AIK:are vi minns - Erik Forssell

”You don’t win championships without guys like Erik.”

Orden är Lee Gorens, och varken du eller jag är särskilt sugen på att ta upp en diskussion kring sanningshalten i Gorens uttalande. Dels vill man inte få en knytnäve nerkörd i halsen och dels är ju det som han säger sant. Erik Forssell var kittet i guldtrupperna och är inte längre Elitseriens mest underskattade spelare. Vi vet precis hur bra han var och vad vi fick ut av honom varje kväll. Förutom kvällarna när det gällde som mest. Då fick vi ut ännu mer.

Karriären var kanske inte brokig, men i alla fall lite annorlunda. Det var inte självklart att lämna Lejonström för AIK och det var heller inte helt självklart att satsa på ishockeyn fullt ut. Lite hobbyspel i Björklöven, medan han studerade på universitetet. Åtminstone var det min känsla. För så himla bra var han väl inte?!

Fast när vi mötte Löven var det som att det inte gick att ta pucken av honom. Inte för att han var särskilt stor eller snabb eller teknisk. Däremot tycktes han vara på rätt ställe hela tiden och använde sin relativt lilla kropp på ett smart sätt. I powerplay var han ett ständigt hot, tack vare att han var så smart i den spelformen också.

Smart, smart, smart. Ett ord som genom åren har skrivits i samma mening som Erik Forssell tusentals gånger. Men det finns mer än så. När han återvände till Skellefteå och AIK blev han nästan direkt en nyckelpjäs. Tekningar, boxplay och ett fint bollsinne. Det som vi hade kräkts åt när han var gröngul fick vi nu njuta av. Det och mycket, mycket mer. För man vinner inte mästerskap utan killar som Erik i laget.

Resten av historien kan du. Vägen mot att bli svensk hockeys stora maktfaktor, finaler och guld. Guldtruppen som sprängdes och det uteblivna nya kontraktet. Bloggen tog ett snack med Forssell och vi kom in på Bedros, tekningar, guld och hur det var att hamna i Malmö.

Har du pratat med Bedros efter det att han rev ner din namnskylt i Björklövens omklädningsrum?

Vi hade haft en bra säsong med Löven 06/07 och tagit oss till Kvalserien. Det gjorde så att flera spelare fick Elitserieintresse och lämnade. Som jag minns det så var det faktiskt en annan spelares (inte Erik Andersson) skylt som Bedros tog ner, men det är möjligt att han även plockade ner min. Löven hade erbjudit sig att höja min lön och hade även ordnat ett jobb som passade min utbildning om jag skulle stanna kvar. Bedros hade en tid innan Kvalserien frågat mig något i stil med: ”Har vi gjort allt vi kan göra för att du ska stanna?”.

Bedros tolkade det som att jag skulle stanna kvar, medan jag svarade på det med innebörden att exempelvis en ännu högre lön från Löven inte skulle göra någon skillnad ifall allsvenskt spel i Löven skulle ställas mot ett anbud från något SHL-lag. Min agent hade löpande samtal med Björklövens sportchef och efter säsongen pratade jag själv med både vår tränare Joakim Fagervall och vår nytillträdde sportchef Mikael Andersson och utifrån de samtalen så visste de att jag var på väg bort.

Internkommunikationen verkade däremot inte nå fram till Bedros så när väl övergången blev klar, och dessutom just till Skellefteå, så gick Bedros i taket. Jag befann mig i USA på semester och var ovetandes om uppståndelsen när jag på morgonen i USA blev uppringd av Mikael Andersson som ursäktade de uttalanden som Bedros hade gjort.

Bedros har ett stort hjärta och mycket känslor men uttalade sig i affekt. När han fick koll på hur allt hade gått till så lugnade han ner sig. Ungefär en månad efter min övergång så blev dessutom Erik Andersson klar för Skellefteå och då kan man väl säga att min övergång hamnade i skymundan. Jag och Bedros har träffats flera gånger efter detta och då är det enbart med leenden som vi möts. 

Hur var det att komma till Skellefteå AIK 2007?

Hockeymässigt så var den största skillnaden för mig att spela i SHL kontra Allsvenskan, det tyckte jag var stort. När jag kom till Skellefteå 2007 så märktes det att det var en välskött förening, framförallt uppifrån. Det första året i nya arenan så var det ju en stor förändring både för mig själv och för AIK. Vi hade ett ganska erfaret lag och ett av seriens äldsta lag. Jag blev väl mottagen och trivdes i laget från dag ett!

På vilket sätt har föreningen förändrats sedan dess?

Den största skillnaden är ju hur man utbildar och utvecklar egna spelare. Det arbetet hade till viss del påbörjats innan AIK gick upp i Elitserien, men effekten började märkas kring fjärde året i SHL. Allting med träningen, framförallt utanför isen har blivit bättre och mer uppstyrt. Sättet att spela har inte ändrats så mycket under de senaste åren, men jämfört med mina första år i laget så är det ganska stor skillnad även på det.

Du har alltid varit en stark tekare. Vilka knep har du?

Jag har spelat center hela min karriär så jag har haft många år på mig att träna. Det är ovanligt att unga spelare är duktiga på seniornivå. Mitt första år i SHL så minns jag att jag hade det lite tyngre. Jag har alltid tyckt att det har varit viktigt så jag har försökt att utveckla strategier som passar mig och hela tiden varit noggrann med alla tekningar som jag har tagit. Förutom det så har jag inte något jättebra svar på varför vissa är bättre än andra. Reaktionssnabbhet, bollsinne/timing, styrka, smartness och erfarenhet är egenskaper som jag tror är viktiga.

Hur minns du finalförlusterna från 2011 och 2012?

De minns jag väl. Tyvärr. 2011 så hade vi en del tuffa starter i några matcher där vi kom i ordentliga underlägen. Vi hade en tuff övertidsförlust i match 4 där vi hade chans att kvittera till 2-2 i matcher. Färjestad var lite mer erfarna och min känsla är att vi fick med oss mycket bra erfarenheter från denna förlust. För vissa har det blivit lite av en sanning att vi var lite mätta, men det var inte min känsla då. Vårt grundspel var inte riktigt lika stabilt detta år som det skulle komma att bli.

Finalförlusten 2012 är utan tvekan den förlust som grämer mig mest i efterhand. En positiv konsekvens kan dock vara att vi fick behålla flera spelare något år längre tack vare denna förlust. Känslan var att vi var bättre hela matchserien, men att vi inte kunde få in pucken. Några av deras toppspelare levererade också på en väldigt hög nivå.

Vilket är ditt bästa minne från SM-gulden?

Guldmatchen 2013 är det bästa minnet i min karriär! Både själva matchen och den euforiska känslan av lycka efteråt. Tänk att få dela den med så många människor! Att ha misslyckats i två raka finaler förstärkte alla känslorna. Min egen säsong 12/13 präglades av sjukdom och skador.

Jag började säsongen med att få twar och direkt när jag kände mig kvitt den så bröt jag tummen. Jag tog sprutor för att kunna spela, men sedan i december när tummen hade börjat kännas lite bättre så drabbades jag av min klart svåraste skada under min karriär då jag åkte in i sargen och slog sönder brosket i min ena knäskål.

Jag opererade knäet och under rehabtiden så var det osäkert om jag skulle kunna spela något mer över huvud taget. Sista seriematchen gjorde jag comeback och trots att skridskoåkningen inte kändes så bra så flöt det på för mig med lite poäng och så i slutspelet. Vi hade verkligen fantastiska lag de två guldåren!

Hur lyckades ni hålla ihop och nästan bli ännu bättre 2015, när stora delar av laget byttes ut?

Säsongen 14/15 blev nästan det starkaste kvittot på hur stark föreningen och laget var. Vi tappade nästan alla våra offensiva toppspelare, men hade kvar väldigt många ”ryggradsspelare”. Spelare som drev laget och träningen och som var duktiga men kanske inte gjorde de flesta poängen. Hela tränarteamet och staben runt omkring var dessutom kvar, vilket gjorde att vi ändå hade en ganska bra kontinuitet.

Ur ett truppbyggesperspektiv så var många av de spelarna som var kvar ganska prisvärda och Lasse Johansson hade ganska mycket pengar att värva för, vilket han lyckades med genom att träffa rätt på flera av nyförvärven. Jag minns att våra framgångar med fyra raka finaler och två raka guld gjorde det väldigt lätt att få nya spelare att acceptera vårt sätt att träna och spela.

Hur känner du kring att du inte fick fortsätta i Skellefteå 2016?

Jag tyckte då att det var tråkigt och tyckte att jag hade kvar ett par bra år, vilket jag också tycker att jag visade i Malmö. Samtidigt har jag tagit liknande beslut i min nuvarande position och även när jag spelade så kunde jag förstå hur det funkade. Ibland kan man som förening välja att byta ut spelare trots att man gillar dem, då man till exempel inte vill hamna med en åldersstruktur där man har alltför många spelare som är på väg utför i sin karriär. Jag valde att se det som en möjlighet att prova något annat och jag och familjen trivdes bra i Malmö.

Vem är den bästa spelaren som du spelade med i Skellefteå AIK?

Joakim Lindström. Han var enligt mig den bästa och viktigaste spelaren under den här tiden.