aik4ever

Känslan är ju att Skellefteå AIK har svårt att vinna mot Örebro och Växjö. Desto enklare mot Linköping och Luleå. Men hur känslan är har ingen statistiker någonsin brytt sig om. Nej, det är kalla fakta som gäller och det är precis vad som står på menyn idag. Frågan som ställs är hur vi rent historiskt (2006-24) har stått oss mot de övriga SHL-lagen? Alltså hur den inbördes statistiken ser ut. Från början var det svårt. Det hände att vi förlorade mot Färjestad eller HV71 med mycket stora siffror. The big four var untouchable och det var egentligen bara en fråga om hur mycket vi skulle förlora matcherna med. Men som bekant svängde det ganska snabbt och AIK erövrade marknadsandelar på mycket kort tid. Vi blev ett vinnande lag och under de senaste sexton åren har vi alltid placerat oss på övre halvan i tabellen. Är man på övre halvan i tabellen har man plusstatistik, så utan att gå händelserna i förväg ser det här ganska bra ut och det visste ju alla utan att läsa det här inlägget. Men all...

Målvakten är plockad. Det bränner till och pulsen ökar ytterligare. En jämn match ska avgöras. Ibland är känslan att pucken bara ska in och att det kommer att gå att sätta upp ett vansinnigt tryck i motståndarzonen. Ibland är känslan att vi trampar vatten och det bara är en tidsfråga innan motståndarlaget får pucken ur zon och avgör i tom kasse. Oftast är känslan uppgiven och relativt ofta slutar det med ett insläppt mål. Ska man vara krass så spelar det mindre roll. När man tar ut målvakten är matchen i princip redan förlorad och om vi skulle lyckas göra mål är det en bonus. Men de gångerna AIK lyckas kvittera i matchens slutskede är känslan ren eufori.  Det finns några klassiska kvitteringar. På rak arm minns vi Richard Lintners 3-3-mål i premiären 2006, Oscar Möllers mål mot Örebro med 0.2 sekunder kvar och Jimmie Ericssons nästan lika sena mål hemma mot Färjestad, när han blev hängande över ribban. Inlägget kommer bara att handla om grundserien, så Viktor Arvidssons kvittering ...

”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig” M A Numminens klassiska bit från 1977 känns som en lämplig inledning på ett inlägg som ska handla om ångerrätten. Eller om du hellre vill, par som gör slut men blir tillsammans igen. Och i grunden är det väl ingenting som vi har något emot. Ångerrätten är ett grundfundament för oss konsumenter och par som försöker igen är väl gulligt, även om vi misstänker att statistiken säger att det oftast tar slut igen. Vi misstänker vidare att det inte finns någon som helst statistik kring pars förmåga att återuppta en brusten relation, men de brustna relationerna som vi kommer att ta upp idag finns det definitivt statistik på. Fokus är att berätta hur dumt det är att byta klubb till Björklöven och hur klokt det är att göra den motsatta flytten. Sex spelare har flyttat fram och tillbaka mer än en gång (utan att däremellan vistas i ett annat lag) och vi kommer noggrant att granska det statistiska utfallet på det. Men det finns andra spelare som också ...

Kvalserieåren kändes som en evighet, men i själva verket befann vi oss bara mitt i skärselden fem gånger (varav ett negativt kval). Härliga tider och hemska tider på en och samma gång. Man stod på kanten till avgrunden och parallellt med det hoppades man på att bli det lyckligaste som man någonsin hade varit.  Alla fem åren hade sin charm och sin alldeles egna karaktär och vi kommer att inleda inlägget med att gå igenom samtliga fem kvalserier. Inte jättegrundligt, utan ganska kortfattat. Vi som var med på den tiden minns allt det där och ni som av olika anledningar inte var med, har ändå inte en chans att förstå vad vi genomled 2003-07. Eller led och led. När vi tittar tillbaka lyckades vi faktiskt placera oss topp två vid två tillfällen, men det är svårt att bortse från de orimliga sätten som AIK misslyckades på. Hör du ordkombinationen Skellefteå AIK och Kvalserien törs vi nästan garantera att det är 2004 och/eller 2005 som du tänker på. Och det är ju så vår självbild ska vara....

Ännu mer Löven? Kanske Luleå? Rubriken kanske talar för det, men vi ska faktiskt ägna oss åt oss själva idag. Mer specifikt målvakterna. Halva laget som det sägs. Otroligt viktiga spelare som vi mer än gärna lyfter fram. Nollor, räddningsprocent, insläppta mål per match är klassiska målvaktsdata. Men vi ska också ta oss en titt på hur AIK:s målvakter har stått sig i konkurrensen i Elitserien/SHL. Vem är den enda statistiska målvaktsettan i hela serien som vi någonsin har haft? Hur bra var Joni Ortio? Vem har haft den bästa räddningsprocenten i AIK (oavsett antalet matcher)? Allt detta och mycket mer kommer du att få svar på när du ger dig i kast med vårt mest målmedvetna målvaktsinlägg hittills. Säsong för säsong kommer att gås igenom. Från Andreas Hadelöv, Nicklas Dahlberg och Dave Stathos 2006/07 till Söderström, Lindvall, Hellnemo och Tuohimaa som alla spelade matcher under senaste säsongen. Avslutningsvis väger vi våra målvakters insatser mot varandra med diverse topplistor och ann...

Det har snart gått tio år, men vi fortsätter att tjata om den svarta sommaren 2014. Sommaren då den tilltänkta dynastin krossades i småbitar och vi insåg att AIK inte var lika viktigt för spelarna som det var för oss. Lee Goren sa att han ”ville vinna något”, när han flyttade till Färjestad efter sin megasuccé säsongen 2007/08. Nu vann vi ju! Stort och lätt, och vi skulle garanterat fortsätta att vinna. Men lik förbannat stack de. Apatin som man kände bara dagar efter guldfirandet var mycket otrevlig. Jag törs påstå att om det bara hade rullat på med gällande kontrakt (alla utom Holloway hade kontrakt), så hade vi vunnit minst två raka guld till. För vad skulle kunna stoppa oss? Svaret är ALLTID vi själva. Bud Holloways flytt kunde vi leva med. Likaså att Viktor Arvidsson tog chansen. Men att Lindström, Möller och Ericsson var sugna på äventyr såg vi inte komma. Inte heller att Melker Karlsson och Bellemare skulle intressera NHL-klubbarna. Den här gången var alltså problemet att vi var...

Ett inlägg som frontas av Johan Alm är per automatik ett bra inlägg, eller åtminstone lite intressant. För vad i fridens dagar har han med ett torrt statistikinlägg som behandlar tekningar? Vi har ju hunnit vända på några stenar och hittat en hel del smått och AIK-gott. Idag plockade vi snarare upp lite småsten och hittade lite gott och blandat. Rubriken är "Oväntad tekningsstatistik" och det kan ju innebära lite vad som helst. Bland annat en hel del Johan Alm. Det går nämligen att skriva ett tekningsinlägg utan att hylla Erik Forssell eller ifrågasätta Andreas Wingerli. Alla vet redan att Gabriel Karlsson, Oscar Möller och Pär Lindholm är gedigna tekare. Den statistiken kan man googla sig till, alternativt hitta i något av den här bloggens inlägg om just tekningar. Vill du läsa om sådant, så är det snarare väntad tekningsstatistik som är ditt dröminlägg. "I det här läget kan jag inte förstå att man bara sätter in en tekare. Jag hade satt in två." Orden är Johan Tor...

Trenden inom hockeyn (både i NHL och SHL) är att fler och fler backar är offensivt skickliga och håller till högt uppe i poängligan. Erik Karlsson, Rasmus Dahlin och Cale Makar i NHL och bland annat Pudas och Joel Persson hemma i Sverige. Ingen ska dock anklaga bloggen för att intressera sig jättemycket för trender, så vi valde på klassisk manér att titta bakåt istället. Hur har det sett ut för våra backar under de senaste åren? Och då menar vi hela backuppsättningen. Det vill säga hur många mål har de tillsammans gjort? Varje säsong sedan 99/00. Vi har lyckats gräva fram tre anledningar till varför det är intressant. Dels är ju allt AIK-relaterat intressant, men vi vill också veta om det produceras fler backmål när AIK har en uppenbar försteback, eller blir det så att övriga backar tar ett steg tillbaka? Slutligen vill vi också veta om många backmål går hand i hand med framgångsrika säsonger? Efter att ha samlat på oss den statistiken som behövs, insåg vi omedelbart att Allsvenska och...