Det tog sin tid, men till slut abdikerade Dick Andersson till förmån för Johan Backlund. På ett sätt förstod vi att det måste ske, förr eller senare, men det var för otäckt att tänka på. Nästan som att fundera på hur livet kommer att bli när ens föräldrar inte längre är i livet. Skönt att Backlund var så bra att vi egentligen aldrig saknade Dick, förutom i själ och hjärta.
Andreas Hadelöv regerade också under många säsonger. Från 2005-11 var han ohotad målvaktsetta (bortsett från några månader när vi trodde att Nicklas Dahlberg var redo). Men till skillnad från hur vi resonerade kring Dick Andersson, så trodde vi aldrig att Hadelöv var tillräckligt bra. I själva verket var han ju det, men målvaktssidan kändes lite svag.
Men allt har ett slut och till slut fick han flytta på sig, mannen som tog oss till Elitserien, etablerade oss där och vaktade kassen i samtliga slutspelsmatcher när AIK gick till final 2011. Året efter gjorde vi om bedriften, men då satt han på bänken alla matcherna i slutspelet. 22-årige Joacim Eriksson hade gjort en kanonsäsong och släppt in 1.73 mål/match under grundserien.
I slutspelet försämrades siffrorna en aning och Eriksson fick titta på när hans gamla lagkamrater från Brynäs firade guldet. 2012/13 var hans slutspelssiffror 1.06 och då går det givetvis inte att förlora. Joacim guldmålades och var en av de stora hjältarna när vi äntligen vann.
Med sådana siffror och landslagsdebut öppnades möjligheterna och Jocke tog chansen och flyttade till NHL och Vancouver Canucks. Därefter har han sett världen via spel i Ryssland, diverse SHL-lag och numera i Tyskland. Ingenstans har han varit nära sin statistik i AIK och ingenstans har han varit i närheten av lika bra. Vi tog ett snack med Joacim om hans livs bästa tid.
Hur kommer det sig att det blev Skellefteå AIK?
Jag fick en bra känsla när jag pratade med Lasse Johansson och Krister Holm och visste att de hade haft ögonen på mig ett tag. Krister berättade hur han jobbade med målvakter och jag kände direkt att det var dit jag ville.
Du kamperade ihop med Andreas Hadelöv under dina första säsonger. Hur fungerade samarbetet er emellan?
Hadelöv var en grym målvakt i Elitserien under många år så det kändes väldigt spännande att tävla och få lära av honom. Han hade grym rutin och spelade med ett lugn och fokus som motiverade mig att bli bättre varje dag.
Finalförlusten 2012 mot Brynäs svider än idag. Hur blev det så?
Ja, den svider fortfarande och eftersom jag är från Gävle så blir jag ofta påmind när jag är hemma. Sen hade jag spelat med många av spelarna i Brynäs juniorlag så det kändes såklart extra jobbigt att de vann och inte vi.
Hur jobbade ni för att komma över den förlusten och gå vidare till nästa säsong?
Man la det bakom sig och började jobba igen. Vi visste ju hur bra vi var och den hungern som fanns i laget att tävla. Vi ville verkligen ha det där guldet. När vi kom så nära kände alla ett driv att det skulle vara vi nästa gång, så vi fortsatte bara att pusha varandra.
2012/13 var det inget snack och dina siffror var otroliga. 1.06 i GAA i slutspelet. Vad minns du från den säsongen?
Jag tyckte att jag utvecklades varje år till att bli bättre och benet jämn. Vi hade ett otroligt år och alla accepterade sin roll. Jag kände mig trygg i mitt spel och det dagliga arbetet med Krister var väldigt bra.
Har du någon rolig anekdot från guldfirandet?
I slutspelet efter att ha vunnit fyra raka mot Brynäs, fick vi för oss att köra lite skoter. Jag lyckades dra axeln ur led och spelade tejpad i semifinalen och finalen. Kunde knappt lyfta armen i vissa lägen.
Har du kontakt med någon gammal lagkamrat från den tiden?
Det är väl mest när jag hälsar på under sommaren. Jag brukar träffa många från de åren, men bästa kontakt har jag med Niclas Burström.
Vem var den bästa spelaren som du spelade med i Skellefteå?
Jag måste säga Joakim Lindström. En grym förebild och ett riktigt proffs. Vi hade många spelare som var riktigt bra under mina år i Skellefteå.
Kommentarer
Skicka en kommentar