AIK:are vi minns - Tomas Skogs

Ett tänkt kommande inlägg som till slut ratades var "bortglömda guldmedaljörer". Då den texten skulle skapas var det naturligt att titta igenom AIK:s båda guldtrupper från 2013 och 2014. Det var väl inga större överraskningar, men det är klart att man har starkare minnen av Viktor Arvidssons insatser än Stefan Wargs. Marcus Svenssons målvaktsspel går inte att jämföra med Stefan Steens sittande på läktaren som tredjemålvakt.

En som var med i spelartruppen under hela säsongen var backen Tomas Skogs, men han kommer i skymundan av de mer namnkunnigare spelarna som truppen kryllade av. 64 matcher och 14 poäng om vi räknar med både grundserien och slutspelet, och ändå påstår jag att han inte lämnade ett bestående intryck. Det behöver ju inte innebära att han var dålig, det kan ju lika gärna vara så att han gjorde ett jättejobb i det tysta och gjorde andra spelare bättre.

+35 i statistiken från hans två säsonger här vittnar nog snarare om det senare. Det fanns absolut möjlighet att stanna i AIK och bara hämta hem ett andra guld med Skogs ville söderut och flyttade till Örebro 2013. Idag spelar Tomas Skogs i moderklubben Mora, men har hunnit med att representera Timrå, Örebro och Färjestad i SHL, samt Halmstad och Nyköping i Allsvenskan. 36 år gammal minns han tillbaka på sin tid i AIK.

När du kom till Skellefteå, 2011, vilken bild hade du av föreningen?
En förening som var på väg uppåt och hade ett gott rykte. De tränade hårt och var duktiga på att utveckla spelare, så att de fick en skjuts i sin karriär. Att det fanns så många profiler i laget gjorde det inte mindre intressant.

Vilket intryck av laget fick du under försäsongsträningen?
Det tränades hårt. Stenhårt. Inte så långa pass, men när det kördes då kördes det ordentligt. Många spelare var ordentligt vältränade. En nivå ytterligare från de klubbarna jag varit i.

Finalförlusten mot Brynäs var oerhört bitter. Hur handskades ni med det?
Personligen var jag ordentligt revanschsugen och ville inget hellre än att förlänga mitt kontrakt för att få revansch nästkommande år. Men det var en bitter förlust. Bland det värsta jag varit med om i hockeylivet, då det var första gången jag var nära att vinna SM-guld och sedan snubbla på målsnöret.

Varför förlorade ni? Ni var ju egentligen det bättre laget.
Först och främst mötte vi ett bra lag som hade en storspelande målvakt och några spetsspelare som verkligen klev fram. För vår del hade vi svårt att få in pucken och då blev matchbilderna som de blev och i hockey är det ofta små marginaler. Precis som det ska vara i en SM-final. Men jag håller med om att vi var det bättre laget, men i hockey är det målen som räknas och vi drog tyvärr inte det längsta strået den gången. All heder till Brynäs som kämpade med näbbar och klor. Men jag grämer mig än idag att jag inte har två guld på hyllan.

Vad gjorde att ni var ännu bättre nästa säsong?
Revanschlustan samt att vi fick behålla nästan hela truppen från året innan. Att få jobba ihop en grupp under en längre tid är verkligen underskattat. Sen hade vi fantastiskt bra spelare. Särskilt forwardssidan var ruggigt  stark. Vi backar behövde bara se till att vara på rätt plats och städa lite där bak.

Vilken spelare i laget imponerande mest på dig?
Ingen speciell, utan vi hade ett fantastiskt LAG. Topp sex forwards var topp i ligan och bakom dem fanns en massa ungdomlig entusiasm som krigade arslet av sig varje dag. Sen att tränarna fördelade istiden fantastiskt bra gjorde att vi orkade spela högfartshockey och sätta mycket press på motståndarna.

Vilken backpartner föredrog du att spela med?
Vi rullade på sju backar och hade ett tydligt system oavsett vem man spelade med, men att spela med exempelvis John Klingberg var enkelt. Det var bara att ge honom pucken så tog han den ur egen zon.

Vilket är ditt främsta minne från guldfirandet?
Att komma hem till Skellefteå mitt i natten när det kändes som att halva stan mötte upp oss är ett svårslaget minne, precis som firandet på torget. Men också att få sitta tyst hemma i soffan med guldhjälmen på huvudet och medaljen i handen och tänka på alla timmar och år man lagt ner och äntligen få vinna SM-guld gav en enorm tillfredsställande. Guldresan till Las Vegas på sommaren var också väldigt rolig.

Varför lämnade du Skellefteå?
Det var ett jättesvårt beslut att ta. Jag och min sambo längtade hemåt efter två år uppe i norr, samtidigt som min gamle tränare Patrik Ross tjatade på mig och ville ge mig en stor roll i Örebro. Jag var samtidigt rädd för att guldlaget vi hade skulle rivas upp ordentligt då många av de ledande spelarna ryktades till NHL och KHL. Ett beslut jag i efterhand ångrar då Skellefteå knep sitt andra guld året efter. Det hade varit magiskt att få uppleva, men det är lätt att vara efterklok.

Jag är grymt tacksam för de två åren jag hade i Skellefteås organisation och alla de fantastiska minnen jag bär med mig därifrån från.