1986 var lagen tämligen intakta och det skedde inte jättemånga övergångar inom Elitserien. Kanske var det därför man omedelbart tog Mikael Lindman till sig. Mystiken. Varför flyttade han från Stockholms AIK till Skellefteå? 19 år gammal lämnade han huvudstaden för en norrländsk småstad vars hockeylag inte direkt blomstrade.
I ärlighetens namn lämnade han Gnagets juniorlag, när Pelle Bäckman och ”Ankan” Parmström inte ansåg att han var mogen för Elitserien, trots juniorlandskamper och att han draftats av Detroit året innan. Skellefteå HC hade precis anställt Christer Abrahamsson som tränare, som var känd för att våga satsa på unga spelare.
Brynäs var också intresserade, men de värvade i samma veva Tommy Sjödin, Niklas Gällstedt och Per Djoos, och Lindman bedömde att chansen till speltid var större i Skellefteå. Senare i karriären blev det dock åtta säsonger och ett SM-guld i Gävle. I Skellefteå nådde inte Mikael några större framgångar, utan karriären drog igång på allvar när han lämnade oss. Det funkade oftast så på den tiden.
Totalt blev det tre säsonger och 32 poäng för den defensivt lagde backen. Han kom till AIK när vi hette SHC och var på dekis och på väg att tvingas lämna finrummet. Nu är det över 30 år sedan Micke drog vidare, men alla AIK:are är bra AIK:are. Vi fick tag på Micke och tog ett snack med honom.
Varför blev det just Skellefteå?
De kändes verkligen intresserade av mig och Solna AIK (han skriver så) var inte det. Jag fick känslan av att de inte trodde på mig. Dessutom är jag född i Skellefteå och hann bo där några månader innan familjen drog vidare. Farsan var nämligen yrkesmilitär och skulle byta jobb. Jag har fortfarande en faster som bor utanför Boliden.
Hur var känslan i föreningen när du kom? Laget hade just tagit sig tillbaka till Elitserien efter ett år i Division ett.
Känslan var att det var en nystart. Det var många yngre spelare som fick chansen. Robban Larsson, Hans Hjalmar och jag.
Laget hade många äldre, rutinerade spelare. Hur gick det för en junior från Stockholm att komma in i gänget?
Det gick ganska bra. Det var tuffare förr att ta steget upp rakt från det egna juniorlaget. ”Du ska inte komma och tro att du är något”.
Var det någon spelare som imponerade extra mycket på dig?
Eftersom jag är back tittade jag mycket på Göran Lindblom, Ola Stenlund och Lasse Marklund. Jag lärde mig mycket av dem.
Du spelade mycket med Robert Larsson, både i klubblaget och juniorlandslaget. Hur minns du honom?
Först och främst är det oerhört tragiskt att han gått bort alldeles för tidigt. När jag nåddes av nyheten trodde jag inte att det var sant. Jag minns honom som en rolig kille. Rapp i käften och många roliga kommentarer. RIP.
1988 var du med i den klassiska serien mot Frölunda. Vad minns från det?
Det var jobbiga matcher att spela, inte minst mentalt, men även fysiskt. Det var mycket som stod på spel och ett väldigt skönt minne är att när vi kom ut för att spela sista perioden i Scandinavium hade mer än hälften av publiken gått hem. Sen var min hockeytokige far nere i korridoren och gratulerade oss efter matchen som vi vann med 10-1.
Din sista säsong var tuff. Inte minst efter jul då ni inte vann många matcher. Kändes som att Skellefteå sjöng på sista versen som Elitserielag?
Nja, inte riktigt så, men laget tunnades ut. Jalonen flyttade och Mats Lundström stack till Stockholm.
Varför valde du att flytta?
Egentligen var jag på väg till Brynäs redan året före, men hade hunnit träffa ett muntligt avtal med Skellefteå som jag ville hedra. När Brynäs hörde av sig på nytt med en roll till mig i deras satsning mot SM-guld valde jag att flytta.
Vilket är ditt bästa minne från din tid här?
Jag tycker att alla tre åren var bra. Jag trivdes otroligt bra i Skellefteå, både i staden och laget. Tyvärr tappar man lätt kontakten med folk när man flyttar och idag är det ingen gammal lagkamrat som jag har kontakt med.
Kommentarer
Skicka en kommentar