Aaltonen, Olimb och Edwin Hedberg. Spelare som genom åren (kanske inte under de senaste åren dock) hade visat upp sig i SHL och på olika sätt gjort sig ett namn. Aaltonen med sin hela aura av att vara en stjärna, Olimb med sin teknik och speluppfattning samt Hedberg med sin skridskoåkning. Spelare som vi kände till och som ägde vissa spetskvaliteter. Sen kom Robin Alvarez också, men vad han stod för var mer oklart och vi var väl inte jättepeppade.
Du som läser in att jag var jättepeppad på Olimb och Hedberg läser fel. Jag vill bara påvisa att de hade något. Förvisso för några säsonger sedan, men ändå. Alvarez kändes inte särskilt bra alls. Men så fel vi hade! Medan de andra tre floppade och lämnade tog Robin ganska snabbt en plats i våra hjärtan. Främst av två anledningar. Anledning ett är att han gjorde mål och anledning två att han blev så fruktansvärt glad när han gjorde det.
De två säsongerna som han spelade här är långt ifrån de mest minnesvärda, med uttåg i kvartsfinalen och inställt slutspel på grund av Covid-19. Alvarez egna insatser glömmer vi däremot inte i första taget. Första året slog han till med de sanslösa siffrorna 13+0 och andra året exploderade han med 14+15 (personligt poängrekord). Läge att skriva sitt livs bästa kontrakt, men så blev det inte alls.
Bortsett från de som dog, blev svårt sjuka och anhöriga till dessa, anser jag att Robin Alvarez är ett av pandemins största offer. Klubbarna blev snabbt tvungna att dra ner på sina kostnader och då fanns det inte utrymma att splasha ut en massa pengar på nya kontrakt. I slutändan blev det Frölunda, men det är givetvis ointressant. Bloggen tog kontakt med Alvarez och pratade om tiden i Skellefteå AIK.
Hur kommer det sig att det blev Skellefteå AIK?
Skellefteå var en klubb som jag alltid hade tittat på. Deras spelare och hur de spelade som lag. Visste att det var ett bra lag att utvecklas i och en bra chans att vinna. Så när de hörde av sig var det spännande. Det skulle vara en lång flytt från Malmö för hela familjen, men det kändes inspirerande att få komma upp och spela där. Min fru stöttade mig i beslutet och vi flyttade upp.
Din första säsong blev ganska misslyckad. Åtminstone om man syftar på lagets insatser. Vad minns du från den?
Vi kom inte riktigt upp i den nivån som vi hade behövt, vi vann inte våra hemmamatcher i slutspelet. Däremot gjorde vi bra matcher på Hovet och vann där. Men känslan efter säsongen var såklart besvikelse.
13+0 är spektakulära siffror. Nog är det bra mycket roligare att göra mål än att spela fram.
Älskar att göra mål, men 13+0 är helt otroligt. Kan fortfarande inte förstå det.
Det gick bättre för dig under din andra säsong. Vad var det som gjorde att det stämde så bra?
Jag visste hur det funkade i Skellefteå. Jag var bättre tränad andra året än första. Sen klickade det för hela laget och det var otroligt synd att vi inte fick spela slutspel. När jag blickar tillbaka så tror jag att det var just den säsongen som vi hade haft allra störst chans att vinna.
Sen blev du en av pandemins stora hockey-förlorare då du hade läge att skriva ett riktigt bra kontrakt, men pandemin satte stopp för det. Hur ser du på den analysen?
Det känns som att den stämmer på pricken.
Var det aktuellt att stanna kvar i Skellefteå ändå?
Jag ville stanna kvar och Skellefteå ville ha mig kvar, men läget var som sagt osäkert. Vi kom inte överens och sa att vi skulle höras efter sommaren igen. Men det blev aldrig riktigt aktuellt igen.
Jag och några kompisar vann din klubba på en auktion och gav den i 40-årspresent till en annan kompis (som hade dig som favorit eftersom du alltid blir så glad när du gör mål). Har du några tips på hur han ska handskas med klubban på bästa sätt?
Blunda och skjut! Haha.
Vem var den bästa spelaren som du spelade med i Skellefteå AIK?
Omöjligt att välja mellan Jocke, Jimmie och Oscar. Jag väljer alla tre. Fantastiska spelare och människor.
Kommentarer
Skicka en kommentar