Truppen 96/97

1978 vann AIK sitt första SM-guld och 2013 sitt andra. Ungefär mitt emellan dessa årtal kommer vi att landa idag. Arton år efter första guldet, och det fanns inget ljus i sikte. Från att ha varit Norrlands bästa lag och ett givet Elitserielag hade vi nu hamnat på en inhängnad bakgård utan väg ut. Vi var ett mittenlag i division ett norra, och för oss som var med vid guldet, gick föreningen inte att känna igen.

Sexton år fram till nästa guld, och den resan, från en amatörmässigt skött hobbyförening till svensk hockeys största maktfaktor, är remarkabel. Från att i princip ha gjort allting fel, gjordes plötsligt allting rätt. Anledningen till att vi tar avstamp just det här året och just med den här truppen, beror på att här vände allt. Nedåt. Efter den här säsongen kom konkurshotet och vi ska titta på truppen som satte oss i den situationen.

Fast det var ju inte själva truppens fel, och även om vi kan skönja en viss satsning på spelartruppen var det knappast här det felade. Många års vanskötsel, svarta löner och ett allmänt Björklöven-beteende (ur ett ekonomiskt perspektiv) hade lett oss fram till det som komma skulle. Konkurshotet. Den mörkaste tiden.

Om vi ska ägna oss åt truppen så fanns två ordinarie spelare kvar från det att vi åkte ur Elitserien. Ytterligare tre hade gjort några enstaka strömatcher under den sista säsongen där och utöver det hade AIK fyra spelare till med matcher i den högsta serien. Lägg till fyra ryssar och truppen kändes både rutinerad och spännande. Kanske skulle vi till och med ha en chans att gå upp?

Resultatmässigt gick det ganska bra. Tvåa i grundserien, trea i Allsvenskan och vi tog oss till sista playoff innan Kvalserien. Där var vi bara ett felaktigt bortdömt mål från Ulf Hägglund från att gå vidare. Frågan är vad som hade hänt om vi gått vidare och fått in någon halvmiljon på Kvalserien? Allt hade kanske skjutits på (the butterfly effect). Nej, vi ska vara glada för vår historia och uppskatta även truppen 96/97 i deras strävan att göra vårt läktarliv mer uthärdligt.

Målvakter:

Dick Andersson
Dick var en av de två spelarna som fortfarande fanns kvar i laget, sex år efter nedflyttningen. En trygg person att luta sig mot. Han kändes obekymrad, men ställde också höga krav på sin omgivning. Dåtidens usla statistikbank säger att han släppte in 2,65 mål/match, vilket får anses godkänt. Dick Anderssons betydelse under 90-talet får vi aldrig glömma.

Jonas Burman
Det bästa med Jonas Burman, förutom att han orimligt länge accepterade andraspaden, är hans mycket passande efternamn. Det här blev Burmans sista säsong, innan återkomsten fyra år senare, och han måste ha fått chansen ett par matcher, då statistiken säger 3,59 insläppta mål/match.

Markus Lundqvist 
”Catos” talang kontra insatser har avhandlats tidigare i bloggen och vi gräver inte djupare än så. Däremot var nog känslan att OM vi skulle ta klivet upp, hade vi här en blivande fullgod andremålvakt. Lundqvist står inte noterad för några matcher, utan nötte bänk vid ett par tillfällen.

Backar:

Sergei Vologsjanin 
Sergei Vologsjanin (3+14) var vår poängstarkaste back. (Vi kommer att ta upp dem i den ordningen.) Han verkade också ha uppskattat tryggheten i Skellefteå och Sverige, då han valde att stanna kvar trots lönesänkningarna under säsongen som kom. Vologsjanin var en hyfsat stabil back, utan vare sig extrema styrkor eller svagheter.

Jens Nyström 
CRIF:aren som var så talangfull att han vid några tillfällen kallades till breddläger för pojklandslagen gjorde en fin säsong (9+6). Speltid i powerplay med sin rightfattning och ett ovårdat, fysiskt spel gav eko norrut och efter den här säsongen kände sig Jesse James redo för spel i Elitserien. Luleå kallade, men han var snart tillbaka. Tilltufsad och sämre.

Håkan Strömqvist 
Topp tre på backsidan var inte att förakta och Håkan är en bortglömd hjälte, som gav sina tio bästa år till Skellefteå AIK. Han levererade många dumma utvisningar, men även en del poäng (8+7) och frågan är om han inte hade varit betydligt bättre om han inte varit så het. Nu är det ju den delen vi helst minns med Håkan, så vi lämnar det så.

Dick Burlin
Också adderar vi Dick Burlin (2+10) till den mixen och vi kan stoltsera med fyra rätt bra poängbackar. Burlin var tillbaka efter ett års svinaktig utflykt till Piteå och spelade i en andra powerplay-uppställning. Många fina uppåkningar var en garanti, samt bakom egna målet-vallningen. Man visste vad man fick med Dick.

Dimitri Tsvetkov 
I en backuppsättning krävs även rejäla def-backar, även om det givetvis är om fördel om backen i fråga har fullgod syn. Det hade Tsvetkov inte ens nära, men alla udda karaktärer är kära minnen. Frågan är om han ens såg när han gjorde mål (3+5). Det var inte gratis att ta hit ryska spelare och det blev bara en säsong.

Markus Gustafsson 
En som, med rätta, fick mycket skit från publiken var Gus. Dessutom var det lite folk på matcherna och då hördes, av någon anledning, ett negativt sus bättre. Det här var hans poängmässigt klart bästa säsong (2+6), men det kändes alltid darrigt då han var inne på isen.

Andreas Carlsson 
En back vi trodde mycket på, och även han verkade ha en god portion självförtroende, då han drog iväg från AIK till Timrå. Förmodligen hoppades han kunna utvecklas i ett annat lag, åtminstone är minnet från tidningsartiklarna kring denna flytten så. Men ser man till vad han faktiskt presterade (2+4), kanske det var så att han inte var önskvärd längre?

Erik Nilsén
Med Elitserierutin från Luleå hoppades vi att Nilsén skulle kunna ta en stor plats i vår backuppsättning. Men som vi läst bestod den av en rad klassnamn och det blev svårt för den veke norrbottningen att platsa. Istället blev det 27 J20-matcher och flytt till Kalix nästa säsong. 0+0 blev hans poängmässiga facit.

David Lundqvist 
Samma siffror för egna produkten David Lundqvist som inte ärvde ett smack av pappa Svens temperament. Det här blev en se och lära-säsong för David som var ordinarie redan nästa år. I David Lundqvist får man en habil, lugn försvarare som varken syns i poängprotokollet eller utvisningsbåset.

Forwards:

Pär Mikaelsson 
Mikaelsson var en extremt late bloomer. Det här var första gången han vann interna poängligan (15+16), och då var han ändå 27 år gammal. Året innan gjorde han 15 poäng på 30 matcher. Otroligt svaga siffror. I övrigt behöver knappast Mr AIK någon presentation, men det bör nämnas att han hellre gick ner i lön när konkursen var nära, än att flytta till ett Elitserielag.

Daniel Pettersson 
Vår ledande center i nära nog ett decennium tuggade på även denna säsongen. Man kunde reta sig på Petterssons veka handleder och närkampsspel, men när man summerade säsongerna var han alltid med och bidrog (11+17). Mycket tid i powerplay och allmänt stort förtroende bidrog till poängskörden. Lagkapten och den andre spelaren som var kvar från Elitserietiden.

Mikael Engström 
Engström var en värvning som man var mycket nöjd med och tittar vi i ett vidare perspektiv så är han nog ett av AIK:s viktigaste förvärv genom tiderna, med tanke på den dolda sportchefsrollen han länge hade. På isen var han en klassisk center som bidrog med ett lugn och klokt spel. 8+19 är vi hyfsat nöjda med.

Ulf Hägglund 
Det fanns en tid då det var konkurrens mellan AIK och CRIF. Varför skulle annars Dick Andersson stannat så länge och varför kom inte Uffe Hägglund till oss mycket tidigare? AIK hade länge velat ha honom i laget och när han väl kom var han en axel att stödja sig mot. Målet mot Mora avhandlas senare. 10+16 och fjärde plats i interna poängligan.

Mikael Lindgren 
Lindgren har fått mycket sportchefsskit på bloggen, men här kommer en hyllning. Långfingret mot publiken i Nyköping, klassisk hockeyfrisyr och snabb, oskolad skridskoåkning. Om alla AIK:are hade haft ens hälften av dessa attribut! Det här var året som Micke kom hem, och det var hans bästa säsong med 11+13.

Jörgen Wännström 
Oväntat långt nere på listan hittar vi pålitlige Jörgen Wännström. 10+12 är ingen av hans finare noteringar, men å andra sidan fanns det fler spelare i truppen som hade förmågan att producera. Sedvanligt väl utfört arbete i både powerplay och boxplay, och vi känner att Wännström är en spelare som borde lyftas fram mer.

Johan Ramstedt 
Här trodde vi nog fortfarande att Rama skulle blomma ut och bli den toppspelaren han hade potential att vara. 10+12, även på Ramstedt, är inga toppsiffror. Men då bör man betänka att han endast var arton år fyllda. Johans karriär har avhandlats tidigare, så vi fokuserar på att konstatera att det fanns ett visst djup i forwardsuppsättningen.

Per Nordlinder
En av 90-talets större doldisar, som faktiskt så tidigt som 1984 Elitseriedebuterade för Leksand. Under åren fram till denna, hans enda, AIK-säsong hann han med att representera många klubbar. Nordlinder hämtades in från CRIF och lyckades faktiskt göra mer poäng i AIK (8+7) än där.

Joakim Gunler
Hämtad från Piteå med rykte om sig att vara en powerforward. Det ryktet, plus att göra en massa poäng, levde han upp till i alla andra klubbar än i AIK. Under många år var han en pålitlig poängproducent på allsvensk nivå. Det kanske var vår magiska bredd som gjorde att han inte fick ut mer (5+8) här.

Alexander Vinogradov
Det blev bara tio matcher (4+8), och kanske just därför lyckades han komma med i klubben som vi kallar ”det gyllene snittet”, med över en poäng/match. Egoist och trollgubbe i en och samma person, och vi som var på plats hemma mot Björklöven glömmer aldrig.

Alexander Patchev
Vår mest bortglömde ryss, som hämtades hit från Borlänge, blev skadad, gjorde 5+4 på 20 matcher innan han lånades ut till Boliden. Det är otroligt kul att få nämna de små, lokala klubbarna i samma andetag som Skellefteå AIK. Ett eko från svunna tider. Långt borta, men nära geografiskt.

Daniel Olofsson
Ragge skulle komma att explodera ett par år senare, med sin monstersäsong. Det här var en säsong där han fick känna på spel med de stora grabbarna och bjöd på finfina 3+0. All statistik med nollan intakt i assistkolumnen uppskattas.

Jonathan Hedström 
Ytterligare en spelare som tog sina första (nästan) stapplande skridskoskär i a-laget. 77:orna har avhandlats tidigare och det här var säsongen som många av dem började få chansen. 1+1 av Jonte, som inte heller bjöd på några ordentliga tacklingar.

Kent Lindberg 
Nu följer en rad spelare som gjorde någon enstaka match, men till skillnad från resten av följande spelare så lyckades Kent göra poäng. 0+1 är mer än du och jag har gjort tillsammans och vi hade fått se starten på en härlig AIK-karriär.

Kim Tyboni, Cristoffer Abrahamsson, Magnus Berglund och Pär Holmqvist 
Fyra stycken nollpoängare, där tre av dem skulle sätta en viss prägel under kommande säsonger. Man trodde mer på både Crisse, Bella och Homer, men förmodligen var träningskulturen för dålig i AIK då, så talangen kunde inte matcha resultatet. Tyboni gjorde bara en a-lagsmatch och var en liten snidare som vägde för lätt.


Summa sunmarum ett starkt och namnkunnigt lag. Skutan (bortsett från det ekonomiska) började så smått vändas det här året. Vi hade gjort oss av med alla alibispelare födda på tidigt 70-tal och ersatt dessa med en klassisk mix av rutin och ungdomlig entusiasm. En AIK-upplaga att vara stolt över.