Klassiska kedjor

Leksands förstakedja har varit glödhet i början av säsongen. Jönssonligan dominerade i Färjestad under många år. Krutov, Larionov, Makarov. Att möta en riktigt vass kedja är inte lätt. Eller kul. Vem ska man fokusera på? När alla är så skickliga går det inte direkt att överbelasta och hoppas på det bästa. Minsta misstag och man är överspelad med ett mål i baken som resultat.

Desto härligare är det då att ha en riktigt bra kedja i vårt lag. En trio forwards som garanterat gör mål och poäng i varje match. Några att hålla i handen. Några som spelar varannat byte när man jagar kvittering och som garanterat kommer att kunna sätta tryck i motståndarzonen. Genom åren har vi haft många otroligt starka enheter som har burit laget.

Men ibland har det blivit för mycket av det goda. Den där toppkedjan är allt vi har haft och mer än en gång har det blivit så att man bara sitter och väntar på att vår enda fungerande kedja ska komma in. 75% av matchen blir då bara en enda lång pina. Inget som man kan klandra den kedjan för, utan snarare är det ett tecken på att laget är väldigt svagt och möjligtvis obalanserat.

Vi har grävt i våra gamla trupper och hittat ganska många högpresterande och profilstarka enheter. Tio stycken närmare bestämt. Alla har inte varit en given förstakedja, utan de kedjorna som kommer att tas upp är av lite olika karaktär, även om de flesta är poängstarka. Det är naturligt att det blir en viss övervikt på kedjor från de senaste åren, då framgångarna har hållit i sig ganska många år.

Det blir ingen ranking, utan vi kommer att jobba oss fram i kronologisk ordning och även nämna några kedjor som inte riktigt platsar på listan, men som döpts till sköna namn. Något som vi är svaga för. Ni som sitter och hoppas på kedjan med Hardy Nilsson, Krobbe Lundberg och Tjuven Johansson kommer att bli besvikna. Likaså om man längtar efter en ordentlig genomgång av Niklas Mannberg, Peter Lundmark och Jörgen Marklund-kedjan eller Näsvall, Ekholm, Mikaelsson. Det får stå tillbaka den här gången för, i våra ögon, ännu bättre enheter.

1957/58: Garvis Määttä, Acka Andersson, Karl-Sören Hedlund

Vi har skrivit om myggkedjan förut, men vem kan få nog? AIK tog SM-silver det här året och dessa tre legenderna var etta, tvåa och trea i interna poängligan. Myggorna surrade runt i offensiv zon och var landets främsta enhet. Respekten var enorm för AIK-kedjan och det var bara ogjort att det blev en ädlare valör på medaljen. Det här är den mest klassiska kedjan vi någonsin haft. Nedan följer deras poängproduktion, inklusive slutspelet. Sammanlagt tjugo matcher på hela säsongen.

Acka Andersson, 16+14, 30 poäng

Garvis Määttä, 17+10, 27 poäng

Karl-Sören Hedlund, 18+5, 23 poäng

1977/78: Hardy Nilsson, Martin Karlsson, Per Johansson

Ytterligare en otroligt bärande enhet och den här gången bar det ända till guld. Hardy-kedjan hade extremt mycket speltid och var välbalanserad med Hardy som ångvält, snidaren Martin Karlsson och gubben i lådan Per Johansson. De formligen öste in poäng under säsongen, på ett sätt som ingen annan AIK-kedja någonsin varit nära. Man måste ju trots allt betänka att grundserien endast bestod av 36 matcher då. I slutspelet kom de bort lite grann poängmässigt, men var ändå oerhört nyttiga för laget.

Martin Karlsson, 35+31, 66 poäng

Hardy Nilsson, 26+30, 56 poäng

Per Johansson, 25+23, 48 poäng

1988/89: Mikael Granstedt, Hans Hjalmar, Johnny Forsman

Den här kedjetrion kanske står sig slätt i konkurrensen, men det här var en tid då AIK var kraftigt på dekis och allt det handlade om var att överleva. Och tack vare de här tre herrarna gjorde vi just det; överlevde. Före säsongen var det inte alls givet att de skulle spela ihop och än mindre bilda en av Elitseriens allra starkaste kedjor. Vi klarade oss från negativt kval och det kan vi tacka vår oväntade förstakedja för. Säsongen då allt stämde för dem.

Mikael Granstedt, 9+30, 39 poäng

Hans Hjalmar, 18+15, 33 poäng

Johnny Forsman, 17+12, 29 poäng

1998/99: Jonathan Hedström, Pär Mikaelsson, Daniel Olofsson

En kedja med en hel del power. Jonte var på den här tiden fantastiskt rolig att titta på, då han inte tvekade en sekund på att tacklas och sticka in näsan överallt. Mikaelsson drogs med och gjorde sin dittills bästa säsong. Och som tredjelänk fanns Danne Olofsson som aldrig ens var nära att hamna i ett sådant målstim. Den här säsongen innebar en tydlig vändpunkt och Mikaelssons kedja var en mycket stor anledning till att det var roligt att gå och titta på hockey igen.

Pär Mikaelsson, 20+33, 53 poäng

Jonathan Hedström, 16+33, 49 poäng

Daniel Olofsson, 30+7, 37 poäng

2001/02: Pär Mikaelsson, Patrik Ekholm, Stefan Lundqvist

Under ganska många år hade det varit som det beskrevs ovan. Man satt bara och väntade på att Mikaelssons kedja skulle komma in och göra det. Men till den här säsongen hade vi värvat nästan två nya, tänkbara förstakedjor. Äntligen skulle vår tidigare ledande enhet få avlastning. Det blev i princip tvärtom. De flesta av de nya poängspelarna svek och när vi summerade säsongen hade Mikaelsson-kedjan varit bättre än någonsin och ännu mer ensamma.

Pär Mikaelsson, 16+37, 53 poäng

Patrik Ekholm, 16+28, 44 poäng

Stefan Lundqvist, 29+14, 43 poäng

2005/06: Magnus Wernblom, Fredrik Öberg, Anders Söderberg

Vi var tillbaka! Och i en bred och fin trupp var det ändå väldigt tydligt vilka det var som var tungan på vågen. Peo Larsson hade gjort en mästerlig sportchefsinsats och värvat hit tre spelare som ju var alldeles för bra för att spela i Allsvenskan. Och en mer stereotypisk kedja får man leta efter. Öberg som klok, spelskicklig center, Söderberg som den lille, snabba och Magnus Wernblom som murbräckan och målskytten. En otroligt klassisk kedja.

Magnus Wernblom, 41+26, 67 poäng

Anders Söderberg, 21+45, 66 poäng

Fredrik Öberg, 16+37, 53 poäng

2006/07: Johan Ramstedt, Fredrik Krekula, Pontus Petterström

Nu var vi i Elitserien och det var inte läge för någon glamour. Hårt jobb och riv och slit var det som gällde. 26:e september. Magnus Wernblom var skadad och vi skulle åka till Frölunda. Tabelläget var prekärt och det kändes som att det skulle vara bra om vi kunde hålla nere siffrorna. Då lyfte den här kedjan och krigade på egen hand hem tre poäng åt oss. Sen landade den aldrig, utan höll en hög lägstanivå hela säsongen med stenhårt jobb. En annorlunda kedja som inte primärt skulle göra poäng. De fick till och med en egen t-shirt.

Johan Ramstedt, 10+14, 24 poäng

Fredrik Krekula, 9+11, 20 poäng

Pontus Petterström, 10+9, 19 poäng

2008/09: Kimmo Koskenkorva, Gabriel Karlsson, Christian Söderström

Den bästa kedjan vi någonsin haft i spel fem mot fem. Trion åkte skridskor genom mittzonen och skapade hur många chanser som helst, oavsett motstånd. Någon kanske tycker att vi borde lyfta Dimitrakos, Moran, Månsson-kedjan istället, som ju gjorde klart mer poäng, men så blir inte fallet. Den här enheten var hjärtat i hela AIK och krigade, lirade och hade roligt. Som kronan på verket var det de tre som avgjorde maraton-matchen mot Linköping. Och hade klart bäst plusminus. Och så vidare.

Christian Söderström, 16+19, 35 poäng

Gabriel Karlsson, 14+19, 33 poäng

Kimmo Koskenkorva, 12+14, 26 poäng

2010/11: Joakim Lindström, Fredrik Warg, Mikko Lehtonen

Eller Joakim Lindström borde det kanske stå. De andra två presterade visserligen, men det gjorde de varken förr eller senare på samma nivå. Hela säsongen var helt overklig och ledde också till vår första final på 33 år. Den produktiviteten som de hade i powerplay var helt sanslös. Skotten från både Jocke och Mikko satt, oavsett hur snäv vinkeln var. Elitseriens överlägset bästa kedja den här säsongen och ett ordentligt kliv mot de stora framgångsåren.

Joakim Lindström, 32+39, 71 poäng

Mikko Lehtonen, 33+33, 66 poäng

Fredrik Warg, 13+21, 34 poäng

2017/18: Joakim Lindström, Pär Lindholm, Oscar Möller

Vi hoppar över alla övriga finalåren, då laget var alldeles för bra för att det ska gå att utse en kedja. Många säsonger hade vi minst tre kedjor som egentligen är värda en plats i det här inlägget. Säsongen 17/18 var det annat ljud i skällan. Vi hade bara en producerande kedja och "Olympic line" var skillnaden mellan det som till slut blev final och en tänkbar kvalserie.

Pär Lindholm, 24+34, 58 poäng

Joakim Lindström, 19+38, 57 poäng

Oscar Möller, 26+29, 55 poäng

En ganska hyfsad summering av drygt sextio år med Skellefteå AIK. Fantastiska kedjor och det är en härlig känsla då en kedja får ett ordentligt stäm. Allt funkar, man trivs ihop och känns under stundom ostoppbara. Och som synes dyker det upp sådana konstellationer med jämna mellanrum. Vi ska avsluta med att nämna tre kedjor till, som sagt mest för att de fick ett namn. Något som inte alls alla ovanstående fick.

2000/01: Legion of doom

Inför säsongen värvades tre tunga forwards in i truppen. Säsongen började knackigt och tränare Stoltz testade att sätta ihop nyförvärven David Engblom, Björn Lavander och Stefan Lundqvist. De tre bjässarna inledde starkt några matcher, för att sedan falna. Slungan flyttade till Mikaelssons kedja och de båda andra försvann nästan, men det vara några härliga matcher. Bland annat Swehockey-klassikern Piteå borta.

2007/08: Bergskedjan

När Magnus Wernblom flyttade hem till Modo ersattes han rakt av, av Mikael Renberg. Tillsammans med Öberg och Söderberg bildade han Bergskedjan. Ett fyndigt namn, baserat på deras efternamn. De gjorde också en stark säsong med 114 poäng tillsammans.

2013/14: KLM-kedjan

Namnet på kedjan är en cover på ryska superkedjan med Krutov, Larionov och Makarov, med skillnaden att vår version av kedjan bestod av Karlsson, Lindström och Möller. De spelade inte ihop hela säsongen, men totalexploderade i slutspelet med 48 poäng på 14 matcher!