Bortförklaringarnas inlägg: De fem finalförlusterna

Om trettio år kanske man tittar bakåt och är stolt som en tupp över de sju finalerna på 2010-talet. Och det är man väl nu också, även om det ÄR en tagg i själen att vi endast vann två. Att förlora fem finaler av sju, då är man inte riktigt på vinnarspåret trots allt. Det är guld som räknas. Inte finaler eller seriesegrar.

Men även det här måste avhandlas. AIK-livet är inte bara slagsmål mot publiken i Norrköping, barnkalas i Boviken och slovenska målvakter. Det finns mörka stunder också, och även om jag skämtsamt nämnde tre sådana, så har de med åren fått en charm. Något som finalförlusterna aldrig, aldrig kommer att få.

Vi kommer nu, lite småaktigt, att hitta anledningar till att det blev som det blev. Varje finalserie kommer att granskas och bortförklaras så gott det går. Ibland grinade oturen oss i ansiktet. Ibland underpresterade vi och vid något tillfälle var AIK sämre än sina motståndare, men vi ska göra vårt bästa för att hitta vägar att vinna (i efterhand).

2011: 1-4 i matcher mot Färjestad
4-5 (AIK:s siffror först)
3-2
3-5
1-2
1-4

Grundserien:
2. Färjestad, 96 poäng
3. AIK, 96 poäng

Färjestads rutin av stora matcher
Sett till grundserien var det som synes helt jämnt. Dessutom gav vi bort en hel del poäng de sista matcherna, genom att vila spelare och att spara oss till att kunna gå långt i slutspelet. Men när vi väl möttes i finalen kändes Färjestad som ett par nummer större. De hade spelare som hade spelat finaler och vunnit guld. Ofta behöver man härdas i tuff miljö innan man är redo att vinna. Där och då hade man exempelvis hellre haft Frögren, Sevc och Sanny Lindström, än våra tre unga backar. Även på forwardssidan fanns det gott om spelare bättre rustade för slutspel än Lindström/Lehtonen.

Varför gick vi inte hårdare i slutet av grundserien?
Det är alltid lätt att vara efterklok, men en poäng till hade satt oss i position att få hemmaplansfördel och det hade varit svårt för FBK att handskas med en taggtrådsstinn Skellefteå Kraft Arena. 1-0 i matcher där, och kunna åka till Karlstad hyfsat avslappnade. Skrälla in 2-0 och Färjestad hade varit i kraftig gungning.

Våra stjärnor levererade inte
Etta, tvåa och trea i SHL:s totala poängliga, men i finalspelet gjorde Joakim Lindström 1 mål, Mikko Lehtonen 0 och David Rundblad 1, medan Färjestads Rickard Wallin och Mikael Johansson intog de två första platserna i slutspelets poängliga, trots att de spelade fyra färre matcher än AIK.

Cryptosporidium 
Det kanske kan tyckas bittert att skylla på det, men det är klart att man är bitter. Det är ju ett faktum att bakterien satte fart på AIK:arnas magar, både framåt och bakåt. Garanterat försämrades prestationsförmågan med ett antal procent, och när man slåss om guld är varje procent oerhört viktig.


2012: 2-4 i matcher mot Brynäs
3-6
2-3
0-1
4-3
3-2
0-2

Grundserien:
2. AIK, 95 poäng
4. Brynäs, 92 poäng

Underskattning?
Det ska ju inte vara möjligt att det var så. Dels hade vi chansen att vinna vårt första guld på 34 år och dels var vi ganska jämbördiga med Brynäs, sett till grundserien. Men någonting var det som gjorde att vi inte kom upp i full kapacitet. För full kapacitet hade inneburit guld, då spelar det ingen roll att Silfverberg och Svedberg dominerade serien. När vi väl kom igång, var vi mycket bättre än de, men då var det redan för sent.

Målvaktsmatchen 
Den förlorade vi, och den förlorades ordentligt. Svedbergs prestation går inte att påverka, det är bara att lyfta på hatten. Däremot var Joacim Erikssons insats inte tillräckligt bra. Hade han spelat på en högre nivå hade vi vunnit. Fast å andra sidan var han ju aldrig särskilt bra.

Jacob Silfverberg
Solklart finalspelets bäste spelare, och inne i zonen där allt han gjorde blev rätt. Calle Järnkrok och Jonathan Granström gjorde också bra insatser, men vi hade absolut spelare som presterade. Till skillnad från året innan gick våra ledande spelare i bräschen. Plats 1(Bud), 3, 4, 6, 7 och 9 i poängligan var AIK:are. Visst var Silfverberg grym, men hur man än vrider och vänder på det här går det inte att förstå. Vi var ju bättre än Brynäs. Ändå förlorade vi. Tyngsta finalförlusten (på ett sätt).


2015: 2-4 i matcher mot Växjö
1-2
3-0
2-4
2-1
1-4
2-3

Grundserien:
1. AIK, 111 poäng
3. Växjö, 96 poäng

Hemmaspelet
Förlorar man tre raka finalmatcher på hemmaplan finns naturligtvis ingen chans att ta hem SM-guldet. Det knöt sig för vanligtvis hemmastarka AIK och Växjö firade stora triumfer med sitt sätt att få ner vår fart i mittzon. Å andra sidan vann vi två matcher borta och var oerhört nära att också vinna den tredje. Hade Kabanov träffat det tomma målet hade det förmodligen gått till match 7, och vi kunde ju bara inte förlora fyra raka hemma...

Målvaktsmatchen 
Nihlstorp var lite bättre än Svensson och hade det varit tvärtom hade vi nog vunnit. Vi hänger på intet vis ut Markus Svensson, men målvakten är lagets viktigaste spelare och det är särskilt avgörande i ett tätt slutspel.

Vem skulle leda laget?
Tidigare år hade man kunnat luta sig mot Jimmie Ericsson, Joakim Lindström, Bellemare och så vidare, men på plats i final var det ganska spänt och Zackrisson, Pesonen och Heed som varit maskiner i grundserien kom bort lite grann. Fram klev istället Axel Holmström och vann hela slutspelets poängliga, men han var lite för ensam. Det här är de små marginalernas final och givetvis är det tungt att förlora mot Växjö, som inte ens är ett riktigt hockeylag.


2016: 1-4 i matcher mot Frölunda
3-4
4-1
1-3
2-3
3-5

Grundserien:
1. AIK, 111 poäng
2. Frölunda, 104 poäng

Svenssons skada
Visserligen låg vi under i matcher när Markus Svensson lämnade slutspelet, men den ljumskskadan blev spiken i kistan. In kom Erik Hanses, som vi inte litade på. Varken laget eller publiken och bristen på tillit var befogad. Han var inte alls tillräckligt bra. Förvisso var det en större smäll mentalt för oss, men det är oftast nog så illa.

Frölundas stjärnor klev fram
Lasch och Lekhonen var, poängmässigt, slutspelets två överlägset bästa spelare. De vann slutspelets poängliga i stor stil, medan våra ledande spelare inte klev fram på det sättet som behövs. Joel Lundqvist kändes hetare än Jimmie Ericsson. Frölundas målvakt Lars Johansson vann målvaktsligan överlägset. Visserligen är hockey ett lagspel, men de bästa spelarna måste vara just bäst.

Tuff resa mot final
AIK hade återigen vunnit grundserien överlägset, och i efterhand kanske man kan se att vi var byggda för just grundserien. Att kväll efter kväll nöta ner motståndarna med fart och kraft. I slutspelet spelas en annan hockey och redan i semifinalen fick vi verkligen ge allt. Det tog sju matcher att nöta ner Växjö, medan Frölunda mer eller mindre cruisade fram.

Ritolas öra
Det kan ju knappast ha varit positivt att se en lagkamrat och en av lagets bästa spelare ligga och kvida och kräkas inför varje match (ni kan historien om örat). Och även om Ritola gjorde bra ifrån sig under både slutspel och final, så räknas varje liten detalj och det här var en detalj som missgynnade oss.


2018: 0-4 i matcher mot Växjö
0-7
0-4
1-4
0-5

Grundserien:
1. Växjö, 116 poäng
5. AIK, 87 poäng

Plundringen av AIK
Martin Lundberg, Arvid Lundberg, Janne Pesonen och Andrew Calof. Växjö visste vad de gjorde när de valde att inte kopiera, utan stjäla Skellefteå AIK:s framgångsrecept. Att se Martin Lundbergs sista minut på isen under sista finalmatchen var fruktansvärt. Han led. Han ville inte vara där. Han höjde aldrig armarna i luften. Han åkte inte runt med de andra. Martin Lundberg hade sålt sin själ till djävulen och han visste om det.

Elias Pettersson 
Visst, han var en del av laget och visst kan det vara en smula patetiskt att leta undanflykter till en finalserie där vi blev krossade och förnedrade, men vad är oddsen att vi får ett av svensk hockeys största genombrott, just det året som vi är i final mot laget dit Elias storebror flydde när han inte pallade kraven i Skellefteå? Det rimliga hade varit att Elias Pettersson spelade hos oss.

Joakim Lindströms situation
Det blev väldigt mycket fokus på Jocke och händelserna kring Oscar Steen. Avstängningen och rubrikerna tärde på vår stora stjärna, som inte var sig lik under resten av slutspelet. I sin tur påverkar det naturligtvis laget också.

Det här var ett tråkigt inlägg att skriva. Hoppas att du inte läste klart det.