aik4ever

Det är väl önskvärt att go out with a bang, men även om ens sista ord blir slagkraftiga så blir de rimligtvis inför en begränsad publik och med minimal spridning efteråt. Jag har kikat runt lite efter klassiska sista ord och egentligen är det inte superfyndiga ord som har hittats, utan snarare kändisars sista ord. ”Money can’t buy life.” ”Either that wallpaper goes, or I do.” ”Friends applaud. The comedy is finished.” Bob Marley, Oscar Wilde och Ludwig van Beethoven. Klassiska sista ord antagligen, men inget som jag någonsin hade hört, utan det här är framgooglad information. Det finns säkert ännu starkare avslutningar i livet, men ärligt talat intresserar det mig inte. Jag är ju här för Skellefteå AIK, så varför inte förflytta oss dit. Du kommer att få ta del av 35 olika spelares sista ord innan de stängde dörren till omklädningsrummet för gott. En hel del fina ord och lika många (eller fler) ovärdiga avslutningar. Hur i hela friden har bloggen kommit över det? Källor kommer aldrig at...

Min första ishockeymatch var någon gång under säsongen 1984/85. Jag befann mig någonstans på ståplats bakom målet och det var så lite folk på matchen att det gick att sitta ner. AIK var på väg att åka ur Elitserien, men det var inget som störde mig. Den kvällen blev jag kär tre gånger. Först och främst i ismaskinen. När den hade spolat isen efter andra perioden bad jag min pappa om att få åka hem. Nu hade jag sett det viktigaste. Tredje perioden intresserade mig inte. Den andra gången som pulsen ökade var någon gång i första perioden. Nätet ovanför plexiglaset räckte inte ända upp till taket, så det var möjligt för förlupna puckar att leta sig upp på läktaren. Thomas Åhlén sköt ett skott som förmodligen täcktes av en motståndare. Pucken träffade väggen bakom mig, damp ner och träffade mig i ryggslutet. Det gjorde väldigt ont, men jag tog mig samman och frågade vem som sköt. Pappa berättade att det var Åhlén och jag hade fått min första favoritspelare. Den tredje kärleken varade längst....

Åtminstone vår logik säger att det är troligare att Johan Åkerman skulle bli en bra tränare än att Mikael Tjälldén skulle bli det. Likaså har Erik Forssell högre tränarpotential än Patrik Rönnqvist. Lee Goren är en bättre tränare än Daniel Branda. Med det sagt så har vi ringat in tre (av många) egenskaper som vi anser att en bra tränare bör ha. Spelförståelse, smartness och pondus.  Att överhuvudtaget vara intresserad av att bli tränare är givetvis steg ett, och bloggen tycker att nästa steg borde vara att man kan handskas med både en grupp och enskilda individer. Även om det finns många exempel på tränare som nästan helt saknar den förmågan.  Då vi lätt hamnar i ett stereotypt tankesätt så är känslan att den kloke centern är troligare att lyckas på tränarbänken än benknäckarbacken. Att en målvakt skulle bli tränare finns knappt på kartan. Samtidigt förstår vi att det är fel. Tittar vi igenom den svenska tränarkåren finns alla spelartyper representerade, även om det kanske är ...

För kvaliteten har vi talat om i nästan femton år. Alla lag kan få fram enstaka kvalitetsspelare. Alla lag kan få fram en David Rundblad eller Oscar Lindberg, men alla lag får inte fram en Arvid Lundberg eller Sebastian Ohlsson. Där AIK har satt i system att verkligen ge juniorer chansen, och dessutom med ordern att de ska spela sitt eget spel, gör andra lag tvärtom och värvar in en trött slovak. De två olika tillvägagångssätten sänder ut helt olika signaler till killarna i juniorlagen som drömmer om att få göra SHL-debut. Men så har det inte alltid varit. Exempelvis så lånade Ulf Taavola in Tomas Kollar under serielunken 2004/05 och lät Mikael Brancalion tyna bort ytterst på bänken. Pär Kågström fick inte ens spela en enda minut, när AIK bara hade fem backar att tillgå under säsongen 1999/00. Inte konstigt att framtidstro saknades på juniorsidan. Sedan kom Lasse Marklund och Janne Erixon (och flera andra) och påbörjade den stora juniorsatsningen. Träningsmängden ökade radikalt. Media ...

Inlägget är ju redan gjort och det blir svårt att slå det tidigare med höjdpunkter som Rasmus Edström och stavhopparen Piotr Liseks enorma likhet. Eller varför inte Michael Kostka och King Slender från Nintendos klassiska Pro Wrestling? Look alikes som du aldrig kommer att få se på annan plats än här. Vi gör en 2.0:a idag, medvetna om att de allra största godbitarna nog redan är tagna. Samtidigt dyker det dels upp nya AIK:are varje säsong och i samma takt nya möjligheter, infallsvinklar och bilder. Så här kommer fjorton look alikes av olika kvalitetsnivå. Samtliga med AIK-koppling givetvis. Chelseas Reece James och Jimmie Ericsson Danny Saucedo och Max Lindholm  Tom Kühnhackl och alpine skidåkaren Florian Schieder. Peter Viitanen (svensk skådespelare) och Robert Ohlsson  Fabrizio Romano (transferguru inom fotbollen) och Marcus Svensson Jonathan Hedström och Magnus från Gift vid första ögonkastet  Casey Affleck och Stefan Hedlund Mario Kempe och Axel Holmström Glenn Solber...

Känslan är ju att Skellefteå AIK har svårt att vinna mot Örebro och Växjö. Desto enklare mot Linköping och Luleå. Men hur känslan är har ingen statistiker någonsin brytt sig om. Nej, det är kalla fakta som gäller och det är precis vad som står på menyn idag. Frågan som ställs är hur vi rent historiskt (2006-24) har stått oss mot de övriga SHL-lagen? Alltså hur den inbördes statistiken ser ut. Från början var det svårt. Det hände att vi förlorade mot Färjestad eller HV71 med mycket stora siffror. The big four var untouchable och det var egentligen bara en fråga om hur mycket vi skulle förlora matcherna med. Men som bekant svängde det ganska snabbt och AIK erövrade marknadsandelar på mycket kort tid. Vi blev ett vinnande lag och under de senaste sexton åren har vi alltid placerat oss på övre halvan i tabellen. Är man på övre halvan i tabellen har man plusstatistik, så utan att gå händelserna i förväg ser det här ganska bra ut och det visste ju alla utan att läsa det här inlägget. Men all...

Inlägget måste skrivas. Och det handlar inte om en svag höst, ett prekärt (nåja) tabelläge eller ens en brutalt svag matchning, både vad gäller att sätta ihop kedjor, coacha laget och framförallt korkade powerplay-enheter. Det här handlar om helt andra saker. Det handlar om att leva och brinna för Skellefteå AIK. För föreningen. För bygden. För oss.  SM-guld. Finaler. Stundtals bländande hockey. Inget av det där spelar någon roll när Robban Ohlsson inte ens vill vara här och egentligen aldrig har velat. Inte fullt ut. ”Jag är egentligen en storstadsmänniska” , var det första som vi fick lära oss om vår nye tränare.  Det i sig har vi inget emot. John Norman är storstadsmänniska. John Klingberg likaså. Mike Dunham längtade säkert hem till New York från första stund, men inte ens han var så dum att han lät det bli hans nya fans första bild av honom. Robert Ohlsson däremot, han lät oss omedelbart veta att här i Skellefteå, här skulle han knappast trivas.  Ironiskt nog åkte Sk...