AIK:are vi minns - Tony Barthelsson

I slutet på 80-talet närmade sig Skellefteå AIK en ganska jobbig generationsväxling. Ledande spelare som Mats Abrahamsson, Göran Lindblom och Roland Stoltz hade redan lagt av. Mångåriga spelare som Claes Lindblom, Peter Lundmark och Jörgen Marklund hade flyttat och fler närmade sig 30-strecket med stormsteg. Då varade den aktiva karriären inte lika länge, och som bekant kom det inte så mycket underifrån heller.

Vi hade dansat på Elitserielinan några år och en del spelare började söka sig mot klubbar med större framtidstro och säkrare mark under fötterna. Inför säsongen 1989/90 (som skulle bli den sista säsongen i Elitserien på ett bra tag) hade vi tappat backarna Mikael Lindman, Stefan Svensson och Anders Öqvist. Inga jättetunga förluster, bortsett från Lindman, men marknaden var inte lika rörlig och det var svårt att hitta ersättare. Inte minst då börsen var begränsad.

Från närområdet plockade vi in Peter Bohman, Dick Burlin och Peter Hansson. Kari Yli-Mäenpää hämtades hit från Kiruna. Den enda något så när meriterade backen som kom var Tony Barthelsson med tre säsonger i Elitserien och Gnaget bakom sig, men närmast från Vita Hästen. En defensivt orienterad back som inte la fingrarna emellan.

Det var ett desillusionerat AIK som spelade det året och efter jul hamnade vi i Allsvenskan. Där gjorde vi en osedvanligt slät figur, för att vara ett Elitserielag, och degraderingen var ett faktum. Den här gången stannade inte alla kvar, utan många av de bättre spelarna slutade eller hittade andra, roligare alternativ.

Barthelsson blev dock kvar, men när han tittade sig omkring i omklädningsrummet när nästa försäsong skulle börja, var det inte så många bekanta ansikten kvar. Som alltid när ett lag åker genomgår det en mer eller mindre ofrivillig metamorfos. Andra året i division ett var Barthelsson lagets äldste utespelare och utsågs till lagkapten.

Det blev dock bara ett år som kapten, och tre år totalt. Tony kände nog att ombyggnadsfasen skulle bli längre än önskvärd och Stockholm lockade. Flytten gick till Hammarby och därifrån vidare till Solna (igen), där han avslutade karriären med tre Elitseriesäsonger och sammanlagt åtta poäng på 120 matcher. Vi minns inte direkt Tony Barthelsson som en av våra största, men han ingår i en begränsad skara som har burit ett C på bröstet.

Du lämnade södra Sverige, Vita Hästen och Solna, för att flytta norrut till Skellefteå. Hur kom det sig?
När Skellefteå kontaktade mig fick jag en bra känsla av föreningen. Det plus att de var ett Elitserielag gjorde att jag tyckte att det kändes bra. Ett av de bättre besluten i min karriär.

Ni åkte ur Elitserien under din första säsong. Vad hände egentligen?
Det enkla svaret är att vi inte var bättre än så den säsongen. Vi hade också tappat ett par ledande spelare och inte ersatt dem. 
Oklart vilka Tony menar. De tyngsta tappen var Mikael Lindman, Jörgen Marklund och Jeff Hällegard.

Var det självklart att stanna kvar?
Ja, det var det. Familjen trivdes bra och det kändes som att vi hade ett ungt och utvecklingsbart lag.

Hur summerar du dina två division ett-år i Skellefteå?
Det var roliga år att spela. Jag trivdes i norra Sverige och hockeyn var bra. Däremot var det en stor besvikelse att vi inte lyckades ta oss tillbaka.

Hur var det att vara lagkapten i Skellefteå?
Det var naturligtvis en stor ära och när jag tittar på North Powers tifo på lagkaptener genom åren ser jag mig och en massa legendarer. (Tony med nummer 16)

Vilket är ditt bästa minne från din tid här?
Jag har många bra minnen från tiden i Skellefteå. Atmosfären, människorna och inte minst Sten och Georg.

Vem var den bästa spelaren som du spelade med i Skellefteå AIK?
Jag måste säga tre stycken; Lasse Marklund, Kari Suoraniemi och Martin Pettersson. Tyvärr har jag inte kontakt med någon gammal lagkamrat, däremot med andra Skelleftebor som inte spelade hockey.

Vad pysslar du med nuförtiden?
Idag jobbar jag med IT, tar hand om familjen och sköter om vårt lantställe.


Vi får aldrig glömma att spelarna och ledarna från den här tiden har en lika viktig plats i historien, som de mer framgångsrika. Det märks tydligt att Tony Barthelsson är stolt över att ha representerat AIK. Med all rätt.