AIK:are vi minns - Johan Ramstedt

Under det mörka 90-talet fanns få ljuspunkter, men det fanns ett par klart lysande stjärnor. Mats Lindgren och Johan Ramstedt spåddes få ungefär liknande karriärer när de var i samma ålder. Tidigt draftade och en mängd NHL-säsonger. Sedan hem för att frälsa AIK. Ramstedts saga blev bättre än så. Kanske inte för honom, men för oss.

Redan innan han fyllt 12 år var Johan Ramstedt omtalad i Skellefteå med omnejd. När skulle han lämna CRIF och komma till Skellefteå? Så många år behövde vi inte vänta, och vi var spända av förväntan över hur mycket han skulle dominera. Ramstedt var bra, inget snack om det, men karriären tog aldrig riktig fart. Chansen till Elitseriespel kom trots allt, när Björklöven kallade.

Där skulle man kunna tro att karriären var slut, men Johan nästlade sig ur det gröngula nätet och kom tillbaka till en helt ny förening. AIK andades framtidstro och hade ett klart och tydligt mål att ta sig upp. Ett mål som delades av Ramstedt och visst kan man drömma om NHL och så vidare, men inget slår att ta upp laget i sin hemstad till Elitserien. Och som vi alla vet nådde han/vi/AIK våra drömmars mål.

Du debuterade i AIK 1994. Var du med och spelade CRIF-matchen med fyra forwards i varje femma?
Nej, jag satt på läktaren och undrade vad som hände. Det var kul med CRIF och att det fanns fler bra lag från bygden, men just den där matchen var inte så rolig. Jag hann däremot vara med och spela andra matcher mot min moderklubb.

Hur mådde Skellefteå AIK när du kom upp i a-laget?
Det går inte att jämföra med hur det är idag. Det fanns ingen linje kring hur vi skulle spela, utan allt handlade egentligen om att vi skulle klara ekonomin. Det fanns ingen målsättning att gå upp, utan föreningen skulle överleva. Det var roligt med en lokal trupp och AIK tog bra hand om mig

Jag skrev ett inlägg tidigare där jag ställde mig frågan om vad som hände med din talangfulla årskull. Vad tror du hände? Det var inte så många som lyckades.
Jag tycker att det var flera av dem som aldrig riktigt fick chansen. Det gäller att ha marginalerna med sig och få speltid av tränaren, även när det går emot lite. Sen ska man spela i en omgivning där man trivs. Jag och Fredrik Öberg var och tränade med Clemensnäs för ett antal år sedan, när vi skulle komma i form inför nästa säsong, och vi konstaterade att många där var riktigt bra och säkert hade kunnat utvecklas ytterligare om det fått chansen. Det är små marginaler, som sagt.

1997 var konkursen nära. Hur uppfattade ni spelare det?
Under två veckors tid fick vi veta att vi skulle söka oss till andra lag och att det mer eller mindre var kört. Men någonstans vände det med bidrag av både företag och privatpersoner. De bästa spelarna gick ner i lön. Jag tjänade så lite att det inte hade märkts om jag gått ner i lön också. Jag tror att konkurshotet visade bygden hur mycket hockeyn betyder här.

Året efter fattade du ett felaktigt beslut och flyttade till Umeå och Björklöven. Ångrar du dig?
På ett vis gör jag det, men mest för att hockeyn där blev som den blev med nästan bara spel i egen zon, vilket inte passade mig. Jag hade fler anbud, men det kändes bra att ha nära hem och Löven var riktigt sugna på att få dit mig. Första säsongen var ingen höjdare, men när vi åkt ner i Allsvenskan gick det riktigt bra och Brynäs hörde av sig. Då var jag redan muntligt överens med Björklöven om att stanna och min sista säsong i Löven, då vi gått upp igen, blev också riktigt trist. Jag ångrar inte att jag flyttade dit på grund av rivaliteten. När man spelar är man i sin egen bubbla och gör det som är bäst för sin karriär.

Men du kom tillbaka!
Ja, och det var underbart. Jag hade alltid hoppats att jag skulle få chansen att spela i AIK igen och när jag flyttade hem kom jag till ett nytt AIK. Det fanns ett driv i föreningen och ett grymt tryck på läktaren. Rolle Stoltz och Micke Engström var tränare och det var enormt roligt att spela. Det var hockeyfeber i stan och folk berättade att de hade ångest på jobbet hela dagen när det var match. Den här tiden är jag väldigt tacksam över att ha fått vara med om. Det var ett stort mål för mig att vara med och ta upp AIK.

Till slut gick det, men ni hann misslyckas ett par gånger också. Hur var det?
När vi förlorade borta mot Leksand kände jag att det här kommer aldrig att gå. Jag åkte utomlands ett par veckor och led oerhört. Men vi gav aldrig upp och fansen var väldigt viktiga för oss. Ofta var det fullt på ståplats redan under uppvärmningen den här tiden och vi kände ett fantastiskt stöd.

2006 fick du äntligen spela Elitseriehockey i ett riktigt lag som inte bara spelade i egen zon. Hur var det att spela med AIK i Elitserien?
Jag hade en riktigt bra säsong personligen. Det var en rolig, men tuff säsong och jag tycker inte att vi förtjänade att hamna i Kvalserien. Min kedja ledde laget under perioder och jag trivdes bra med Pontus och Krekula. Vi gnuggade på utan att ha tid i powerplay. Det var ett bevis för mig själv att jag kunde spela på den nivån

Sen kom din sista säsong som fick ett tvärt slut. Vad hände?
Förväntningarna hade höjts. Jag siktade på att göra en ännu bättre säsong, men nådde inte alls dit och om en hockeyspelare kan bli utbränd, är det nog precis det jag blev. Jag bröt kontraktet vid jul, trots att Pea blev lite irriterad på mig. Det var en väldigt jobbig tid.

Rykten säger att Lee Goren var tuff mot dig?
Det stämmer inte. Jag och Lee hade en bra relation och brukade bland annat köra lite extra armhävningar tillsammans. Däremot var han ganska hård mot Jimmie, som uppfattades som lite lat.

När du tittar tillbaka på din tid som hockeyspelare, blev det som du hade tänkt dig? 
Nej, jag trodde att jag skulle ha blivit bättre. Det första bakslaget kom när jag inte fick plats i JVM-truppen med 77:orma (Ramstedt är född -78). Jag var dock med i JEM med de som var ett år äldre och lyckades bra. Men när vi återsamlades nästa år insåg jag att jag låg efter fysiskt. Vi tränade mycket skridskoåkning med AIK, men hade ingen riktig fysträning. Där låg vi långt efter de andra klubbarna. Det gjorde att jag tappade speed och halkade efter. Det är nog en anledning till att det inte var så många AIK:are från den tiden som lyckades.

NHL-drömmar måste du ha haft?
Absolut. Jag trodde att jag skulle spela NHL-hockey och jag tippades gå högt i draften. När jag var ung fick jag till och med 40000kr för att signera några specialhockeykort från Nordamerika. Det var talangscouter som kom och pratade med mig och en gång var en scout från Toronto på plats i Skellefteå för att se om de skulle drafta mig, men han fastnade för Jonathan Hedström istället...

Hade du varit en bättre spelare om du varit mer självisk och mindre snäll?
Ja, det tror jag. Jag har alltid fått höra att jag är snäll, men man är den man är. Det är också lättare för en coach att bänka någon som är snäll och inte gnäller. Jag hade definitivt gått längre om jag varit mer egoistisk, men den personen är inte jag.

Avslutningsvis, vem är den bästa spelaren som du spelat med i AIK?
Det finns jättemånga bra att välja bland. Åkerman var en dröm att spela med. Pontus, Jimmie, Hirvonen, Harkins, Fredrik Lindgren. Magnus Wernblom var otroligt viktig för oss. Både när vi gick upp och under första året i Elitserien. Han tog hand om alla och fick oss att slappna av. När det var som mest spänt kunde ha dra igång en pingisturnering inför en match och hade man gjort ett misstag kom ett sms på kvällen; "Glöm det där". Jag tror att Jimmie tog efter mycket som Wernblom gjorde som kapten.