AIK:are vi definitivt minns - Arvid Lundberg

Arvid Lundbergs väg genom hockeylivet har inte varit spikrak. När han under juniortiden nötte på som utfyllnadsforward var det nog väldigt få som trodde att han senare i karriären skulle spela i Tre Kronor, som back. Men när Hans Wallson ställde frågan om att testa som försvarsspelare, nappade Arvid och det har han knappast ångrat.

Redan som 17-åring fick han debutera i a-laget, men det skulle dröja ytterligare tre säsonger innan han sågs som ordinarie. Arvid erbjuder egentligen inget flashigt spel, men man vet exakt vad man får. Kväll efter kväll. Match efter match. Och det man får är en otroligt lång klubba, omöjlig att passera en mot en samt en väldigt låg tyngdpunkt.

Just den låga tyngdpunkten hör ihop med Lundbergs enorma benstyrka. I intervjun med Stefan Thomson lyfte han fram Arvid som den benstarkaste i AIK:s historia (under Thomsons tid, i alla fall). Samma år som han etablerade sig i a-laget vann vi vårt andra raka SM-guld och det är få förunnat att 19 år gammal få vara med och lyfta bucklan i staden där man vuxit upp.

I takt med att vi producerade NHL-backar i parti och minut, kändes det tryggt och skönt att ha en precis lagom bra back, som skulle stanna här 10-15 år. Men efter att ha varit ordinarie i tre år, fattades beslutet att det inte fanns plats för Arvid Lundberg i truppen. Han fick söka lyckan någon annanstans och valde dumt nog Växjö Lakers av alla lag.

Tittar vi på backsidan 16/17 så tycker vi att det var ett gränsfall. Man trodde att Cumiskey, Alm och Marcus Pettersson skulle vara bättre/överhuvudtaget spela. Burström, Aho, Djuse, Lindgren fanns också, så på pappret hade Lundberg varit 7-8:e back. Med facit i hand (bortsett från Växjö-valet) var det nog rätt beslut för både Arvid och AIK att han bytte miljö ett tag.

Han skrev ett tvåårsavtal med Växjö och när det gick ut ville han tillbaka hit, men sportchef Henrik Evertsson och tränare Sam Hallam visade sig betydligt mer intresserade än AIK:s dito och en bristande arbetsinsats av Skellefteå gjorde att det blev ett tredje år i klappor på läktaren-land. Nu är Arvid Lundberg i alla fall tillbaka i svartgult, förhoppningsvis för att stanna karriären ut.

Hur kom det sig att du gick från forward till back under juniortiden?
Det var i samband med tryouten till J18 som Hans Wallson pratade med mig och påpekade att vår centersida var väldigt bred, men backsidan var tunnare, så det fanns större möjligheter där. På den vägen är det.

Hur var det att komma upp i a-laget under guldåren?
Det var naturligtvis väldigt kul och spännande. Att få vara lagkamrat med så många skickliga hockeyspelare var utvecklande och utmanande. När jag började spela i Skellefteå AIK:s ungdomslag var målet att en dag ta en tröja i a-laget.

Var det någon som du såg upp till särskilt mycket?
Då, som nu, var jag otroligt imponerad av Jocke Lindström. Han är magisk.

Har du något roligt minne att berätta från guldfesten 2014?
Nja, inte direkt. Däremot ångrar jag att jag inte firade bättre. Jag visste ingenting då och jag borde verkligen ha gjort en bättre insats under firandet.

Så här i efterhand, håller du med om att det inte fanns plats för dig i AIK 2016?
Där och då hade AIK ett överflöd på unga, talangfulla backar. Jag ser tillbaka på det som det bästa som hänt min karriär.

Känner du till att många supportrar ser Växjö som ett ”plastlag” och hade föredragit att du bytt till ett riktigt hockeylag som Brynäs eller Djurgården?
Jag tror faktiskt inte att någon hade brytt sig om till vilket lag jag hade flyttat om det inte varit för att Växjö slog Skellefteå i finalen 2018.

Visst var det lite surt att vinna SM-guld med Växjö, med just AIK som motståndare?
Det var väldigt mycket blandade känslor i den finalserien för mig. Det var konstigt, och på något sätt typiskt, att Skellefteå skulle vara sista bossen. Men jag upplevde aldrig att det var surt.

Men nu är du i alla fall hemma och avslutningsvis; hur goda är mammas köttbullar?
10/10