Thomson Trophy

Ursprunget till AIK:s Thomson Trophy är Thompson Trophy som är en hastighetstävling i Chicago för flygplan i en sluten bana runt två pyloner. Den banan var 1,6 mil lång och själva tävlingen genomfördes för första gången 1930. Det var sedan en årlig tradition fram till 1963 och Roscoe Turner är den segerrikaste piloten med inte mindre än tre titlar. Bakgrunden till namnet är att Charles E Thompson skänkte pokalen som vinnaren fick ta emot.

47 år senare återskapades tävlingen, men på en helt annan plats, helt annat innehåll och helt andra förutsättningar. Egentligen är det väl bara namnet som är likt, men det var ändå kul att hitta en sorts föregångare. För vår Thomson Trophy är ju döpt efter fystränare Stefan Thomson som anställdes av AIK inför säsongen 2008/09. Fram tills dess hade fysen varit eftersatt och det här nytillskottet innebar en start på en framgångsera utan dess like.

Naturligtvis ska Stefan Thomson inte få hela äran för det, men faktum är att precis i den här vevan började det talas om hur otroligt hårt man tränade i Skellefteå och vilken träningskultur som frodades här. Hockeyanpassad träning och inte bara fokus på att lyfta tungt, utan rörlighet, smidighet och framförallt uthållighet är hörnstenar i Thomsons träning. Dessutom håller han sig ajour med forskning, vilket innebär att träningsmetoderna hela tiden utvecklas.

Utifrån sett är Thomson Trophy russinet i kakan, men i själva verket är det nog det minst givande och minst vetenskapliga med tanke på att en hockeyspelare är tränad för att orka max en minut och triathlonen har under åren närmat sig två timmar. Men det är en avslutning på en tuff träningsperiod och sista chansen att tömma alla krafter innan det är dags för semester. Vi ska nedan presentera hur tävlingen går till, titta på några enskilda händelser och även titta på vilka som har vunnit tävlingen genom åren.

Tävlingsbeskrivning

En triathlon består av simning, cykling och löpning. Hur, var och i vilken ordning har varierat under åren. Från början inledde man med att simma på Eddahallen, men senaste åren har man flyttat det momentet till älven, med målgång vid Mannhemskajen. Numera sker starten i form av en jaktstart baserat på hur många poäng man lyckats tillskansa sig under träningsveckan.

Därefter följer antingen en löpsträcka eller cykling. Under många år cyklade man till Kåge och sprang fram och tillbaka över en myr innan man cyklade till arenan och avslutade med att springa uppför Vitbergsbacken. Men konceptet har ändrats och nu springer spelarna från Mannhemskajen upp till arenan för att sedan sätta av på cykel. Den klassiska målgången har flyttat in på Skellefteå Kraft Arena, med lite skillsmoment och lite crossfit-övningar innan vinnaren är utsedd.

Tanken med det är att göra tävlingen mer publikvänlig och att fansen ska få en skymt av spelarna även under sommaren. De mest inbitna brukade samlas vid målgången på Vitberget ändå, men detta blev mer ett officiellt evenemang. Lite snyggare förpackat, men vi ser gärna att allt var som från början. På så vis hade man kunnat slå olika rekord. Både totalt, men även på delmomenten.

Simningen

Simmomentet är lite av en vattendelare, då vissa är mycket goda simmare medan andra knappt är simkunniga. Numera är det mindre trångt, dels tack vare jaktstarten och dels tack vare de större ytorna i älven. Stefan Thomson och ett par till brukar befinna sig i en båt mitt i klungan för att kunna plocka upp någon som drabbas av kramp, panik eller trötthet. Det här är det momentet som påverkar slutresultatet minst.

Cyklingen

Alla som känner till något om cykling är införstådda med konceptet att ligga på rulle och att slippa ta vinden. Thomson Trophys cykeldel handlar till stor del om att hitta en klunga som kan hjälpa till och växeldra. Det mest klassiska ögonblicket var när Pierre-Edouard Bellemare cyklade vilse på väg till Kåge, men vi vill också lyfta fram Tim Erixons stora cykelintresse, då han alltid deltog i sina idolers cykeltröjor.

Löpningen 

Har du sett en ishockeyspelare springa? De är inte riktigt skapta för den aktiviteten och även om ankstjärt-eran är förbi så kan det se tungt och otympligt ut. Myrlöpningen sägs vara bland det värsta som spelarna har genomfört och för er som aldrig har testat att springa uppför Vitbergsbacken, så kan vi meddela att det är olidligt jobbigt. Och då har vi inte gjort det med en stentuff triathlon i benen. 

Thomson Trophy är en kul grej och en viss fingervisning för hur tränade spelarna är, men allt som har med AIK att göra är positivt och vi kan varmt rekommendera att titta på tävlingen. Numera (ej corona-år) så går det att bekvämt sitta på arenan och följa utvecklingen på jumbotronen. Man får då en första titt på nyförvärven (som ofta har det tungt). Dessvärre står ofta de mest etablerade spelarna över Thomson Trophy, då deras kroppar har diverse skavanker (har Jimmie Ericsson någonsin deltagit?). Tävlingen passar bäst för yngre killar och lättviktare även om vi genom åren sett relativt kraftiga bitar ta hem segern.

Vinnare genom åren

2008: Fredrik Lindgren

Innan Stefan Thomson kom till AIK var fysbiten som sagt relativt outvecklad och det här var första sommarträningen under hans piska. Grundtränade Fredrik Lindgren svarade upp på det nya träningsupplägget bäst av alla och är än idag den äldsta vinnaren någonsin.

2009: Niclas Burström

Andra upplagan gav oss den yngsta vinnaren genom tiderna då 60kg? lätte Niclas Burström nästan gick på vattnet på myren och studsade upp för Vitbergsbacken. Det är inte ovanligt att de yngre spelarna klarar sig väl då de inte hunnit bygga på sig all muskelmassa och de är mer vana vid löpträning.

2010: Martin Lundberg 

Otroligt genomtränade Martin Lundberg kommer att dyka upp som vinnare ett par gånger till på den här listan. 90kg tung är kanske inte den idealiske kroppshyddan för att dominera den här typen av tävling, men i sin glans dagar fanns det ingenting som kunde stoppa sur-Martin.

2011: Pierre-Edouard Bellemare 

Efter att ha lärt sig hitta till Kåge och ha tränat bort de pluskilona han bar med sig från Leksand var det dags för den hittills enda utländske vinnaren. Bellemares proffessionalitet är helt enorm och den här glöden gjorde honom först till SHL-stjärna och senare NHL-spelare. Ytterligare ett fysiskt praktexemplar.

2012: Adam Pettersson 

Pettersson är alltid med i toppen och är även han otroligt konditionsstark. Gruppen (90-92) som började träna hårt och mycket i tidig ålder tog med sig dessa goda vanor upp till a-laget. Adam har en titel till i Thomson Trophy och har också en rad silver- och bronsmedaljer.

2013: Martin Lundberg 

2014: Adam Pettersson 

2015: Martin Lundberg 

2016: Pär Lindholm

Att ge sig den på att nå så långt som möjligt, oavsett vad som krävs, är Pär Lindholm ett klockrent exempel på. Han gick den långa vägen för att ta sig tillbaka till AIK och det känns givet att Pär har pannbenet och träningsviljan för att ta hem Thomson Trophy.

2017-2020: Andreas Wingerli 

Roscoe Turner vann Thompson Trophy tre gånger, men ligger i lä när vi jämför med Andreas Wingerli. Fyra raka segrar och det känns inte som att det finns något stopp för hur många fler det kan bli. Uthållig och löpstark och som gjord för den här typen av tävling. Reglerna gjordes ju om för att Ingemar Stenmark inte skulle vinna allt och det kanske är något liknande som krävs för att få stopp på Andreas Wingerli.

Och pratar man Thomson Trophy är det en sak som man inte får missa att rapportera, och det är Daniel Widings enda insats där. Daniel hade varit i Finland den senaste säsongen, där kraven är lägre och bortsett från det så hade han aldrig varit känd som något fysmonster. Men i Skellefteå tränar man stenhårt och Widing hade bestämt sig för att ta seden dit han kom. Mör efter en hell week, som han inte trodde var möjlig var det nu dags för finalen; Thomson Trophy.

Plufsig och grann gav han sig iväg. Sämst på simningen. Sämst på cyklingen, men han hade tur. Niclas Burströms cykel gick sönder och det såg ut som att Widing skulle undvika den nesliga sistaplatsen. Burström var lååångt efter inför löpmomentet. Uppe på Vitbergsbacken har segraren Adam Pettersson förstås gått i mål för länge sedan. Likaså alla andra, och långt borta vid horisonten skymtar nu en löpare. 

Niclas Burström hade akterseglat Widing på ett förbluffande vis. Burström hinner i mål, få tillbaka andan efter sin forcering, då en äldre man dyker upp längst ner i backen. Han går otroligt långsamt, men försöker simulera att han springer. Publiken (de som är kvar) misstänker att mannen är på väg att drabbas av en hjärtattack, och gör sig redo att ge hjärt-lungräddning och kalla på ambulans.

Den äldre mannen heter Daniel Widing och springer på det långsammaste sättet som någon, någonsin har sprungit. Och backen har inte ens börjat. Efter en decimeter ger han upp och stapplar sig upp för backen med händerna på låten, djupt framåtböjd. De kvarvarande åskådarna och lagkamraterna hejar på Widing som har det TUNGT.

Segrarbandet spänns upp, exklusivt bara för honom, och Widing samlar ihop sina sista krafter och får för sig att spurta med tio meter kvar. Men det går inte. Med tre meter kvar orkar han inte mer, så han vräker sig mot bandet och lyckas komma åt det med delar av kroppen. En ögonblicksbild skulle visa att hela hans kropp aldrig passerade mållinjen, där han blev liggande.