KHL och AIK

På 80-talet kunde man ganska lätt räkna upp alla NHL-svenskar. De var ju nämligen inte så många. Att ta vägen via AHL fanns inte. Då stannade man kvar i Elitserien istället. Det fanns ett par svenskar i Schweiz. Med åren testade någon Finland. De som inte höll måttet drog till Norge eller andra mindre ligor. Någon enstaka svensk spelare valde att testa sina vingar i ryska ligan.

Under de senaste 10-20 åren har vi haft en massutvandring av svenska hockeyspelare som närmast påminner om utvandringen till Amerika. Juniorer som testar diverse ligor i Nordamerika och hundratals svenskar har hamnat på bakgården i AHL. Världen är global och man vill testa sina vingar. Möta nya människor och kulturer. Tjäna pengar. Leva drömmen.

Mitt i hela den här nya, öppna världen dök en ny faktor upp på spelplanen. En faktor med pengar. Mycket pengar. Rubel. 2008 startade KHL och allt eftersom åren har gått har det blivit mer och mer attraktivt att flytta till Ryssland. I striden livskvalitet vs pengar, väljer fler och fler spelare pengar. Trots att de som håller den nivån redan är högavlönade. För många blir det ett tufft liv, ensam, i Ryssland.

Jonathan Hedström berättade om hur han mer eller mindre bodde i arméns lokaler under sin tid i CSKA. Oscar Lindberg har levt utan sin familj på grund av strul med visum. Jocke Lindström skulle aldrig återvända till KHL. Jimmie Ericsson, som inte hade KHL-klausul, kunde inte motstå erbjudandet han fick. Även om träningsmetoder och ledarskap fortfarande är omodernt i Ryssland, så blir förhållandena mer och mer västerländska och fler och fler spelare kommer att åka österut.

Genom åren har inte mindre än 42 spelare som spelat i AIK, också spelat i KHL. De flesta har lämnat Sverige för äventyret, medan andra har flyttat hit efter sin tid i Ryssland. Vi kommer att gå igenom samtliga dessa spelare under fyra rubriker. De som flyttat till eller från KHL direkt från/till AIK samt de som kommit/åkt efter/före tiden i Skellefteå. Vi bjuder också på deras samlade poängskörd från KHL.

Till AIK direkt från KHL

Ryan Vesce, 226 matcher, 80+91, 171 poäng

Vårt mest meriterade KHL-förvärv någonsin och det minst lyckade. Han kunde inte göra sig själv rättvisa i AIK och tvingades lämna klubben tämligen omgående.

Janne Pesonen, 203 matcher, 68+43, 111 poäng

Janne hade ryktats hit länge och efter Oscar Möllers inrådan kom han äntligen. Två fina säsonger som förstördes lite av skador i slutspelet och silvermedaljer runt halsen. 

Patrik Zackrisson, 202 matcher, 33+59, 92 poäng

Att värva hit en svensk center i sina nästa år från KHL var en fjäder i hatten för oss. Zacke såg oss dock bara som en språngbräda till nya äventyr och kontrakt, så det kändes aldrig på riktigt

Mark Katic, 185 matcher, 14+42, 58 matcher

Med en mycket modern frisyr kom Katic till oss. Hans KHL-lag Medvescak skulle missa slutspel och ville spara en slant. Katic var en lyckad värvning som stannade ytterligare en säsong.

Alexander Urbom, 56 matcher, 1+7, 8 poäng

Vi har ju gnällt väldigt mycket på Urboms oborstade stil framför eget mål, så vi byter idag spår och klagar på hans förstapass, samt berömmer hans rörlighet trots storleken.

Johan Backlund, 52 matcher, 2,83 GAA, 0.897 SV%

Backlund var inne på landningsvarvet när han kom till AIK efter två rätt lyckade KHL-säsonger. Det är svårt att bestämma sig för om det var roligt eller dumt att han återvände.

Atvars Tribuncovs, 38 matcher, 2+8, 10 poäng

Vår allra första KHL-värvning när han anlände med några matcher kvar 2009. Fick mycket, befogad, skit av mig och många andra, men lyckades i alla fall få ihop 4 poäng på 9 matcher.

Jonas Frögren, 33 matcher, 0+5, 5 poäng

En maktdemonstration när Frögren värvades hit inför 2013/14. Där och då kunde vi vinna varenda dragkamp om spelare. Inte med tjocka sedelbuntar eller fina dagis, utan för att vi helt enkelt var överlägset bäst.

Mantas Armalis, 12 matcher, 2,50 GAA, 0.911 SV%

Efter en monstersäsong i Djurgården tog Armalis chansen att sticka till Stepmother Russia, efter att först ha misslyckats i AHL. Det blev ett dyrt kontrakt för Dinamo Riga.

Till AIK efter att tidigare ha varit i KHL

Juhamatti Aaltonen, 201 matcher, 65+67, 132 poäng

Varför blev det inte lyckat i AIK? Vi unnade ju honom det. I KHL var Aaltonen en lyckad spelare under några säsonger. Och i Rögle. Och i Finland.

Edwin Hedberg, 134 matcher, 20+24, 44 poäng

Ibland kan man onekligen undra över om KHL är en så fantastisk liga. Vissa spelare firar relativt stora triumfer där och är direkt usla i SHL. 

Matt Anderson, 117 matcher, 26+29, 55 poäng

Djurgården gjorde ett kap då de lyckades signa Anderson efter fina år i Ryssland, men likt en mjölkliter är den väldigt god, fram till det att datumet går ut.

Tuomas Kiiskinen, 77 matcher, 12+21, 33 poäng

Det som samtliga dessa spelare har gemensamt är att de hade passerat zenit när de kom till AIK. Den typen av värvningar bör man skippa, då det är ovanligt att man får utveckling på dessa spelare.

Hannu Pikkarainen, 26 matcher, 0+9, 9 poäng

Det ville sig inte riktigt i KHL för Pikkarainen, varken vid första eller andra försöket. Men bortsett från det tror jag att många håller med mig om att mörkhåriga finländare ser bättre ut än de blonda.

Rob Schremp, 21 matcher, 1+5, 6 poäng

Statistiken avslöjar inte om Schremps enda KHL-mål gjordes på straff, men vi antar det. Dinamo Riga sneglar gärna mot SHL för att värva, och abonnerar på plats utanför slutspelet.

Spelare som lämnat AIK för KHL

Tomas Surovy, 316 matcher, 56+70, 126 poäng

Surovy floppade hårt i AIK, men lyckades alltid i KHL, både före och efter tiden i Skellefteå. Vissa ligor passar vissa spelare bättre och i AIK åkte man nog för mycket skridskor.

Henrik Karlsson, 2,27 GAA, 0.922 SV%

Henke kände ingenting för Skellefteå AIK och planerade att lämna oss så fort han kunde. Nu kom chansen snabbare än väntat och pengarna fortsätter att rulla in.

John Norman (bilden), 243 matcher, 44+68, 112 poäng

Normans KHL-liv känns ganska behagligt i och med att han slipper den ryska kulturen, genom att han tillhör Jokerit. Vad vi tycker om att Jokerit bara lämnade finska ligan är en annan historia.

Oscar Möller, 112 matcher, 29+40, 69 poäng

Oscar Möller tog chansen att få vara med om ett äventyr, tjäna stora pengar och samtidigt få en ny utmaning. Men parallellt med detta lovade han att komma tillbaka till oss. 

Martin Sevc, 91 matcher, 8+23, 31 poäng

Vinna några SM-guld, åka en sväng till KHL och casha in. Tillbaka till Elitserien och vinna guld med AIK. Sen lite mer rubel. Det är lätt att vara Martin Sevc.

Joni Ortio, 82 matcher, 2,51 GAA, 0.920 SV%

I vår intervju med Joni Ortio berättade han att han var redo för nya, större uppgifter efter sina säsonger i Skellefteå. Och det är väl pengarna som gör att KHL anses vara en bättre liga.

Mikko Lehtonen, 71 matcher, 14+16, 30 poäng

Lehtonens KHL-tid var inget annat än ett stort misslyckande. Efter att ha gjort 30 mål för AIK, trodde han att han skulle kunna dominera även i öst, men han fick inte lika bra kedjekamrater.

Markus Svensson, 61 matcher, 3,00 GAA, 0.900 SV%

Rätt svaga siffror av Svensson som man verkligen unnade att dra till Ryssland och dra in storkovan. Och det gjorde han också, men tveksamt om man blir en bättre spelare där.

Jimmie Ericsson, 56 matcher, 13+10, 23 poäng

Jimmie överraskade verkligen när han lämnade oss och AIK. Men ju mer man grottar ner sig i kombinationen spelare och framgång, desto mer inser man behovet av nya utmaningar. Till skillnad från Hardy Nilsson kom han dock tillbaka.

Niko Dimitrakos, 50 matcher, 12+5, 17 poäng

Dimitrakos var den förste AIK:aren att lämna för KHL. Och eftersom han var först så var hans penningsugna personlighet en liten chock för oss. Numera är det vardagsmat att tappa spelare till Ryssland, på grund av lönechecken.

Fredrik Warg, 49 matcher, 10+7, 17 poäng

Warg har Jocke Lindström att tacka för sitt KHL-kontrakt. Men det är kanske orättvist att säga så, då han också har gjort landskamper och spelat VM. Ryska lag tittar mycket på statistik.

Jonathan Pudas, 29 matcher, 2+7, 9 poäng

Hur stort klubbhjärta har man om man drar när det viftas med sedelbuntar? Pudas gjorde sig synonym med Skellefteå AIK, men kunde inte motstå den nya (ekonomiska) utmaningen.

Kirill Kabanov, 19 matcher, 0 poäng

Detta är fördelat på tre säsonger och det hade ju varit spektakulärt om Kabanov inte hade varit från Ryssland som väl också måste lyfta upp juniorer. Men sen blev det inte mer än så.

Spelare som hamnat i KHL efter sin tid i AIK

Tobias Viklund, 293 matcher, 31+59, 90 poäng

Tänk att det blev en så lyckad KHL-karriär för Viklund. Fem olika lag talar kanske om att klubbarna inte var helt nöjda, men ett spännande hockeyliv blev det, med bland annat två svängar i Kina. 

David Rundblad, 157 matcher, 13+39, 52 poäng 

Rundblads karriär fick en nystart i och med Rysslandsflytten. Den spektakulära spelstilen är ersatt med ett ganska gediget tvåvägsspel och poängen har äntligen börjat trilla in igen.

Andrew Calof, 113 matcher, 30+44, 74 poäng

Det är svårt att tro att Calof i sin vildaste fantasi kunde ha trott att hans karriär skulle bli så här framgångsrik. I KHL är han näst intill en klasspelare och lär väl ha möjlighet att återvända dit nästa säsong. Men verkar välja Växjö?!

Joakim Lindström, 102 matcher, 18+33, 51 poäng

Två svängar till Ryssland efter misslyckade NHL-svängar. Första vändan som center, där han inte trivdes. Sen hem till AIK och totaldominera.

Richard Lintner, 84 matcher, 12+20, 32 poäng

Det känns som att Lintner gled in i Dynamo Minsks omklädningsrum, utan att kunna språket, men efter ett par minuter förstod hela laget att han var en skön kille.

Morgan Ellis, 71 matcher, 2+18, 20 poäng

Det gick tungt för Ellis i Skellefteå och lika dåligt i Färjestad. Men det hindrade honom inte från att ro hem ett hyggligt KHL-kontrakt, innan han tvingades lämna där också.

Niclas Burström, 53 matcher, 3+4, 7 poäng

Vissa spelare ska alltid spela i Skellefteå AIK. Burström testade spel i två KHL-klubbar och Växjö, men gräset var inte grönare. Tyvärr måste man över staketet för att få veta det.

Johan Åkerman, 47 matcher, 2+10, 12 poäng

Man har väl aldrig unnat en före detta AIK-spelare så mycket som man unnade Johan Åkerman framgångar. Det gick rätt dåligt i KHL, men det spelar ingen roll. Han ville tjäna sig en hacka och det fick han göra.

Joacim Eriksson, 2,42 GAA, 0.919 SV%

Fick Eriksson ta med sig hunden Bianca in i Ryssland, eller hur hårda regler har de? Spelmässigt gick det rätt hyfsat. Sen drog han till Växjö, vilket jag hade glömt.

Emil Djuse, 33 matcher, 6+18, 24 poäng

Djuse går otroligt och oväntat starkt med poäng i parti och minut. Ett misslyckat NHL-äventyr byttes mot stora framgångar i Ryssland, med garanterat bättre betalt.

Oscar Lindberg, 32 matcher, 7+16, 23 poäng

Intervjun med Lindberg Norran i början av året, skapade oro för oss som har små förhoppningar om att han ska komma tillbaka nästa säsong.

Marcus Högström, 30 matcher, 1+7, 8 poäng

I Högströms oväntat lyckade karriär (sett med hur han var i AIK) ingår det också en pengastinn KHL-säsong. Egentligen oväntat att det inte funkade i NHL.

Bud Holloway, 12 matcher, 3+6, 9 poäng

9 poäng på 12 matcher är starka papper, men sen kom skadorna (sommarträningen?) och äventyret var över. Tillbaka till AIK för att hitta glädjen.

Jan Novak, 6 matcher, 0 poäng

Att få vara en fluga på väggen när Avtomobilist Yekaterinburg började fundera på att signa Novak. Och lika intressant att höra snacket sex matcher senare.

Lasse Johansson 

Men den största russofilen har vi lämnat till sist. De tre senaste säsongerna har han både jobbat åt ryska landslaget och SKA St Petersburg som någon sorts konsult och rådgivare. Om vi ska spå hans framtid, så gör vi det med en gåta:

Vad har Lasse Johansson, Raoul Wallenberg och huvudpersonen i Netflixserien Queens gambit gemensamt? (kraftig spoilervarning).

Svar: De blir/blev kvar i Ryssland resten av livet.