Åtminstone vår logik säger att det är troligare att Johan Åkerman skulle bli en bra tränare än att Mikael Tjälldén skulle bli det. Likaså har Erik Forssell högre tränarpotential än Patrik Rönnqvist. Lee Goren är en bättre tränare än Daniel Branda. Med det sagt så har vi ringat in tre (av många) egenskaper som vi anser att en bra tränare bör ha. Spelförståelse, smartness och pondus.
Att överhuvudtaget vara intresserad av att bli tränare är givetvis steg ett, och bloggen tycker att nästa steg borde vara att man kan handskas med både en grupp och enskilda individer. Även om det finns många exempel på tränare som nästan helt saknar den förmågan.
Då vi lätt hamnar i ett stereotypt tankesätt så är känslan att den kloke centern är troligare att lyckas på tränarbänken än benknäckarbacken. Att en målvakt skulle bli tränare finns knappt på kartan. Samtidigt förstår vi att det är fel. Tittar vi igenom den svenska tränarkåren finns alla spelartyper representerade, även om det kanske är övervikt för den tänkande och spelskicklige spelaren.
Exempel på tränare som knappt har spelat hockey finns också. Anders Forsbergs karriär är inte jätteimponerande och Robert Ohlsson har tagit sig till en betydligt mycket högre nivå som tränare än som spelare. Temat för dagen är, precis som rubriken lyder; spelare som har blivit tränare. Spelare i Skellefteå AIK, naturligtvis. Vi har ringat in drygt 30 stycken (säkert missat någon) och kommer att betygsätta (1-5) deras tränargärningar. Det blev även så att de som valt yrket sportchef hamnade under vår lupp. Ribban för vad vi anser är intressant är allsvensk nivå och uppåt (med några undantag).
Harry Granberg: 1
I och med att vi kör kronologisk ordning så räknade nog många med att Göte Almqvist hade varit först ut, men han nöjde sig med en lång och mäktig spelarkarriär. Harry Granberg å sin sida gjorde en chockflytt ner till Nybro och vidare till Rögle, möjligtvis ditlockad av lagkaptenen Sven-Olof Brännström (bördig från Jörn). Granbergs tränarkarriär avslutades tyvärr med nedflyttning till Division tre, därav det låga betyget.
Acka Andersson: 3
Att vara spelande tränare känns som någonting som antingen hände för länge sedan eller nutida på en riktigt låg nivå. Acka är i och för sig ifrån en annan tid, men det imponerar ändå att han lyckades kombinera de två rollerna under två säsonger i Färjestad och ett år i AIK. Det gäller att man är stjärnan ifall att det inte ska börja muttras vid toppningar och liknande. Betyget baseras mer på den bedriften än att det gick särskilt bra för lagen som han coachade.
Karl-Sören Hedlund: 4
Än idag är det svårt att förstå varför Karl-Sören lämnade oss och flyttade till Västerås, men det är ju bara att acceptera. I Västerås gjorde han en säsong som spelande tränare, innan han övergick till att bara vara coach. Men anledningen till det höga betyget är att han var assisterande tränare i Modo när de tog sitt första SM-guld 1979.
Garvis Määttä: 3
När Karl-Sören Hedlund euforiskt firade Modos SM-guld stod hans gamla kedjekamrat i det andra båset. Garvis hade lett Djurgården till final, men det längsta strået blev någon annans. Utöver det är två säsonger i Huddinge det som sticker ut och för er som har koll på NHL och Buffalo Sabres, så kan det vara värt att veta att han hade backen Tage Thomsson i truppen.
Anders Rönnblom: 5
Vad annars skulle betyget kunna bli? Anders första år som head coach gav Skellefteå AIK sitt första SM-guld. Mer framgångsrik än så är det fysiskt omöjligt att bli. Att han sedan gjorde comeback som tränare 1991 och försökte ta tillbaka AIK till Elitserien gör honom inte mindre på något sätt, trots att laget misslyckades totalt. Anders Rönnblom är odödlig.
Curt Lundmark: 5
Svårt att bortse från dubbla VM-guld och ett OS-guld. Curre Lundmark är en av Sveriges mest meriterade tränare någonsin och det är bara att sträcka på sig och glädjas åt att han växte upp i Byske och spelade i Skellefteå AIK. 26 år som tränare, varav fem i Tre Kronor.
Lennart Häggroth: 4
Egentligen är Klimpen underkvalificerad för den här listan. Att träna CRIF, Medle och Malå borde inte räcka, men har man ett JSM-guld som coach för Skellefteå AIK:s juniorer står man över fåniga inläggskriterier. Pär Mikaelsson berättade att Häggroth satte kedjorna redan på försäsongen och vägrade att ändra. Det faktumet gör att betyget snuddar vid en femma.
Per Lundström: 3
Spelarkarriären var jättelång. Först sju år i moderklubben Skellefteå, sen följde sju år i Djurgården för att avslutas med ytterligare två säsonger i AIK. 1975 föddes Elitserien och AIK:s förste tränare hette Per Lundström. Vi gick till semifinal och förlorade den. Ett år till som tränare här blev det och det är nog inte fel att säga att Per var med och la grunden till SM-guldet 1978.
Håkan Nygren: 4
Håkan föddes i Skellefteå och gjorde ett par säsonger här, men de stora framgångarna nådde han i Modo. Det är möjligt att betyget som tränare är lite högt, men han har coachat många stora lag, såsom Modo, HV71, Timrå, Rögle med flera. Så någonting bra måste han ju ha gjort, samtidigt som många av hans tränarsejourer blev ganska korta. Som längst tre år, under nästan 40 år som coach.
Hans Westberg: 3
Westbergs fyra år (1964-68) som spelare i Skellefteå AIK sätter vi en parentes kring. Dels var det inga framgångsrika år för laget, och han stack heller inte ut individuellt. Skulle han själv fått sätta betyg på sin tränarkarriär hade det nog varit en femma. Hans tar åt sig ganska stor ära för USA:s ”Miracle on ice” 1980, då han själv tränade Nederländerna. Westberg berättade nämligen för Herb Brooks att man behövde pressa Sovjet hårt över hela banan för att ha en chans att vinna.
Lars-Fredrik Nyström: 3
Om vi bortser från sveket när Nyström flyttade till Djurgården (vilket i slutändan bet honom i baken när vi vann SM-guld utan honom), så blev tränarkarriären helt okej. Två SM-silver som assisterande tränare och head coach i Mölndal dit han värvade kusinerna Johansson från AIK. Annars harvade han mest på i lite mindre klubbar.
Hardy Nilsson: 5
Torpedhockeyns fader som tog SM-guld med Djurgården, tre titlar med Kölner Haie samt coachade Tre Kronor när de gjorde sina kanske bästa matcher i starten av OS i Salt Lake City, när de bland annat slaktade Kanada. Eftersom vi är på osedvanligt gott humör idag så hade Hardy hur som helst fått en femma bara för att han är han.
Martin Karlsson: 2
Vi har inte orkat kolla upp hur det har gått för Karlssons olika klubbar då de hur som helst legat för långt nere i seriesystemet för att vi ska bry oss fullt ut. Bofors, Örebro, Nybro och Arboga låg nämligen i Division ett, vilket för all del även Skellefteå AIK gjorde under samma tidsperiod. Men hade Martin varit en succé som tränare hade han förmodligen fått mer prestigefyllda uppdrag.
Lars Lindgren: 1
De flesta av Lindgrens ledarår har spenderats som coach för Vancouver Canucks och han har säkert gjort ett jättebra jobb, men då vi endast bedömer honom för tränarinsatserna så blir betyget lågt. Piteå, assisterande coach i Luleå och Växjö är klubbarna som Lasse har representerat. Dessutom stal han Fredrik Lindgren ner till Mörrum 2001, och det glömmer vi inte så lätt.
Göran Lindblom: 3
Här gör vi ett rejält steg bort från inläggets grundregel att de ska ha tränat klubbar på minst allsvensk nivå. I Görans fall så är det Malå och CRIF som är de enda a-lagen som han har coachat. Men sju säsonger som coach för diverse junior och ungdomslandslag är meriterande och får vi chansen att nämna en riktig AIK-legendar, så tar vi den.
Roland Stoltz: 3
Egentligen blir det här betyget skyhögt högre än vad han förtjänar. Totalsveket att ta sig an Björklöven är tungt att tänka tillbaka på än idag. Dessutom misslyckades han alla tre gångerna som han tränade Skellefteå. Inte minst när vi åkte ur Elitserien 1990. Det går dock inte att bortse ifrån att Rolle tog sig an tränarjobbet i AIK med ett rejält klubbhjärta. Det väger tyngre än framgångar.
Lasse Marklund: 5
Det är först under senaste säsongen som Marklund haft ett jobb som egentligen kvalar in för det här inlägget. Men det är inte för hans roll som assisterande tränare i Timrå som vi delar ut en femma i betyg. Lasses roll i Skellefteå AIK, vad gäller det stora juniorundret kan man tala om hur länge som helst och hade det gått att dela ut sex getingar idag så hade vi gjort det.
Kari Jalonen: 5
Vinnaren Jalonen har grymma meriter även som tränare. Fyra finska mästerskap, VM-silver med Finland, förlust i KHL-finalen och vunnet mästerskap i Schweiz med Bern. Lyckas han bara överföra 50% eller mer av sin egen kapacitet till spelarna så kan vi förstå att det går bra.
Jeff Hällegard: 1
Jeff Hällegard tog över tröja 9 efter Jalonen och det gick sådär. Ungefär som hur det gått när man jämför de båda niornas tränarinsatser. Att väga Jalonen mot Hällegard är exakt vad inledningen av texten handlar om; tesen att en skickligare spelare blir en skickligare tränare. Jeffs lag har aldrig spelat höghastighetshockey, utan gått på kraft.
Krister Holm: 5
Holm kantbollar sig in här och han gör det med den äran. Dels kan man knappt påstå att han har spelat i Skellefteå AIK, då Dick Andersson inte direkt bjöd till och lät reservkeepern spela ibland och dels så räknas kanske inte rollen som målvaktstränare på samma sätt som ”vanlig” tränare. Nitton raka säsonger i AIK, med åtta finaler och flertalet målvakter som flyttat till NHL och KHL talar dock ett annat språk.
Mats Lindgren: 4
Även här ett för högt betyg, sett med objektiva ögon. Men när bygdens son tvingas avsluta karriären (och därmed går miste om att spela upp moderklubben till Elitserien) istället väljer att sadla om och bli assisterande tränare, och lyckas med uppdraget den vägen känns nästan en fyra för lågt. Sammanlagt fem år i Skellefteå och en av många viktiga kuggar på vår klassresa.
Kent Norberg: 4
Nubbens enda riktiga tränarinsatser är när han som assisterande tränare till Peo Larsson förde upp Timrå till Elitserien. Sedan dess har han verkat som sportchef i Timrå, Frölunda och HV71 och egentligen bara lyckats på hemmaplan (Timrå). Det som gör att betyget aldrig skulle kunna bli en femma är vad som hände under sommaren 2006.
Niklas Söderström: 2
Vi skrev högre upp i inlägget att spelande coach var något som bara existerade förr i tiden, men Söderström lyckades kombinera de rollerna både i Sannarp och Halmstad. Sedan dess har han vuxit fram till Halmstad Hammers starke man och bland annat hamnat i en mycket infekterad konflikt med gamle backkollegan Håkan Strömqvist. Något som vi har rapporterat om tidigare.
Mikael Lindgren: 3
Ett betyg som bör vara en riktig ögonbrynshöjare. Bloggen har tidigare gått hårt åt Lindgren, då han under tre år som sportchef mer eller mindre lyckades utplåna det som AIK står för. Märkliga värvningar, bristande röd tråd och allmänt ointresse av hockey. Varför inte en etta? tänker du, men branschen är resultatorienterad och SM-silvret 2018 väger tungt. Likaså värvningen av Joni Ortio.
Johan Åkerman: 1
Hur kan Åkerman få en etta och Niklas Söderström en tvåa? Åkerman har ju tränat på SHL-nivå. I själva verket tar vi inte så mycket hänsyn till nivån, utan mer hur det har gått. Johan har inte alls lyckats, vare sig i Linköping eller HV71 och lite elaka tungor viskar om att han inte varit så framgångsrik med den delen som handlar om relationer.
David Engblom: 3
Här möter vi inte alls resultatet som tränare, utan fokuserar på människan Engblom (fast då hade betyget varit fem, så kanske lite tränarperspektiv ändå). David fick inte plats i Gnaget längre och med noll prestige blev han materialare istället. Därefter fyra år som assisterande tränare innan han nu arbetar som sportchef i moderklubben Vallentuna. Så här ska en karriär se ut!
Stefan Klockare: 5
Klockare har allt som vi behöver (utom möjligen en sprudlande personlighet). Hoppade på tränarjobbet direkt efter karriären och lärde sig mycket av Ulf Taavola. Sedan viktiga insatser under junioromvandlingen innan han var flygfärdig och tog oss till final efter final. Dubbel SM-vinnare och numera assisterande coach i Tre Kronor. Vi lyfter på hatten.
Igor Matushkin: 2
Var står Igor rent politiskt? Belarus är ju inget oskyldigt litet land och Barys Astana (där han verkar som assisterande coach) spelar i KHL. Konstigare saker än att Matushkin skulle vara hjärntvättad av Putin och Lukasjenko. Det som ändå reder upp betyget till en tvåa är att han var assisterande tränare i Björklöven 2006 när vi slaktade dem och gick upp.
Pål Johnsen: 2
Precis som i Engblom-fallet (och även gällande Mats Lindgren) så håller vi Johnsens tränarinsats högre med tanke på att det är moderklubben som han tar sig an. Två år som assisterande coach i Storhamar, ett år i norska J18-landslaget och tillbaka till Storhamar (U18). That’s it. Han hoppade över till tränarrollen direkt efter spelarkarriären, vilket vi också är svaga för.
Daniel Hermansson: ?
Modet för att sätta ett betyg saknas, då vi alla vet på vilken tränarbänk som Daniel Hermansson befinner sig nästa säsong. Att göra fina resultat med begränsade resurser i Mora är en sak. Att ersätta guldtränaren Robert Ohlsson en helt annan. Vi väljer att avvakta.
Andreas Falk: 4
SM-guldet senast gav naturligtvis minst ett extra hack på skalan, men det är kanske just nu som Falks tränargärning är på väg att definieras. Skellefteå AIK ligger skrynkligt till och plötsligt har Andreas Falk fått ett kraftigt utökat ansvar.
Tomas Kollar: 2
Kollar är urtypen för spelare som vi aldrig hade trott skulle bli tränare. Och i ärlighetens namn har det inte heller gått särskilt bra, men att jobba med Malmö är näst intill ett självmordsuppdrag. Tomas var själv stor och stark och Malmö är byggt likadant. Hade det inte varit för att Malmö klarade sig kvar i våras, hade det här varit en etta.
Fredrik Öberg: 2
Chocken var stor när Öbba hoppade på a-lagsuppdraget i Skellefteå. Chocken var mindre då han inte riktigt var beredd på det hårda jobbet som det trots allt kräver. Kontraktet bröts efter en säsong. En svag säsong. Det som ändå gör att han klarar sig från ett underkänt betyg är fyra fina år i AIK:s juniorverksamhet.
Erik Forssell: 4
Just precis nu är inte Forssell vatten värd hos AIK-fansen, inte minst på grund av backkrisen som ju faktiskt helt och hållet är hans ansvar. Men ett SM-guld väger upp och likaså förmågan att trolla med knäna, då han med liten budget alltid (hittills) har lyckats.
Martin Sevc: 2
Vi har bara två säsonger att gå på, då Sevc aktiva karriär varade orimligt länge. Martin är sportchef för Mlada Boleslav i tjeckiska ligan och laget åkte ut i åttondelsfinal, efter att ha hamnat på elfte plats i ligan. Betyget två handlar enbart om att han värvade virtuosen Tim Söderlund mitt under säsongen, och dessutom valde att förlänga det kontraktet.
Fredrik Lindgren: 3
Det känns som att det har varit svårt att hitta rätt efter karriären. En karriär som dessutom har bestått av åtminstone tre comebacker (Boden, Lejon och Clemensnäs). Nu har Lindgren hoppat på jobbet som sportchef i Clemensnäs och första insatsen var att övertala sig själv om att börja om. Det enda som vi har att gå på vad gäller Fredriks arbete är kvalet till Hockeyettan, och i och med det blev succé så blir också betyget högt.
Kommentarer
Skicka en kommentar