AIK:are vi minns - Håkan Strömqvist

90-talet var tufft, även om det idag är ett mycket kärt minne. Skellefteå AIK radade upp misslyckanden, både sportsliga och ekonomiska. Egentligen var det ett årtionde i princip helt utan ljusglimtar om man ser till laget och föreningen. Om man tittar på individnivå dök det upp spelare som glänste en säsong eller två, innan de drog vidare till bättre lag.

Tre spelare var med när vi åkte ut, spelade hela 90-talet och fortsatte in på 00-talet. Dessa spelare var Pär Mikaelsson, Daniel Pettersson och Jörgen Wännström (Dick Andersson gjorde som bekant en avstickare söderut och platsar därför inte riktigt här). Men det fanns en spelare till som spelade i AIK exakt hela 90-talet. Tio säsonger när vi var som sämst. Utöver Pettersson och Wännström fanns det en till som bjöds in när Pär Mikaelsson gifte sig i Byske kyrka 1998 (kanske 1999). Den spelaren var Håkan Strömqvist.

Att komma utifrån och stanna kvar i tio säsonger är sannerligen inte illa. Helt klart värdigt en inbjudan till Mikaelssons bröllop. För Håkan Strömqvist var en profil. Tredje mest utvisad genom tiderna. En ständig faktor när det vankades derbykänslor, men också en underskattad back som alltid var högt uppe i backarnas poängliga, om än inte lika högt uppe som i utvisningsligan.

1990 åkte SHC ur Elitserien och det var dags att föryngra truppen och dessutom sänka lönerna. Tillsammans med Kent Norberg hämtades Håkan in från Modo, där han inte riktigt tagit plats, utan Division ett var nog en mer lämplig nivå. Strömqvist blev snabbt en favorit hos fansen, med sitt hänsynslösa spel, känslostyrda utvisningar och under stundom fina spel.

Han var en duktig skridskoåkare och hade inte ett oävet spelsinne, men hans främsta styrka var att alltid lyckas hamna i händelsernas centrum. Det var ingen välväxt back, men hans namn bar respekt med sig när Lövarna började oroa sig för att få derbystryk. Håkan Strömqvist, Lasse Marklund, Robert Larsson och Jens Nordin. Då var man nog inte så kaxig som motståndare.

Hur kommer det sig att du valde att lämna Modo och flytta till Skellefteå?

Jag ville testa något nytt. Visserligen var det ett steg snett nedåt från Modo, men jag ville utvecklas och få speltid. Jag kände att jag skulle få det i Skellefteå. I Modo stod jag på gränsen till att få spela och skadade dessutom korsbandet och blev borta länge från hockeyn. När jag kom till Skellefteå var jag inte helt återställd och var tvungen att bära knäskydd resten av karriären.

Du flyttade upp hit samtidigt som Kent Norberg. Det måste ha varit skönt?

Vi har samma moderklubb, Sollefteå, och spelade ihop redan där och sedan i Modo. Det var skönt att känna någon när man bytte stad. Dessutom var det bra med Kent för vi utmanade varandra på träningarna. Jag ville aldrig släppa förbi honom, och hans ville gärna passera mig. Det gjorde att nivån höjdes.

Du är trea i AIK:s totala utvisningsliga. En fantastisk bedrift!

Jag har ingen koll på statistiken, men det blev ju en del. Det är väl inget man är stolt över i efterhand.

Många av dina utvisningsminuter kom i derbyna mot Björklöven. Hur var det att spela de matcherna?

Det fanns en stark rivalitet mellan lagen, och det gör det än idag även om det skiljer en division. Tuffa matcher, med fantastisk inramning och oftast två jämna lag. Spelarna i båda lagen triggade varandra. Fina minnen.

Med tanke på allt som hände på isen måste du ha stört dig på en hel del spelare i Björklöven. Vem var värst?

De hade många skickliga spelare och skickligast av alla var Sasja Belyavski. Han var snabb och svårstoppad. Jag förstår att du är ute efter någon som jag hamnade i konflikt med, men det finns så många att välja på. Det haglade kommentarer nere på isen. Hårda bataljer.

Du var här i tio år. Kändes det någonsin som att ni var nära att gå upp?

Nja, vi tog oss ju nästan alltid till playoff, men jag vet inte om vi var nära. Det var tufft i början av 90-talet och det var svårt att få ihop laget. Sedan kom konkurshotet, och det innebar nya svårigheter. Vi spelare försökte egentligen bara prestera så bra som möjligt.

Vilka är dina minnen från konkursen?

Det kom väldigt plötsligt och hela klubben hamnade i ett rejält stålbad. Det fanns en enorm stolthet hos både spelare och ledare, samt en styrelse som var stark och gjorde ett otroligt jobb.

Vilket är ditt enskilt bästa minne från din tid i AIK?

Det är nog inte ett konkret minne, utan många. Derbymatcherna, som sagt. Alla resor med laget och nya platser man fick se. Men framförallt alla relationer som skapades. Jag har fortfarande ett stort AIK-hjärta.

Vilken kontakt har du med kompisar från förr?

Jag springer på en del gamla lagkamrater ibland, men mest och bäst kontakt har jag med Pea och Micke på kansliet.

Du var bara 31 år gammal när du slutade. Varför?

Många olika faktorer. Dels var det jobbigt att byta tränare hela tiden. Jag tyckte att kontinuiteten saknades, men livet förändrades också och jag skaffade familj. Men främsta anledningen var nog att jag hade ganska stora problem med ryggen. Därför valde jag att bryta mitt  pågående tvåårskontrakt.

Vilken kontakt har du med hockeyn idag?

Jag bor i Halmstad och sitter med i Hammers styrelse sedan 2017. Här finns också Niklas Söderström och för ett par år sedan fick vi hit Skellefteå AIK som spelade en träningsmatch i Valhall.

Avslutningsvis vill jag att du ska vara stolt över alla dina utvisningsminuter. Dagens hockey skulle behöva profiler som du.

Jag håller med om att det är lite för mycket "saft och bullar" över dagens hockey. Det fanns mer karaktärer förr. Roligare för publiken.