AIK:are vi minns - Jörgen Wännström

Det är bara att erkänna direkt. Vi är svaga för spelare som kommit hit från en mindre förening från bygden. Vi är ännu mer svaga för spelare som gav allt för AIK under det bitterljuva 90-talet. Men det finns nog ingenting som gör oss så knäsvaga som när en spelare spenderade hela sin fina karriär i den svartgula tröjan. Jörgen Wännström är ett klockrent sådant exempel.

Wännström har visserligen spelat i både Lejonström och CRIF, men det stärker bara hur mycket vi gillar honom. I AIK debuterade han under vår sista Elitseriesäsong och hann spela sex matcher, och till skillnad från Pär Mikaelsson, göra ett mål. Jörgen kom fram i samma veva som Niklas Brännström och Dick Burlin, och dessa tre gav oss hopp inför framtiden.

När vi åkte ur gick de tre spelarnas karriärer i helt olika riktningar. Burlin slutade på grund av många hjärnskakningar, Brännström gjorde en kanonsäsong och drog till Färjestad, medan Wännström gjorde det enda rätta; han skrev ett mentalt livstidskontrakt med AIK och började leverera poäng och var under elva allsvenska säsonger en ledande spelare.

Tillsammans med Daniel Pettersson och Pär Mikaelsson drog han ett otroligt tungt lass under 90-talet, under en tid när hockey inte direkt var ett högavlönat arbete, utan Wännström kombinerade idrotten med att arbeta som målare. Sammanlagt blev det tolv säsonger och oavsett vilken statistik vi har grävt i, så figurerar Jörgen Wännström.

Han är en av femton spelare som gjort över hundra mål (146st). Han har vunnit interna skytteligan vid två tillfällen. År efter år var han nära att vinna interna poängligan, men nådde aldrig ända fram, vilket också har en viss charm och symbolik. AIK nådde heller aldrig ända fram under Jörgens tid och när han valde att lämna klubben, så vände trenden uppåt och marschen mot Elitserien inleddes.

Inte för att det hade något med att Wännström lämnade att göra. Tvärtom hade han nog kunnat fortsätta spela i 5-10 säsonger till med sin benstyrka och sin fart. Istället gjorde han något lika vackert; han tackade sin moderförening Burträsk med att avsluta karriären med fem säsonger i ishallen Isbjörnen.

Hur stor skillnad är det på hockeyn nu och när du var aktiv?
Allt har ju utvecklats för varje årtionde. Material, träningarna, passningstempo. Man undrar om det kan utvecklas så mycket mer. Det går ruggigt fort!

Hur stor skillnad är det på Skellefteå AIK som förening?
Det är ju en helt annan apparat nu, jämfört med när jag spelade. Pengar, media och fler som jobbar inom hockeyn. Skilda världar.

Hur bra hade du kunnat bli med dagens förutsättningar?
Det är svårt att säga. Förmodligen hade jag blivit mycket bättre, men hur bra är omöjligt att svara på. Det är mycket som spelar in när det avgörs hur bra man blir.

Vilket är ditt bästa minne från karriären?
Jag har många fina minnen kring hockeyn, men rent hockeymässigt är playoffmatcherna och Lövenmatcherna något man minns. Men ska jag välja ut ett specifikt minne så är det hemmadebuten i Elitserien 1989. Vi mötte Västerås, jag gjorde mål i första perioden och utsågs till matchens lirare. Då var man nöjd! Att få debutera i Elitserien var en milstolpe som jag hade sett fram emot.

Du spelade väldigt mycket ihop med Daniel Pettersson. Vad var det som gjorde att ni passade så bra ihop?
Danne var ju grymt spelskicklig och smart och jag stod mer för speed och skridskoåkning, så vi kompletterade varann ganska bra. Sen utvecklade vi ett gemensamt tänk allt eftersom. Vi hade särskilda moment i spelet som vi letade och gjorde väldigt ofta.

Varför la du av så tidigt? Du hade ju minst fem fina år kvar.
Tack för att du tycker det. Jag orkade inte riktigt fortsätta rent mentalt. Det var slitsamt att nästan jobba heltid och vara borta mycket hemifrån. Svårt att motivera sig för serielunken.

Vem var den bästa spelaren som du spelade med i Skellefteå AIK?
Jag har spelat med många skickliga. Danne, Mikaelsson, Niklas Brännström och Pekka Järvelä är några. Men den som stack ut mest av alla var Robban Larsson! Han var grym när han ville.

Vad minns du från Lasse Marklunds fight mot publiken, borta mot Vita Hästen?
Jag minns att det var ett jäkla drag nere i Norrköping. Det var playoffmatch två, bäst av tre, som vi vann. Efter slutsignalen kommer det ner en kille i gången mot vårt avbytarbås. Det blev en hotfull situation, men Lasse tvekade inte. Han gav honom en rak höger och killen flög i golvet. Lasse blev anmäld. Jag minns också att vi hade poliser i omklädningsrummet inför tredje matchen ett par dagar senare. Det var ett jävla liv och hätsk stämning i arenan. Tyvärr torskade vi med 2-1 och åkte därmed ur Elitserien, så den där matchserien glömmer man aldrig.

Om du ser tillbaka de tio senaste åren. Vilken AIK-spelare har varit mest lik dig?
Svår fråga, då man aldrig sett sig själv spela. Det får andra avgöra.


För er som inte haft äran att se Jörgen Wännström spela, väljer vi ut Anders Söderberg som den som påminner om honom mest.