AIK:are vi minns - Steve Potvin

Det fanns en tid när alla spelare som kom till Björklöven kändes hur bra som helst. Löven-turen hade till och med börjat sätta sig på nyförvärven. 2002 sänkte han oss i Playoff 3 till Kvalserien och även nästa år var han en obehaglig motståndare och ingen Lövare gjorde fler poäng än Potvin i mötena mot Skellefteå.

Men det blåste nordliga vindar och inför säsongen 2003/04 gjorde vi det som inte hade varit möjligt på 20-25 års tid. Vi värvade Björklövens bästa spelare. Möjligheten att gå upp i Elitserien och en högre lön var två parametrar. Löven hade nämligen under en längre tid misskött ekonomin på ett näst intill kriminellt sätt och Potvin var sugen på att få ut månadslönen vid avtalat datum.

Fastän än Steve Potvin gjorde sin, poängmässigt, bästa Sverige-säsong i Skellefteå, gick det aldrig att tvätta bort det gröngula i honom. Åtminstone i min mentala värld. Han är en av åtta spelare genom tiderna som snittat över en poäng/match och ändå sitter sudden-målet i playoff fastetsat på näthinnan. Potvin gjorde mycket poäng mot Löven, men ändå minns jag bara skotten från Jocke Lindström-cirkeln, som åkte ur offensiv zon via rundeln i sargen.

När vi hade använt Potvin färdigt, skickade vi tillbaka honom till Umeå, där han fortsatte att leverera ungefär liknande siffror som här. Steve Potvin var ett superproffs, som tände till när det var länsderby, men som la dessa känslor åt sidan när det var dags att förhandla fram ett nytt kontrakt. Som alltid är det trevligt att tala med nordamerikaner. Det är bara att trycka på en knapp, så börjar de snacka.

Vi Skellefteåfans var allt annat än förtjusta i dig när du spelade i Björklöven. Kommer du ihåg att du gjorde ett avgörande mål mot oss ett par år innan du kom till Skellefteå?
Jag förstår att ni inte gillade mig och jag minns målet. Det var en tuff serie som gick till övertid. Jag minns att spelare i båda lagen hade kramp och gjorde allt de kunde för att fortsätta spela. Det var en av de mest minnesvärda matchserierna jag någonsin deltagit i.

Hur var det då att komma till Skellefteå, från våra värsta konkurrenter?
Att flytta till Skellefteå från Björklöven var fyllt av känslor. Jag var ledsen, intresserad och exalterad på samma gång. Tanken på att lämna Björklöven för att spela för den värsta rivalen var tufft, när jag hade blivit behandlad så väl i Umeå och skaffat vänner där. Men Löven var tvungna att ta en annan riktning och skulle inte ha importspelare i laget. Det var spännande att flytta till Skellefteå AIK. Det var ett lag som jag hade spelat mycket mot och som jag respekterade. Jag ville veta vad som gjorde det laget så bra och jag ville lära känna de spelarna jag kämpat mot. Dessutom hade AIK chansen att gå upp i Elitserien och det var en resa som jag ville vara med på.

Vilka minnen har du från din säsong här?
Om jag ska börja med hur säsongen slutade, så var det en stor besvikelse. Vi hade tillräckligt bra lag och vi borde ha lyckats. Det hade räckt med ett oavgjort resultat hemma mot seriens sämsta lag (Hammarby), men vi pallade inte trycket. Det var fruktansvärt tungt!

Du snittade över en poäng/match här och är en av endast åtta AIK:are någonsin som lyckats med det. Hur gott mår du när du får höra det?
Jag känner mig otroligt hedrad och stolt, naturligtvis. Jag hade ingen aning om det och vill gärna veta vilka de andra är (det fick han göra, men det är ingen konversation vi tar här, utan vi tipsar om inlägget ”Det gyllene snittet”). Men för min del spelar det ingen roll hur många poäng som jag producerade. Det är min uppgift som import. Det jag tar med mig är att vi inte lyckades med det målet vi hade satt upp som ett lag. Vi var ett mål ifrån och det ansvaret tar jag på mig. 

Vilka spelare spelade du mest med under säsongen?
Det jag minns bäst är att det bara var att ge pucken till Åkerman i powerplay. Hahahaha. Nej, men allvarligt talat så hade jag turen att spela mycket med Pär Mikaelsson och Pontus Petterström. Senare under året kamperade jag mycket ihop med Robert Nordberg. Bra killar med olika egenskaper, och det var kul att spela med allihop. 

Men du åkte tillbaka till Björklöven. Varför???
Jag ville gärna komma tillbaka och spela under Ulf Taavola, och vara med och bidra till att ta oss upp i Elitserien, men jag tror att den sportsliga ledningen var osäkra på hur de skulle använda de importplatserna som fanns och samtidigt var Björklöven på väg tillbaka att bli slagkraftiga igen. Jag hade inte tålamodet att vänta ut Skellefteå, så jag tog chansen att flytta tillbaka.

Vem var den bästa spelaren som du spelade med i Skellefteå?
Det fanns otroligt många bra spelare i laget. Bert-Olav Karlsson, jag har aldrig sett en spelare röra sig så lite och samtidigt få så mycket gjort. Jimmie Ericsson, han var ung och full av liv. I slutet av säsongen var han vår ”main man”, och alla kunde se hur bra han skulle bli. Men om jag ska välja någon blir det helt klart Johan Åkerman. Han hade ett grymt skott, ett fantastiskt spelsinne och hockeytänk som gjorde honom till en otroligt bra hockeyspelare. 

Nu är din karriär slut. Vad gör du nuförtiden?
Det är faktiskt tio år sedan jag slutade, tiden går för fort. Jag coachar min sons lag i Scottsdale, Arizona och det har jag gjort i sex år. Jag har också varit skills coach för Arizona Coyotes, samt även varit assisterande coach för AHL-laget Tuscon Roadrunners. Min fru och jag älskade Sverige och jag vill passa på att hälsa till våra grannar Johan och Aina Meijer. Min son spelade i Borås U18 förra säsongen, så vi hoppas att få anledning att komma tillbaka någon gång.