Forwardstappet 2014

Efter gulden 2013 och 2014 skulle det bara rulla på. Det fanns tifoplaner på dvd-omslaget av den tredje säsongen av den amerikanska dramaserien Dynastin. Det tifot skulle upp redan på första isträningen nästa säsong. För vad skulle kunna stoppa oss? Det här var bara början på vår dynasti. Alla viktiga spelare hade kontrakt. Vissa långtidskontrakt!

Den enda forwarden vi skulle tappa var Bud Holloway och han var på nedgång. En stomme med Jimmie Ericsson, Jocke Lindström, Oscar Möller, Bellemare och Melker Karlsson under 5-6 år till! Gulden skulle fortsätta rulla in och vi skulle slå alla tänkbara rekord. Sju raka SM-guld kändes inte orimligt.

Silly season inleddes med att Mikko Lehtonen återvände. En perfekt ersättare till Bud. Resten av forwardsbesättningen skulle nog vara intakt. Det fanns en viss risk att tappa Viktor Arvidsson eller Petter Emanuelsson, men knappast båda två. Om så skulle vara fallet skulle vi lösa det. John Norman var på uppgång och Axel Holmström var en supertalang i vardande.

Sen kom smällarna. Det började ryktas om Jimmie till Ryssland. Jocke kanske skulle göra ett till NHL-försök. Flertalet klubbar i Nordamerika visade intresse för Melker Karlsson. Sommaren som skulle bli rena avkopplingen, blev istället ett enda töcken. Vi har ingen möjlighet att redogöra för kronologin, eftersom vi helt inte minns något. Plötsligt var det bara tomt.

Joakim Lindström till St Louis Blues
Oscar Möller till AK Bars Kazan
Jimmie Ericsson SKA St Petersburg
Bud Holloway till SC Bern
Pierre-Edouard Bellemare till Philadelphia Flyers
Petter Emanuelsson till Worchester Sharks
Viktor Arvidsson till Nashville Predators
Melker Karlsson till San Jose Sharks

Tomt i huvudet och tomt på forwardssidan. Åtta av våra nio mest producerande forwards försvann i ett nafs. Åtta spelare som jagade drömmen. Ekonomisk trygghet. En chans att mäta sig med de allra bästa i NHL och KHL. Det var bara det att allt skedde samtidigt. Vi ska nedan beskriva, bland annat i siffror, hur tungt tappet var. Det tyngsta tappet som någonsin skett.

I grundserien gjorde AIK 179 mål.
1. Joakim Lindström, 23 mål + 40 assist, 63 poäng
2. Oscar Möller, 27+18, 45 poäng
3. Viktor Arvidsson, 16+24, 40 poäng
4. Pierre-Edouard Bellemare, 20+15, 35 poäng
5. Bud Holloway, 10+23, 33 poäng
6. Jimmie Ericsson, 13+16, 29 poäng
8. Melker Karlsson, 9+16, 25 poäng
11. Petter Emanuelsson, 6+9, 15 poäng

De som räknar snabbt vet redan att vi tappade 124 av 179 mål (69%) när dessa åtta spelare försvann. 43 av 52 powerplay-mål. 31 av 36 game winning goals. Ofattbart tungt och det går att plocka fram en kräksmak i munnen bara man tänker på det. I SHL:s totala poängliga var Jocke tvåa, Möller sexa, Arvidsson på nionde plats och Bellemare på plats tjugo.

Om vi förflyttar oss till slutspelsstatistiken blir det ännu värre. 78% av målen gjordes av våra åtta flyktingar. 45 av 58 mål. Alla powerplay-mål utom ett (Oscar Sundqvist). Alla game winning goals utom två. Dessa gjordes av Fredrik Lindgren! och Anton Lindholm! Nedan följer slutspelets poängliga:

1. Joakim Lindström, 6+12, 18 poäng
2. Oscar Möller, 5+13, 18 poäng
3. Viktor Arvidsson, 4+12, 16 poäng
4. Jimmie Ericsson, 12+2, 14 poäng
5. Pierre-Edouard Bellemare, 9+5, 14 poäng
6. Melker Karlsson, 4+8, 12 poäng
9. Bud Holloway, 3+5, 8 poäng

Detta är alltså inte den interna poängligan, utan slutspelets totala poängliga. Så visst var det tuffa tider. Allt vi byggt upp var raserat och vi skulle få slåss med näbbar och klor för att ens nå slutspelet nästa säsong. Nu blev det ju inte så, men det är redan avhandlat i ett tidigare inlägg, där vi hyllar AIK:s sätt att ta sig ur den här rävsaxen.

PS. Ingen skugga ska falla över Erik Forssell, Adam Pettersson, John Norman och Oscar Sundqvist som stannade kvar. DS.