Under min egen barndom och ungdom debatterades det huruvida det var rätt eller fel att snabbt specialisera sig på en idrott, eller hålla på med flera och göra ett val när man närmade sig junioråldern. På ena sidan stod den mjuka skaran och propagerade för faran med att köra för hårt och kanske bränna ut sig. På andra sidan fanns de elitsatsande svinen som var beredda att gå genom eld och vatten för att just hans son skulle bli hockeystjärna.
Ni anar på vilken sida jag stod. Inte för att jag egentligen värnade om individerna som så, eller att jag var emot en tidig satsning, oavsett idrott. Nej, det enda som jag brydde mig om var mitt eget fotbollslags framgångar. Jag ville ha med Daniel Olofsson på cup i Luleå, där han poserade på lagbilden med annan grönfärg på sina knickers än alla andra. Magnus Berglunds överstegsfinter, Crisse Abrahamssons eviga dribblingar och Jonte Hedströms krokodiltårar.
Men redan i juli/augusti var det slut med deras medverkande. De hade fys med hockeyn. Våra tränare var förbannade och vi spelare försökte övertala dem om att åtminstone spela derbyt mot de värdegrundsbenägna gitarristerna från Sunnanå. Resultatlöst. Hockeyn gick före och fotboll kunde man spela några månader på sommaren för att det var kul. Ganska snart valde (tvingades välja?) de här grabbarna hockeyn för gott.
Det här är dock ingen kritik och i efterhand är jag glad över att ovanstående killar valde hockeyn. Jag är också glad över att det idag elitsatsas ännu tidigare och då tänker jag noll på de 95% som offrar allt, men aldrig blir någonting. Jag tänker på mig själv och min glädje när AIK vinner SM-guld med minst hälften av spelarna från egna led.
Syftet med inlägget är fortfarande inte alls det här, utan det som ska åstadkommas är en genomgång av andra idrotter som våra hockeyspelare ändå har pysslat med. För det har spelats och tävlats i både det ena och det andra. Vanligast är att en spelare har börjat med något sorts hobbyidrottande efter karriären, men jag kommer även att lyfta fram exempel från ungdom och aktivitet under brinnande karriär. Fotbollen struntar jag helt i. Den har redan avhandlats i det här länkade inlägget:
https://parmikaelsson.blogspot.com/2020/09/skelleftea-aik-och-fotbollen.html?m=1
Agility:
Jag inleder med en liten chansning, som egentligen är en kompensation för djurinlägget som aldrig blev av. Det enda som egentligen fanns att skriva om var att Joacim Eriksson och Robert Ohlsson båda hade döpt sina jyckar till Bianca. Den kärleken som Eriksson hyste för sin Bianca var helt otrolig, med både sjukskrivning från hockeyn i samband med avlivningen och hyllningsmotiv på masken. Han måste ha tänkt tanken att dra iväg på en agilitykurs någon gång, och mer än så krävs inte för att få inleda det här inlägget.
Bangolf:
Varenda gång, under sommaren 1993, som jag besökte minigolfbanan bredvid Eddahallen var Daniel Olofsson där. Han bodde alldeles i närheten och nötte banorna som få andra. Ryktet sa att han skulle bli Skellefteå Bangolfs nästa powerhouse, men han valde ishockeyn istället. Synd, tycker bara de närmast sörjande.
Basket:
Det var otroligt spännande att försöka få en skymt av spelarna och kanske till och med få chansen att spana på nyförvärven under en barmarksträning. Nuförtiden skulle det nog aldrig slumpa sig så, att man bara passerar en basketmatch som fungerar som en variant på träning. Men under en sommar i början på 00-talet tog jag en cykeltur till Vitbergsområdet och där, i närheten av badet, hade AIK samlats och körde en basketmatch. Allt jag minns är Patrik Ekholms agerande som guard med låg tyngdpunkt, men det var en fin sommarkväll och suget efter hockey ökade ytterligare.
Bowling:
Det har lyfts förut, men hur ska man kunna hålla sig från att citera B-O Karlsson inför sin andra säsong i Skellefteå AIK? Första året hade han glidit in sent och kanske inte varit helt fulltränad, men inför nästa säsong skulle han köra. Hårt. Förvisso på egen hand i Boden, men ändå. I en intervju i Norran fick han frågan hur sommaren hade gått och svaret löd: ”Jodå, det har blivit en del bowling.”…
I sammanhanget vill jag även lyfta fram Niclas Burström som vid ett tillfälle dök upp på Bowlingkompaniet i stan. Vittnen talar om en total katastrof. Slag i rännan och inte ens i närheten av att nå skamgränsen 100 poäng. Man tror ju att spelarna är bolltalanger en bit över medel, men icke sa Nicke.
Boxning:
Det var väl inte så att Rasmus Edström ville boxas, men ishockeyns machokultur tar sig ibland otrevliga proportioner. Rasmus och målvakten Johan Mattsson ombads dra på sig handskarna som i ett led att Lövens tränare Mats Waltin ansåg att ”laget behöver bli aggressivare”. Edström som just hade återkommit efter en hjärnskakning, drabbades på nytt efter att ha träffats av några jabbar och Björklöven nådde riksmedia.
Broarna runt:
Jag antar att jag var långt ifrån ensam som följde Simon Krekulas framfart på Broarna runt under våren 2023?! I premiären sprang han på 21:01, nästa gång på det förmodade personliga rekordet 20:54. Det var otroligt spännande att kolla resultaten från tredje gången (25/4), men 22:03 var en stor missräkning, även om det snöade ymnigt. Fjärde gången deltog han inte, men sista gången slog han till med personbästa 18.54 i majvärmen. Mycket trevligt!
Brännboll:
Den årliga brännbollsmatchen mot North Power är alltid intressant. Inte matchen i sig kanske, men att få bilda sig en första uppfattning om de nya spelarna. Precis som när Niclas Burström (som för övrigt är kass på brännboll) spelade bowling, så tänker man att alla hockeyspelare är grymma på att slå och kastar väldigt långt. Att sprinta är sällan deras grej då kroppen inte är byggd för det. Men varje år dyker det upp några som är helt usla. Var de så här dåliga på skolgympan också, eller är det nerverna? Några exempel på det här fenomenet är; John Norman, Alexander Urbom och Fredrik Styrman. Ingen i hela världen är dock sämre på brännboll än Andrew Calof.
Cykel:
Hur nära det var att Janne Erixon valde cykel förtäljer inte riktigt historien, men han hann delta på ett landslagsläger för juniorer innan det slutgiltiga valet av idrott genomfördes. Bland annat tackar han just cyklingen för sina starka ben, sin balans och att han vann en cykeltävling på en försäsong med New York Rangers.
Sonen Tim har tagit rygg på cykelintresset och har under de gångerna som han har deltagit i AIK:s triathlon (Thomson Trophy) har han alltid haft en kvalitetscykel och en likadan dress som sin favoritstjärna i cykelvärlden (dock inte på bilden).
Avslutningsvis kan jag inte undgå att nämna Anders Forsberg. Han var med om en cykelolycka under sin tid i Skellefteå. Krock med personbil och besök på akuten är den korta versionen av händelsen. Om han just då använde den tjeckiske världscyklisten Roman Kreuzigers cykel vid tillfället är okänt. Forsberg ägde nämligen Kreuzigers gamla hoj.
Folkrace:
Bloggens motorkunskaper är exakt noll, men det gick ändå inte att undvika de braskande rubrikerna i Norran under sommaren 2023. Ludvig Stenvall (tillbaka i Skellefteå och Clemensnäs den här säsongen) har under det senaste året deltagit i tio folkracetävlingar och gått till a-final alla gånger utom en. Mer än så går inte att skriva om det, då fackspråk saknas.
Golf:
Alla hockeyspelare spelar golf. Åtminstone känns det så. Kanske beror det på att alla leftare får leva ut drömmen om att vara rightare. Fast inte Tim Söderlund, han kör vänsterfattat även på golfbanan. Avigt ska det vara. Istället för att gå igenom allas handikapp och svingar, så har jag kommit i kontakt med en liten grupp män som varje sommar spelar en golfturnering som de har döpt till "Åkerman Trophy”. Priset de spelar om är en leksak. Nämligen en liten traktor av märket Åkerman. Signerad! Dessa finns i välsorterade leksaksbutiker, bloggen har själv köpt in en för många år sedan. Vid ett tillfälle deltog Johan själv i tävlingen och starstruckheten nådde nya nivåer.
Varför en bild på Magnus Wernblom? Varför inte?
Innebandy:
Man kan absolut ha åsikten att de som spelar innebandy är de som inte blev något inom fotboll eller ishockey, och det är kanske just det som nu påstås. Men den som är av den åsikten vore nog inte så kaxig när han ställs mot Citykamraternas superduo Fredrik Krekula och Pär Mikaelsson, som värmer upp på bilden nedan. Krekula som gick en ny vår till mötes och blev skyttekung i Division tre under säsongen 2012/13. Det känns inte superviktigt idag. Däremot känns det väldigt viktigt att båda två tog med sig lite hockey till parketten och både tacklades och crosscheckade.
Längdskidåkning:
Annika Boström och Lars-Olov Hugg. Känns namnen igen? Inte? Båda två har juniorlandslagsmeriter inom längdskidåkning och är dessutom Rickard Huggs föräldrar. Rickard åkte en del som barn, men fastnade aldrig riktigt för sporten. Däremot visade han hög klass när Christian Eklund hälsade på i Skellefteå med sin Youtube-serie ”Fimpens resa”. Tillsammans med Philip Broberg besegrade han Fimpen och Vasaloppsfemman Klas Nilsson i en klassisk skidstafett.
Maraton:
Några år efter avslutad ishockeykarriär påbörjade Johan Forsberg en ny idrottssatsning. Även denna i samarbete med Stefan Thomson. Artikel i Norran inför Stockholm Marathon och höjda förväntningar. Johan räknade med en tid i trakterna av 2.40, men efterforskningar visar att han tvingades bryta under sista milen, med en beräknad sluttid på 2:46:03.
Orientering:
Femton år gammal genomförde Mantas Armalis sin allra sista orienteringstävling. Det finns inga uppgifter på hur många kontroller han tog eller vilken placering som han slutade på. Mantas själv har berättat att han var bra på att springa, men sämre på att hitta. Orienteringen gav honom bra kondition och starka fötter, vilket sägs vara bra för en målvakt.
Padel:
Den stora hobbysporten för både nuvarande och före detta ishockeyspelare i Skellefteå AIK. Ansiktet utåt är givetvis Jimmie Ericsson, med egen hall och allt, men eftersom även jag lirar någon gång i veckan så har jag en del matig information att dela med mig av. Jag har faktiskt spelat med Jimmie vid ett tillfälle och kan konstatera, en gång vinnare - alltid vinnare.
Jag har också haft äran att specialstudera Petter Granberg och Johan Alm när de tog sina första stapplande padelsteg. Smash i bakvägg var deras paradslag och återigen förundras man över hur otroligt dåliga elitidrottsmän kan vara på andra bollsporter.
Robert Ohlsson sägs vara bra. Likaså materialaren Micke Lundström. Linus Karlsson sas vara överjävlig, så jag skickade en vän för att möta honom. Karlssons kvaliteter var något överdrivna. Övriga AIK:are som jag har sett spela är Adam Larsson, David Rundblad, Melker Karlsson och Pontus Petterström, och där håller jag nog Pontus högst.
Avslutningsvis så har jag faktiskt fått mig en match mot självaste Johan Ramstedt och han var sig lik från hockeyplanen. Gudabenådat spelsinne, men ganska svag killerinstinkt. Givetvis gick han segrande ur striden och var en ödmjuk vinnare.
Tennis:
Vi ska förflytta oss bakåt i tiden cirka tio år. Det är sommar och aktiviteten är låg vid Ljusvattnets stugområde. En 30-årig lokal fotbollsspelare bestämmer sig för att ändra på det. Med oerhört hög svansföring väljer han att utmana stuggrannen, den tjugo år äldre Martin Pettersson.
Fotbollsspelaren som heter Peder i förnamn och Lundberg i efternamn, är segerviss. Tuggummituggande och med mycket rak rygg briljerar han på uppvärmningen. Någon timme senare är han besegrad och totalt utmanövrerad. En underbar semesterdag, kort sagt.
Trav:
Jimmie Ericsson har ett finger med på många ställen i det här inlägget och vad man är pratar om och hur man än vrider och vänder på saker och ting, så slutar det alltid med att man kan konstatera att han är en vinnare. Första travhästen som Ericsson ägde, Olly Håleryd, vann i debuten och kvalificerade sig en tid senare för V75.
Annars har AIK:s travansikte utåt länge varit Pontus Petterström. SHL sponsrades under flera år av ATG och varje lag skulle ha sin ambassadör och för vår del blev det Pontus. Tillsammans med Patrik Zackrisson fick han också prova på att sitta upp bakom en travhäst (kallblodet Tangens Didrik) och köra ett par varv, när travkanalen? Kanal 75 gjorde ett reportage från Skellefteå,
Vasaloppet:
Kanske kan tyckas att det här borde ha kategoriserats in under längdskidor, men vem som helst kan ju glida fram fem kilometer i vårvintersolen. Vasaloppet är ett mandomsprov och manligast av alla är Anders Söderberg. 5.24 från 2023 är mycket imponerande och en total utklassning, jämfört med Niklas Mannbergs 7.39 (2019) som vi har rapporterat om tidigare.
Volleyboll:
Ett numera stående inslag i Thomson Trophy är beachvolleyboll. I jakten på bonussekunder gäller det att vara mångsidig, innan Andreas Wingerli (som knappast är en särskilt vass beachvolleyspelare) springer förbi och ikapp. Ett år (eller kanske flera) deltog Jimmie Ericsson och hans lag vann naturligtvis.
Kommentarer
Skicka en kommentar