aik4ever

Åtminstone vår logik säger att det är troligare att Johan Åkerman skulle bli en bra tränare än att Mikael Tjälldén skulle bli det. Likaså har Erik Forssell högre tränarpotential än Patrik Rönnqvist. Lee Goren är en bättre tränare än Daniel Branda. Med det sagt så har vi ringat in tre (av många) egenskaper som vi anser att en bra tränare bör ha. Spelförståelse, smartness och pondus.  Att överhuvudtaget vara intresserad av att bli tränare är givetvis steg ett, och bloggen tycker att nästa steg borde vara att man kan handskas med både en grupp och enskilda individer. Även om det finns många exempel på tränare som nästan helt saknar den förmågan.  Då vi lätt hamnar i ett stereotypt tankesätt så är känslan att den kloke centern är troligare att lyckas på tränarbänken än benknäckarbacken. Att en målvakt skulle bli tränare finns knappt på kartan. Samtidigt förstår vi att det är fel. Tittar vi igenom den svenska tränarkåren finns alla spelartyper representerade, även om det kanske är övervikt

För kvaliteten har vi talat om i nästan femton år. Alla lag kan få fram enstaka kvalitetsspelare. Alla lag kan få fram en David Rundblad eller Oscar Lindberg, men alla lag får inte fram en Arvid Lundberg eller Sebastian Ohlsson. Där AIK har satt i system att verkligen ge juniorer chansen, och dessutom med ordern att de ska spela sitt eget spel, gör andra lag tvärtom och värvar in en trött slovak. De två olika tillvägagångssätten sänder ut helt olika signaler till killarna i juniorlagen som drömmer om att få göra SHL-debut. Men så har det inte alltid varit. Exempelvis så lånade Ulf Taavola in Tomas Kollar under serielunken 2004/05 och lät Mikael Brancalion tyna bort ytterst på bänken. Pär Kågström fick inte ens spela en enda minut, när AIK bara hade fem backar att tillgå under säsongen 1999/00. Inte konstigt att framtidstro saknades på juniorsidan. Sedan kom Lasse Marklund och Janne Erixon (och flera andra) och påbörjade den stora juniorsatsningen. Träningsmängden ökade radikalt. Media

Inlägget är ju redan gjort och det blir svårt att slå det tidigare med höjdpunkter som Rasmus Edström och stavhopparen Piotr Liseks enorma likhet. Eller varför inte Michael Kostka och King Slender från Nintendos klassiska Pro Wrestling? Look alikes som du aldrig kommer att få se på annan plats än här. Vi gör en 2.0:a idag, medvetna om att de allra största godbitarna nog redan är tagna. Samtidigt dyker det dels upp nya AIK:are varje säsong och i samma takt nya möjligheter, infallsvinklar och bilder. Så här kommer fjorton look alikes av olika kvalitetsnivå. Samtliga med AIK-koppling givetvis. Chelseas Reece James och Jimmie Ericsson Danny Saucedo och Max Lindholm  Tom Kühnhackl och alpine skidåkaren Florian Schieder. Peter Viitanen (svensk skådespelare) och Robert Ohlsson  Fabrizio Romano (transferguru inom fotbollen) och Marcus Svensson Jonathan Hedström och Magnus från Gift vid första ögonkastet  Casey Affleck och Stefan Hedlund Mario Kempe och Axel Holmström Glenn Solberg (handbollstr

Känslan är ju att Skellefteå AIK har svårt att vinna mot Örebro och Växjö. Desto enklare mot Linköping och Luleå. Men hur känslan är har ingen statistiker någonsin brytt sig om. Nej, det är kalla fakta som gäller och det är precis vad som står på menyn idag. Frågan som ställs är hur vi rent historiskt (2006-24) har stått oss mot de övriga SHL-lagen? Alltså hur den inbördes statistiken ser ut. Från början var det svårt. Det hände att vi förlorade mot Färjestad eller HV71 med mycket stora siffror. The big four var untouchable och det var egentligen bara en fråga om hur mycket vi skulle förlora matcherna med. Men som bekant svängde det ganska snabbt och AIK erövrade marknadsandelar på mycket kort tid. Vi blev ett vinnande lag och under de senaste sexton åren har vi alltid placerat oss på övre halvan i tabellen. Är man på övre halvan i tabellen har man plusstatistik, så utan att gå händelserna i förväg ser det här ganska bra ut och det visste ju alla utan att läsa det här inlägget. Men all

Inlägget måste skrivas. Och det handlar inte om en svag höst, ett prekärt (nåja) tabelläge eller ens en brutalt svag matchning, både vad gäller att sätta ihop kedjor, coacha laget och framförallt korkade powerplay-enheter. Det här handlar om helt andra saker. Det handlar om att leva och brinna för Skellefteå AIK. För föreningen. För bygden. För oss.  SM-guld. Finaler. Stundtals bländande hockey. Inget av det där spelar någon roll när Robban Ohlsson inte ens vill vara här och egentligen aldrig har velat. Inte fullt ut. ”Jag är egentligen en storstadsmänniska” , var det första som vi fick lära oss om vår nye tränare.  Det i sig har vi inget emot. John Norman är storstadsmänniska. John Klingberg likaså. Mike Dunham längtade säkert hem till New York från första stund, men inte ens han var så dum att han lät det bli hans nya fans första bild av honom. Robert Ohlsson däremot, han lät oss omedelbart veta att här i Skellefteå, här skulle han knappast trivas.  Ironiskt nog åkte Skellefteå AIK t

I den här artikelserien har vi hittills endast tittat på hela kedjor och fokuserat på en hel säsong för deras del. Idag bryter vi det mönstret och ägnar oss åt en enskild spelare och dessutom åt en enda match. En unik satsning, som kanske inte ens det här konceptets grundare och ambassadör Erik Niva har använt sig av. Vi har tidigare berättat om Nivas podcast där han dissikerar en fotbollsspelare eller ett fotbollslag, antingen över tid eller en specifik säsong. Bra idéer är till för att stjäla, så vi kör en bloggvariant på ett snarlikt sätt. Men nu förfinas det här och det är dags att minnas tillbaka till 26:e december 2019. Skådeplatsen är Skellefteå Kraft Arena. Julafton hade varit bra. Berglund kom hem till föräldrarna i Bergsbyn redan vid lunchtid och drog in storslam när tomten kom. Märkeskläder, senaste TV-spelkonsolen och en rätt dyr gasolgrill. Den kvällen somnade han förnöjt, men julhelgens höjdpunkt låg fortfarande framför honom.  Nästa dag samlades spelarna för att åka bort

Division ett norra. Norra Allsvenskan. Superallsvenskan. Playoff. Oönskad serie har många namn. Är du tjugo år eller yngre har du, fullt förståeligt, ingen aning om vad jag pratar om. Varför gå ner i ett avgrundsdjup som du ändå inte alls förstår? Men för oss som var med under de här många och långa åren, sprider sig en bitterljuv känsla.  En kort beskrivning av inledningen kanske är på sin plats. Ovanstående nämnda serier är serier som fanns förut. Alltså inte TV-serier, utan ligor där hockeylag befann sig. I princip (lite förenklat) kan man säga att det var olika namn på den nästa högsta hockeyserien i Sverige. En sorts bakgård där Skellefteå AIK befann sig under många år på 80- och 90-talet. Chockad? Förvånad? Det är faktiskt sant. Under 16 långa år spelade vi inte i Elitserien, utan krälade omkring i dyngan där nedanför. Medan lag som Brynäs, Djurgården och Färjestad slogs om SM-guldet, slogs vi för vår existens och heder. Självklart ville vi tillbaka till finrummet, men det fanns

Det tog sin tid, men till slut abdikerade Dick Andersson till förmån för Johan Backlund. På ett sätt förstod vi att det måste ske, förr eller senare, men det var för otäckt att tänka på. Nästan som att fundera på hur livet kommer att bli när ens föräldrar inte längre är i livet. Skönt att Backlund var så bra att vi egentligen aldrig saknade Dick, förutom i själ och hjärta. Andreas Hadelöv regerade också under många säsonger. Från 2005-11 var han ohotad målvaktsetta (bortsett från några månader när vi trodde att Nicklas Dahlberg var redo). Men till skillnad från hur vi resonerade kring Dick Andersson, så trodde vi aldrig att Hadelöv var tillräckligt bra. I själva verket var han ju det, men målvaktssidan kändes lite svag. Men allt har ett slut och till slut fick han flytta på sig, mannen som tog oss till Elitserien, etablerade oss där och vaktade kassen i samtliga slutspelsmatcher när AIK gick till final 2011. Året efter gjorde vi om bedriften, men då satt han på bänken alla matcherna i

Att det har gått inflation i att sätta diagnos på barn och ungdomar är ingen överdrift. Tourettes syndrom, ADD, trotssyndrom, bipolaritet och dyslexi. Alltid går det att hitta något fel eller någon förklaring till ett avvikande beteende. Det två överlägset mest ”populära” diagnoserna är ADHD och autism. Ungefär 7% av dagens barn har en ADHD-diagnos och cirka 2% av Sveriges befolkning har diagnostiserats med autism. Inte helt ovanligt med en dubbeldiagnos. Som relativt sakkunnig vågar jag påstå att åtminstone ADHD är en ”skoldiagnos” för att barn och ungdomar ska klara av sin skoltid. Efter avslutat gymnasium är det tämligen få som är i behov av att äta medicin.  För ett par veckor sedan språkade jag med en afrikansk kvinna som tyckte att vi höll på att diagnostisera oss till vansinne. ”I mitt land kan det aldrig vara fel på någon som har mycket energi”. I grunden håller jag med. Den där energin kan onekligen vara av godo, inte minst i idrottsliga sammanhang. Var hade Frank Andersson oc

Målvakten är plockad. Det bränner till och pulsen ökar ytterligare. En jämn match ska avgöras. Ibland är känslan att pucken bara ska in och att det kommer att gå att sätta upp ett vansinnigt tryck i motståndarzonen. Ibland är känslan att vi trampar vatten och det bara är en tidsfråga innan motståndarlaget får pucken ur zon och avgör i tom kasse. Oftast är känslan uppgiven och relativt ofta slutar det med ett insläppt mål. Ska man vara krass så spelar det mindre roll. När man tar ut målvakten är matchen i princip redan förlorad och om vi skulle lyckas göra mål är det en bonus. Men de gångerna AIK lyckas kvittera i matchens slutskede är känslan ren eufori.  Det finns några klassiska kvitteringar. På rak arm minns vi Richard Lintners 3-3-mål i premiären 2006, Oscar Möllers mål mot Örebro med 0.2 sekunder kvar och Jimmie Ericssons nästan lika sena mål hemma mot Färjestad, när han blev hängande över ribban. Inlägget kommer bara att handla om grundserien, så Viktor Arvidssons kvittering i Li