AIK:are vi minns - Fredrik Krekula

Vi har tidigare berättat om Fredrik Krekulas förmåga att kliva fram när det gällde som mest och om hans förmåga att avgöra viktiga matcher. Han har också nämnts i far och son-inlägget samt den politiska Kiruna-texten. Krekula har vuxit fram till något av bloggens favoritkaraktär och då tycker vi att det är hög tid med en ordentlig genomgång av hans tid i AIK.

Från gruvan i Kiruna till storstadsmyllret i Stockholm. Två skilda världar, men Fredrik Krekula smälte in på båda ställena. Han var ingen större poängmakare i division ett i Kiruna, men hans hårda jobb belönade honom med ett Elitseriekontrakt i Gnaget. Där blev det fyra ganska lyckade säsonger innan han tog sig samman och flyttade norrut igen till Skellefteå.

Där har han blivit kvar och vem kan klandra honom? Straffspecialisten och Lövendödaren gjorde sig ett namn här som säkert har öppnat dörrar till ett liv efter karriären. Idag följer Fredrik hockeyn ganska väl, men hinner inte både följa alla AIK:s matcher och sonen Simons framfart i Hockeyallsvenskan.

Du kom hit 2001 när vi renoverade hela truppen. Varför valde du Skellefteå?
Av två anledningar. Familjen hade bott i Stockholm i fyra år och längtade tillbaka norrut. Jag fick ett erbjudande av Skellefteå som kändes intressant. De hade någonting på gång och efter att ha besökt staden, så bestämde vi oss. Det kändes bra.

Den första truppen var nästan helt ny. Vilka spelare stack ut mest?
Det var många härliga killar i laget. När jag spelade i Kiruna hade vi en oerhörd respekt för Pär Mikaelsson. Han gjorde alltid mål mot oss, så jag visste vad han gick för. Mikaelsson, Åkerman och Ekholm tycker jag stack ut. Jag vill även nämna Stefan Klockare.

Rykten sa att det var dålig stämning i omklädningsrummet det året.
Jag kan väl säga att till och från fanns det en frustration i omklädningsrummet när det inte gick bra. Men det var ändå inget speciellt. Så där är det till och från i de flesta lagen.

Nästa år kom Jimmie Ericsson och Pontus Petterström. Spelare som spelade många säsonger i AIK. Hur var de när de först kom hit som unga killar?
Pontus var egentligen samma kille och spelartyp som han var hela karriären. Han offrade sig helhjärtat för laget. Han påminde om mig. Gav järnet och jobbade hårt. Jimmie var en oslipad diamant. Han hade en enorm potential, men var frustrerad över att han inte fick ut mer av sitt spel. Det tog ett tag innan han blommade ut.

Ganska tidigt växte du fram till en straffspecialist. Berätta.
Ja, det var oväntat! Jag minns inte exakt vilken match det var, men straffläggningen var nog inne i omgång tolv då Pasi tittade på mig och sa att det var min tur. Jag hade bra hook på klubban och ingenting att förlora, men hade det inte varit för Johan Backlund, som räddade alla straffar, hade jag nog aldrig fått chansen. Sen avgjorde jag 3-4 matcher på kort tid på straffar. Jag slog samma straff varje gång, förutom vid ett tillfälle. Jag försökte sätta den mellan benen på Tobias Lundström (Björklöven), men det blev inte mål.

Genomklappningen 2004. Vad minns du av den?
Sorgligt nog minns jag mycket. Först mötte vi Bajen hemma. Jag fyllde 30 år den dagen och tänkte att en bättre födelsedagspresent kan man inte få. Vi gjorde dock ingen kanonmatch och Klint i målet kändes som en vägg. Det kändes ändå inte särskilt ångestfyllt, utan vi visste att vi hade en chans till. Under resan ner till Leksand kunde man ta på den nervösa stämningen och den känslan bestod matchen igenom. Hemresan är nog de värsta timmarna i mitt liv. Jag packade bara om när jag kom hem och åkte direkt upp till Kiruna. Jag ville inte vara kvar i stan.

Året efter hade ni också bra chans, men Chad Hinz kom emellan. Hur var det?
Jag och Chad hade spelat i samma kedja under säsongen och även umgåtts privat, så det kom som en chock. Det var en väldigt svår situation att hantera i omklädningsrummet när det slog ner som en bomb under kvalserien. Jag var inte med kvällen när det hände och jag har aldrig velat ta reda på detaljerna. Däremot gick jag och Mikaelsson på rättegången för att stötta honom.

I samband med det klappade ni ihop rejält i en bortamatch mot Malmö. Förlust 2-11 och det sas att det var en ganska blöt kväll för de finska och nordamerikanska spelarna kvällen före.
Jag vet inget om det. Den där svängen har aldrig varit min grej.

Tredje gången gillt och 2006 gick ni äntligen upp. Går det att beskriva känslan?
Hela säsongen var fantastisk. Det kom in helt rätt spelare som gav oss det lilla extra som saknats. Wernblom var en enormt stor ledare. Branda blev tungan på vågen. Vi var många spelare som tränat hårt under två säsonger med Ulf Taavola, men det fanns en lite pressad stämning över laget. Nu kom Tommy Samuelsson in med en glädje som smittade av sig på oss och jag tror att det var precis det som behövdes.

Av själva Boforsmatchen minns jag bäst när de kom ikapp till 4-4 direkt i tredje. Sen minns jag målen och euforin. Det var väldigt speciellt, särskilt efter missarna åren innan.

Återkomsten till Elitserien blev en succé. Inte minst för dig och din kedja.
Det är det roligaste året i mitt hockeyliv. Jag gjorde min bästa säsong och spelade med Pontus och Ramstedt. Vi matchades mot lagens bästa kedjor och lyckades väldigt väl. Jag borde kanske ha gjort mer poäng, men jag är väldigt nöjd med det året. Sedan blev det kvalserien ändå och det var oroligt, men vi redde ut det.

Totalt blev det tre Elitseriesäsonger med Skellefteå. Kände du redan då att föreningen hade något stort på gång?
Ja, men kanske inte att det skulle gå så snabbt som det gjorde. Jag hann träna med de första juniorerna som kom upp. Niclas Burström kom fram och var bara en tvärhand hög, men oerhört kaxig. Melker, Rundblad med flera. Jag var själv skadad i slutet av min sista säsong och fick ingen kontinuitet.

Du fick inget nytt kontrakt. Var det en besvikelse?
Nej, inte besviken. Vi pratade med varandra om att jag skulle spela back. Jag hade gjort cirka tio matcher i den positionen min sista säsong och jag var sugen. Men AIK ville sänka min lön och jag var för stolt. Jag tyckte att jag hade bidragit under en lång tid och ville inte sänka lönen. Samtidigt hade jag mycket vid sidan om med barn, aktiviteter och ett civilt jobb, så det blev bra som det blev. Jag hade för all del andra erbjudanden, men jag ville stanna i stan.

Vem var den bäste spelaren under din tid i Skellefteå AIK?
Pär Mikaelsson, utan tvekan. Han var en stor ledare och människa.

Du spelade med tröja 10. Tycker du att Jocke Lindström har förvaltat det arvet?
Ja, det får man nog säga. Han är fantastisk. Det är nog ingen som minns att jag hade det numret efter hans framfart.