamna i ett sponsorrum för Färjestad innan matchen. Då kommer en gammal FBK-tränare (Gunnar Johansson) och pratar med sponsorerna inför match fyra. Han inleder med att ”Skellefteå har bättre målvakt, bättre backar, bättre forwards, bättre powerplay, bättre boxplay. Det här är årets sista match. Tack för mig.” Snacka om uppgiven, men han hade ju rätt. Vi var överlägsna.
Kommentarer
Skicka en kommentar