AIK:are vi minns - Andrew Calof

Hur Lasse Johansson kunde scouta fram en spelare som gjort lite över en poäng/match för Princeton University i NCAA-ligan är ju fortfarande något av en gåta. Förvisso abonnerade han på segrar i interna poängligan och förvisso var han rightare, men det känns tveksamt att Lasse på något vis ställt in ett sorts filter på Eliteprospects på högerfattade spelare som snittar mycket poäng år efter år. Fina egenskaper, men sådana spelare finns säkert i Ungern eller CJHL också.

Från början spekulerades det kring vilka förväntningar vi kunde ha på Calof. En spelare som ingen hade hört talas om och som dessutom var ganska lite till växten och inte verkade besitta några större fysiska attribut. Vi fick svaret på vilka förväntningar som var rimliga på första isträningen. Andrew Calof var en katastrof! Sämre än Brett Harkins och Stefan Lundqvist tillsammans. Spelare som i och för sig lyckades bra i AIK, men som kom hit med lite/mycket meriter.

När serien satte igång kände man nog att det inte skulle gå så många matcher innan Calof skulle börja bjudas ut till allsvenska klubbar. Men, oj så fel man kan ha. Tvåa i interna poängligan första året, trea nästa säsong. 35 mål på två säsonger och en mycket avig spelstil som innebar en annorlunda dimension i AIK:s anfallsspel. Lasse Johansson hade överträffat sig själv vad gällde att hitta billiga spelare med hög potential.

Calof levererade även i slutspelet och trots sin försynta look och bristande fysik, så vek han absolut inte ner sig. Tvärtom. Hans tredje säsong blev sämre och 17 poäng på 52 matcher innebar inget nytt kontrakt. Ganska många rykten sa att Bert Robertsson hade ett noshörningshorn i sidan på Calof och agerade tämligen illa och opedagogiskt. Bert är en underbar AIK:are som kommer att hyllas här längre fram, men ingen att hålla i handen då det blåser motvind. Något som Calof fick känna på.

För tittar man på vad han gjort efter tiden i AIK så har han presterat på hög nivå i Växjö och i två olika KHL-klubbar, där han låg på 35-40 poäng/säsong. Nu hamnade i han i corona-kläm och hittade ingen ny arbetsgivare, så han blev tvungen att signa billigt för Växjö igen. Att han uttalade orden att det var den enda SHL-klubben han kunde tänka sig att spela för, bör tas med en nypa salt. AIK var garanterat inte intresserade, och vi tror att han givetvis valt oss om tillfälle funnits. Intervjun med honom gjordes dock långt innan han gick till Lakers.

När du kom till Skellefteå AIK hade ingen hört talas om dig. Vet du hur Lasse Johansson hittade dig?

Jag tror att min europeiska agent kontaktade Lasse och berättade om mig. Men ska jag vara helt ärlig vet jag inte hur det gick till, men jag är väldigt nöjd med att det blev så.

Blev du överraskad när tillfället dök upp?

Jag blev helt klart överraskad när han kontaktade mig, men förväntansfull över möjligheten att få flytta till ett så bra lag och bra liga.

Vad visste du om Sverige?

Jag visste egentligen ingenting. Någon hade berättat för mig att det pratades engelska på vissa platser, men jag visste inte att det talades i hela landet. Jag visste också att Skellefteå låg långt norrut, så jag antog att det skulle vara kallt och att hockeyn var stor där. När det stod klart vart jag skulle flytta tog jag reda på att Skellefteå var en fantastisk organisation och hade en unik förmåga att utveckla spelare.

Vi hade extremt låga förväntningar på dig. Hur kände du inför flytten till Skellefteå?

Jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig. Mitt första mål var att ta en plats i laget. Naturligtvis ville jag att det skulle gå bra. Det var nervöst att flytta upp en eller två nivåer, men framförallt kändes det som en utmaning.

Du gjorde två riktigt bra säsonger här och en okej. Hur summerar du din tid i AIK?

Jag älskade att spela i Skellefteå. Det gick bra både för mig och laget, men jag önskar verkligen att vi hade vunnit en av de två finalerna som vi tog oss till. På så vis känns det lite bittert när jag tänker tillbaka, men jag älskade själva atmosfären och föreningen.

Rykten sa att Bert Robertsson var ganska hård mot dig under din sista säsong. Stämmer det?

Bert var inte överdrivet tuff. Han är en passionerad coach som förväntar sig mycket från sina spelare, så naturligtvis pratade han med mig när han inte tyckte att jag spelade på den nivån som han förväntade sig. Och det var något som jag uppskattade eftersom det kan hända att coacher inte är nöjda, men inte berättar vad de tycker saknas. Jag tycker att Bert var rak och öppen och att vi hade bra kommunikation. Vi hade en bra relation med gemensam respekt för varandra.

Vem var den bästa spelaren som du spelade med i Skellefteå?

Axel hade kanske mest talang, haha! (Calof och Holmström skojar gärna med varandra.) Men jag skulle vilja lyfta fram två spelare, Jocke Lindström och Jimmie Ericsson. Jockes SHL-karriär har varit helt fantastisk och Jimmie tävlar hårt och vill verkligen vinna. Han har vunnit SHL, KHL och VM, så de två spelarna har nog de mest framgångsrika karriärerna av de spelarna jag spelade med i Skellefteå.

Har du haft möjlighet att återvända hit? (här menade vi som spelare, men Calof svarar på annat)

Olyckligtvis har jag inte det. Mina somrar har varit ganska korta, eftersom man som KHL-spelare förväntas återkomma till träningen redan i början av juli. Så mina somrar har varit ganska upptagna.

Förra veckan intervjuades Axel Holmström och vi lät honom ställa en fråga till dig. Den lyder "Hur trivs du i ditt nybyggda lyxhus i Ottawa?".

Haha, Axel är knäpp. Jag och min fru bor i en lägenhet i Kanada, men hoppas kunna flytta in i ett hus så småningom.