AIK och CHL

Milans seger med 4-0 mot Barcelona i Champions League-finalen i fotboll 1994 är en riktig klassiker. Likaså Manchester Uniteds vändning på övertid mot Bayern München 1999. Europacupen, sedermera Champions League startade 1955 och jag tror att de flesta har något minne från en final eller någon annan match genom åren. När det är dags för final i Champions League, bänkar sig fotbollsälskare över hela världen framför TV:n.

När det är dags för final i Champions Hockey League, är det ingen som bryr sig. Det är klart att fotbollen är en större sport och det finns fler toppligor, och således fler topplag som kan vinna. De har ett koncept som inte stör det vanliga ligaspelet och det är stor prestige att bli Europamästare för klubblag. Jag är själv ingen hockeyälskare, utan jag hejar på Skellefteå AIK och bryr mig inte om något annat. Det är mycket, mycket troligare att jag ser en slumpmässigt vald fotbollsmatch än en annan SHL-match (och NHL, för all del) på TV.

Min supporter-drivkraft är att vinna SM-guld och ingenting annat. CHL känns som ett nödvändigt ont, där det enda man hoppas på är att slippa skador. Att se en fotbollsmatch på TV känns så väldigt långt bort, nästan overkligt om man jämför med att ta bilen till Skellefteå Kraft Arena för att heja fram våra lokala hjältar. Vi ska nu ställa oss ett antal frågor angående varför Champions Hockey League är så fruktansvärt ointressant.

Är hockeyvärlden för liten?

Kanske. Hittills har endast svenska och finska lag blivit mästare. Schweiz, Tyskland och Tjeckien har säkert några hyfsade lag, men hur många spelare kan du räkna upp från dessa ligorna?

Skulle det väga tyngre om KHL var med?

Nja, förvisso skulle konkurrensen hårdna och det skulle säkert få mer massmedialt intresse, men det finns inte heller någon relation till de ryska lagen, bortsett från enstaka före detta AIK:are.

Mer prispengar?

Det är ju irriterande att AIK går back på att delta i CHL, så någon sådan garanti borde väl finnas, men det skulle vara förödande om segrarna fick exempelvis 30 miljoner kronor. Det skulle påverka racet i SHL alldeles för mycket. Tänk om Frölunda hade haft de pengarna inför det här året.

Behöver formatet ändras?

De riktiga blåbärslagen med 7-8 misslyckade kanadensare har väl sorterats bort och det är bra. I år var tanken ren utslagning, men ärligt talat spelar det ingen roll. Det rycker inte direkt i hockeytarmen av att möta Slavia Prag, Kärpät eller Vålerenga. Då föredrar jag Oskarshamn alla dagar i veckan. 

Vad ska man göra då?

Enkelt svar. Lägg ner skiten. Ingen bryr sig ju ändå. Jag skulle säkert gå på en finalmatch och jubla över målen, men vägen dit är ointressant. Hela projektet handlar ju om att försöka tjäna mer pengar genom att göra hockeyn intressantare. Men vad ska vi ha pengarna till? Betala mellanskiktsspelarna högre löner. Vi kommer ändå att ha vår fasta plats i ishockeyns hackordning. 

Vi är medvetna om att det har gjorts olika försök med en europeisk cup/liga för klubblag. Vi känner också till Färjestads hot om att bryta sig ut till en europeisk superliga för att kunna tjäna mer pengar. Det har sagts att Solna ska flytta över till KHL och på första parkett fick vi följa parodin Crowns försök att bli ett svenskt/nordiskt KHL-lag, med sitt säte i Estland. Allt det här lämnar vi idag, och istället ska vi granska hur AIK har skött sig i CHL.

Innan djupdyket ner i statistiken var grundkänslan att Skellefteå skiter i CHL lika mycket som vi supportrar gör. Vi åker ut, det är bra med det, och har vi riktigt tur råkade AIK inte ut för några allvarliga skador under vägen. Men det var faktiskt inte riktigt hela sanningen. Under de fem åren som vi har deltagit har AIK ALLTID vunnit gruppspelet. En stor besvikelse då man helst sett att juniorlaget fått ta de här matcherna, likt en oviktig träningsmatch mot Björklöven.

Efter gruppspelet har det oftast gått rätt snabbt att åka ut och eftersom vår tes är att AIK inte riktigt bryr sig, har vi samlat bevis på att så är sanningen. Vi kommer nedan att gå igenom AIK:s, hittills, fem CHL-insatser. 

2014/15: Ut i semifinal mot Luleå

Något som Luleå garanterat rankar som en stor derbyframgång och en knäpp på näsan på oss. AIK vann i alla fall gruppen med HIFK, Sönderjyske och Krefeld tämligen komfortabelt. Det mest bestående minnet är hur Mikko Lehtonen knätacklades mot danskarna, och hur han aldrig mer hittade formen efter sin fina säsongsinledning. Ett tecken på att den här turneringen inte var hela världen var AIK:s powerplay-procent som var blygsamma 15,85%.

Topp tre poängplockare:

1. Pär Lindholm, 1+11, 12 poäng

2. Erik Forssell, 5+5, 10 poäng

3. Oscar Sundqvist, 5+4, 9 poäng

2015/16: Ut i kvartsfinal mot Davos

Snacket bland supportrarna handlade ingenting om gruppsegern mot Liberec och Nitra, utan endast om vilken enorm skaderisk CHL innebar. Nu klarade vi oss, men dimman som täckte isen borta mot Nitra gav tydlig lingonserie-känsla. Special teams hade faktiskt över 110%, medan hackkycklingen Erik Hanses stod 4 av 10 matcher och hade 87,65 i räddningsprocent. En lämplig turnering att lufta reservmålvakten.

Topp tre poängplockare:

1. Janne Pesonen, 4+5, 9 poäng

2. Jimmie Ericsson, 3+5, 8 poäng

3. Tim Heed, 4+3, 7 poäng

3. Erik Forssell, 4+3, 7 poäng

2016/17: Ut i åttondelsfinal mot JYP

Ett steg sämre varje år, men precis som vanligt lyckades vi kamma hem gruppsegern mot Kalpa och Vienna Capitals. Sammanlagt blev det endast sex CHL-matcher den här säsongen och i vanlig ordning vilades spelare som hade småskavanker. Stjärntrion Ericsson, Lindström och Möller deltog exempelvis bara i hälften av matcherna. Procenten i powerplay landade på 12,12%, vilket också är ett tecken på bristfälligt engagemang.

Topp tre poängplockare:

1. Joakim Lindström 1+5, 6 poäng

2. Sebastian Aho, 1+3, 4 poäng

3. Andrew Calof, 2+1, 3 poäng

3. Niclas Burström, 2+1, 3 poäng

2018/19: Ut i kvartsfinal mot HC Pilsen

I bortamatchen mot Storhamar såg Mathis Olimb ut att skadas svårt, efter i situation som aldrig uppstår i SHL. Som tur var (typ) var han tillbaka i spel redan samma vecka. Men olyckskorparna som varnade för CHL-skador fick vatten på sin kvarn. Gruppspelet mot Bolzano, HIFK och GKS Tychy gick som en dans och sen åkte vi ut. Petter Granberg gjorde två mål i turneringen, vilket tyder på djungelhockey-mentalitet och boxplay-procenten var 75.

Topp tre poängplockare:

1. Oscar Möller 7+4, 11 poäng

2. Juhamatti Aaltonen, 4+6, 10 poäng

3. Mathis Olimb, 2+8, 10 poäng

2019/20: Ut i åttondelsfinal mot Djurgården 

Förra säsongens CHL-spel blev en liknande historia. Gruppseger, trots ”dödens grupp” med Bern, Kärpät och Grenoble. Därefter respass i åttondelsfinalen. Gustaf Lindvall hade sämre stats än både Östlund och Armalis och special teams var allmänt svaga. 11,11% i powerplay och 79,41% i boxplay. 

Topp tre poängplockare:

1. Joakim Lindström 4+2, 6 poäng

2. Oscar Möller, 4+3, 6 poäng

3. Jonathan Pudas, 3+1, 4 poäng

3. Adam Pettersson, 3+1, 4 poäng

Topp fem poängplockare någonsin:

1. Joakim Lindström, 22 poäng

2. Oscar Möller, 20 poäng

3. Pär Lindholm, 18 poäng

4. Erik Forssell, 17 poäng

5. Sebastian Aho, 15 poäng

Avslutningsvis två roliga statistiska detaljer som rör före detta AIK-spelare. Den mest utvisade spelaren i hela CHL:s historia heter Daniel Welser. På tredje plats, vad gäller både poäng och assist genom tiderna finner vi Mathis Olimb. Ett tecken så gott som något att detta är en pajasturnering. Och då har vi inte ens nämnt hur fruktansvärt fula AIK:s CHL-tröjor är.