När Skellefteå AIK tappade i princip all offensiv slagkraft efter att ha tagit det andra raka guldet 2014, kändes det som att föreningen var en äkta make med en fru (fansen) som hade en livshotande sjukdom, och nu skulle han göra allt för att göra henne lycklig under hennes sista? tid i livet. Resor, presenter, you name it. När man har haft det så bra en längre tid, vill man gärna fortsätta ha det så. Kosta vad det kosta vill.
Och en av presenterna var Patrik Zackrisson. En svensk toppcenter i sina bästa år, som alltid känts som en obehaglig motståndare, oavsett om han spelade Frölunda, Rögle eller Linköping. En klassisk center med fint spelsinne och kvaliteter över hela banan. Det tog ett tag för Zacke att komma igång och det muttrades en del på läktaren, men när han väl hade varvat upp muttrades det inte längre.
AIK kändes väl som en ensäsongsgrej för honom. Ett välbetalt avstamp mot ett nytt äventyr, men han skrev på en förlängning och nådde under den säsongen poängmässiga höjder som han varken förr eller senare skulle komma nära. 48 poäng på 52 matcher och överlägsen seger i den interna poängligan. Dessutom skapades fin kemi mellan honom och Mattias Ritola, något som kan ha påverkat hans val att spela i Leksand, där Zackrisson återfinns just nu.
Dessvärre lämnade han oss inte som en vinnare, utan med två silvermedaljer nedvräkta i en flyttlåda. För Patrik Zackrisson är ingen munter människa när det inte går hans väg och ögonen kan bli väldigt svarta. Inget ont dock om hans egna slutspelsinsatser, då han båda åren hamnade på andra plats i AIK:s poängliga. Patrik Zackrisson är väl ändå en parentes i AIK:s historia, men jag skulle vilja påstå att när han summerar sin karriär så är tiden i Skellefteå bland hans klart bästa år.
Vilken bild av Skellefteå hade du när du skrev på?
Att Skellefteå var den ledande klubben i Sverige, både vad gäller spelsätt och träning.
Var du medveten om hur truppen såg ut när du skrev på? Hade de stora stjärnorna hunnit lämna?
Ja, jag var nog en av de allra sista spelarna in i truppen. Alla spelarna som du tänker på hade lämnat för jag skrev på i början av augusti.
Det var en trupp fylld av nya spelare. Hur fick ni ihop laget så bra, så pass snabbt?
Jag skulle vilja påstå att det var en kombination av den hårda träningen och det spelsystemet som vi hade. Sen fanns ju tränarna och en hel del spelare kvar, och de var duktiga på att hjälpa oss nya in i Skellefteå AIK.
Hur minns du dina två säsonger i Skellefteå?
Jag har egentligen bara positiva minnen från tiden i Skellefteå, både på och utanför isen. Förutom att vi inte vann, och det tyvärr det som känns mest. Men en härlig stad och grymma lagkamrater.
Ja, det blev två finaler. Hur kommer det sig att det inte blev något guld?
Vi mötte två skickliga och välorganiserade lag. Egentligen tycker jag att vi hade ett ännu starkare lag under min andra säsong, men Frölunda var också starka.
Var det aktuellt att stanna?
Nej, egentligen inte. Jag ville söka mig utomlands och hade väl en tillräckligt bra säsong i ryggen för att få till det.
Har Skellefteå varit i kontakt med dig för en eventuell comeback?
Lite lösa kontakter har funnits, men det har inte blivit riktigt aktuellt.
Vem var den bästa spelaren som du spelade med i Skellefteå?
Jag kan inte bara välja en, men jag trivdes nog allra bäst med de som jag kamperade mest ihop med; Tim Heed, Mattias Ritola, Andrew Calof och Janne Pesonen.
Kommentarer
Skicka en kommentar