AIK:are vi minns - Dave Stathos

2006. Klara för Elitserien och det är dags att se över truppen. På målvaktssidan har vi Andreas Hadelöv, vilket känns tryggt. Som backup finns Nicklas Dahlberg, men det känns som ett för stort ansvar för honom. Tänk om Hadelöv blir skadad! Det behövdes en mer rutinerad målvakt. En svensk skulle vi aldrig få tag på, så blickarna vändes mot utlandet. Erfarenhet av stor rink är ju alltid ett plus.

Så ganska snart började Peo Larsson fokusera på finska liigan och hittade Dave Stathos, som satt på ett utgående kontrakt. Stathos hade gjort tre säsonger i HIFK (och alla vet ju vem som har spelat där) och avslutat senaste säsongen i Pelicans. Erfarenhet av större rink fanns således. Meriterna från Nordamerika var mer tveksamma, men finska källor vittnade om en stabil keeper som skulle kunna göra ett bra jobb i Skellefteå.

Första intrycket var att han var väldigt liten. Väldigt liten. Tittar man på längd och vikt var i själva verket han och Hadelöv tämligen identiska. Men Stathos kändes minimal. Fördelen med små målvakter är att de är rörliga och ofta har god reaktionsförmåga. Nackdelen är att de är små. Dessutom kändes Dave Stathos omodern, och valde att stå upp nästan hela tiden.

När säsongen drog igång var det inget snack om vem som var förstavalet i kassen. Stathos stod ungefär var fjärde match och ganska snabbt blev mönstret att han fick stå i mål mot topplagen. Gärna på bortaplan. Det kändes nästan som om AIK struntade i vissa matcher för att ha krafter mot lag de hade större chans att vinna mot och stackars Stathos offrades när Hadelöv behövde välbehövlig vila.

Känslan var att vad som helst kunde gå in, ofta mellan benen då han som sagt gärna stod upp. På sitt sätt minns vi ju alla spelare som varit här med välbehag. Alla har bidragit till vår historia och på något vis lämnat ett avtryck, men Dave Stathos hade vi kanske kunnat vara utan. På sina 16 matcher släppte han in över fyra mål/match, vilket är stora siffror. Vi kontaktade honom i varje fall, för att höra hur han ser tillbaka på sin säsong i Skellefteå.

Hur kommer det sig att du flyttade till Skellefteå i Sverige?
Det berodde först och främst på att jag och Brett Harkins hade samma agent. Brett och jag hade spelat tillsammans i HIFK i Finland några år tidigare. När en målvaktsplats fanns att fylla i Skellefteå var det ingen tvekan.

Vilka var dina förväntningar på laget och staden?
Brett hade berättat att det var en liten stad i norra Sverige, och fansen var helt otroliga. Det är bara att erkänna att han hade rätt.

Kände du till några andra lagkamrater innan du kom till AIK?
Bortsett från Harkins hade jag också spelat mot de tre finländarna i laget; Markku Tähtinen, Antti Virtanen och Kari Haakana.

Det blev en ganska tuff säsong för dig och du spelade andrafiolen bakom Andreas Hadelöv. Hur skulle du beskriva din säsong?
Det var definitivt tufft att vara reservmålvakt. Jag hade alltid varit förstekeeper var jag än hade spelat, så det var en ny situation. 

Många av de matcherna som du fick spela var mot de bästa lagen i ligan. Det måste ha varit svåra matcher?
Jag har alltid velat spela mot topplagen under hela min karriär. Det är då jag brukade vara som bäst. Det som gjorde det svårt den här säsongen var att det kunde dröja flera veckor mellan gångerna som jag fick chansen.

Hur summerar du din tid i Skellefteå?
Jag hade en underbar tid i Skellefteå och staden kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Min enda son, Niklas, som nu är tretton år föddes där efter det att säsongen var slut. Jag har lovat honom att vi ska återvända dit någon gång.

Var det aktuellt att stanna i AIK ytterligare en säsong?
Jag tror inte att jag hade fixat backup-rollen en säsong till. Jag ville hitta ett nytt lag där jag skulle få spela mer matcher. Så vi valde att lämna och det var inga hard feelings.

Vem var enligt dig lagets bästa spelare?
Jag tycker att den spelaren som hade mest talang var Anders Söderberg, men den som var bäst när det gällde som mest var Magnus Wernblom. Jag har aldrig sett en sådan spelare förr. Han tycktes kunna göra mål precis när laget behövde det som bäst.

Vad gör du nu när karriären är över?
Jag är lärare i franska och idrott och familjen bor i Ottawa i Kanada. Jag har också min egen målvaktsträningsanläggning. Där tränar jag unga målvakter. Min son är också målvakt och även min fru har blivit hockeymålvakt fem år efter det att vi öppnade centret.