Hejdå, Robban. Du var aldrig en av oss!

Inlägget måste skrivas. Och det handlar inte om en svag höst, ett prekärt (nåja) tabelläge eller ens en brutalt svag matchning, både vad gäller att sätta ihop kedjor, coacha laget och framförallt korkade powerplay-enheter. Det här handlar om helt andra saker. Det handlar om att leva och brinna för Skellefteå AIK. För föreningen. För bygden. För oss. 

SM-guld. Finaler. Stundtals bländande hockey. Inget av det där spelar någon roll när Robban Ohlsson inte ens vill vara här och egentligen aldrig har velat. Inte fullt ut. ”Jag är egentligen en storstadsmänniska”, var det första som vi fick lära oss om vår nye tränare. 

Det i sig har vi inget emot. John Norman är storstadsmänniska. John Klingberg likaså. Mike Dunham längtade säkert hem till New York från första stund, men inte ens han var så dum att han lät det bli hans nya fans första bild av honom. Robert Ohlsson däremot, han lät oss omedelbart veta att här i Skellefteå, här skulle han knappast trivas. 

Ironiskt nog åkte Skellefteå AIK till Stockholm för att spela sin allra första match under Ohlssons ledning. Seger med 5-2, men under presskonferensen erkände Robban att ”det  var synd att det var just Djurgården som vi vann mot”. Kanske kan tyckas som en liten, oviktig sak att säga, men när man lägger samman alla pusselbitarna så växer det fram en bild.

Och den bilden berättar att Robert Ohlsson inte vill träna Skellefteå AIK. För honom är vi en språngbräda mot något större och viktigare. Inget fel i det heller. Men varken Niko Dimitrakos, Tim Heed eller Michael Brandsegg-Nygård känner ett behov av att trycka det i ansiktet på sina supportrar. I förlängningen de som betalar deras lön. 

Robert Ohlsson hymlar dock inte med vilken skitstad som han lever i. Här kan man inte gå ut på krogen anonymt. Här måste man skotta snö på vintern (något som  han högaktningsfullt skiter i, se vår stora genomgång av AIK:ares skottningsförmåga). Här pratar man med en töntig dialekt som han inte orkar höra eller än mindre lära sig att förstå.

I en podcast som bloggen lyssnat igenom fick Ohlsson i uppgift att berätta om vilken den bästa spelaren som han någonsin tränat är. Namn som Max Friberg och Andreas Engqvist nämndes innan han krystade fram att Joakim Lindström var väldigt skicklig med pucken. En okej åsikt att ha (även om det är fel att inte sätta Lindström högst uppe på listan). Men grejen var att vår tränare har Djurgården och Frölunda oändligt mycket längre fram i sin minnesbank, så att det blir naturligt och enkelt att plocka fram de namnen i både första och andra hand.

SM-guldet blev en personlig triumf där tankarna på det egna CV:t gick långt före glädjen över föreningen. Kände han ens med Pudas, Lindholm och Lindvall som verkligen slitit och längtat, eller grämde han sig snarare över att han hade ett år kvar på kontraktet? För nu var ju (det personliga) målet uppnått! Ögonvittnen berättar att Robban inte var glad under guldfesten, utan snarare endast deltog pliktskyldigt.

Vi har källor på att han bad om att få bryta kontraktet i somras och dessa källor stärks av medias uppgifter som sa att AIK hade försökt få hit Daniel Hermansson redan nu. Tyvärr sa Mora nej till den idén och känslan är att det här mycket väl kan bli en mellansäsong, trots att ett skadefritt lag (med ytterligare en back) är en ganska given guldfavorit. 

För att vinna behöver man nå 100% på alla plan, men har man då en tränare som mentalt befinner sig på Avenyn eller Park Lane på kvällstid, så kommer det knappast att fungera. Så med det sagt så hoppas vi innerligt att Erik Forssell fattar ett chockartat beslut och ger Robban sparken. Helst redan ikväll. 

Ingen skulle bli gladare än Robert Ohlsson själv. Huset är sedan länge ute på Hemnet. Kontraktet med Frölunda är påskrivet och längtan till storstaden är som bekant stark. Nu kommer det aldrig att ske, men när bloggen ändå skriver sin åsiktsstarkaste text hittills, så löper vi linan fullt ut; bort med Robban!

Och visst jobbar han för det. Klumpiga uttalanden kring den egna publiken. Total vägran att placera Sandin-Pelikka och/eller Brandsegg-Nygård till vänster i powerplay. Två av de allra bästa rightskotten i hela SHL ska tydligen inte nyttjas. 

Skellefteå AIK har haft betydligt mycket sämre tränare än Robert Ohlsson. Vi har haft tränare som inte alls har nått några framgångar. Robert Barnes spelade med fyra forwards i varje kedja och förlorade mot CRIF. Roland Stoltz förde oss ur Elitserien. Pasi Mustonen kunde ingenting. Men de identifierade sig som AIK:are och var stolta över det. De gjorde sitt bästa för föreningen, trots sina tillkortakommanden.

Robert Ohlsson har nått stora svartgula framgångar, men han blev aldrig en av oss. Han ville aldrig bli det. Den empatiska förmågan saknas för att hänge sig och leva och dela drömmar med andra. Den oförmågan är Robert Ohlssons största brist både som tränare och människa. Tack för ingenting!