Back in black (and yellow) - AIK:s backunder

AIK hade länge svårt att få upp juniorer till a-laget. Av 80-talisterna var det egentligen bara Fredrik Lindgren, Johan Backlund och Tomas Larsson som lyckades etablera sig. Nicklas Dahlberg spelade för lite juniorhockey här, för att räknas in. Det dög naturligtvis inte, utan AIK bestämde sig för att markant öka satsningen på ungdomsspelare. En lyckad satsning, inte minst om vi tittar på backsidan.

Fredrik Lindgren var alltså den ende backen född på 80-talet att etablera sig på den högsta nivån. (Marcus Högström passerade visserligen juniorlagen och spelade 53 matcher där, men han känns inte AIK-kompatibel på något sätt.) Nu när Adam Wilsby, född -00, finns i a-laget, är det dags att göra bokslut för hur det gått för backarna födda på 90-talet.

David Rundblad -90
193 SHL-matcher (inklusive slutspel), 86 poäng
121 NHL-matcher, 25 poäng
25 landskamper, 6 poäng
56 j-landskamper, 29 poäng

Rundblad blev förste 90-talsback att SHL-debutera, borta mot Modo 2008. Killen som junior hade rykte om sig att vara något alldeles extra, gjorde ingen besviken när han tog plats i a-laget. Magic number 7 är kanske det finaste vi fått fram. Han flyttade vidare till NHL 2011, vilket vi redogör för i ett tidigare inlägg.

Tim Erixon -91
227 SHL-matcher, 64 poäng
93 NHL-matcher, 14 poäng
22 landskamper, 3 poäng
63 j-landskamper, 39 poäng

Erixon debuterade samma år som Rundblad, som sjuttonåring. Tim hade haft ögonen på sig redan som 10-åring, när det började pratas om Janne Erixons son. Första året i a-laget kändes valpigt, men sen följde en klassisk ”big summer” och Erixon etablerade sig som SHL-back och spelade även VM 2011. Sen följde flytt till Nordamerika, och även det går att läsa om i den separata Erixon/Rundblad-texten.

Niclas Burström -91
561 SHL-matcher, 164 poäng
44 landskamper, 7 poäng
30 j-landskamper, 8 poäng

Burström är den perfekte backen att bygga ett lag kring i 10-15 år. Otroligt bra, men inte tillräckligt bra för NHL. Utsågs till SHL:s bäste back 2016 och gjorde också ett KHL-försök. Det är väl okej, men att flytta tillbaka till SHL och välja Växjö Lakers är en gigantisk plump i protokollet. Nu är han i alla fall tillbaka i svartgult och är en av de småfulaste spelarna i serien. Fungerar i alla spelformer och vikarierade även som center senaste säsongen.

Adam Larsson -92
115 SHL-matcher, 31 poäng
565 NHL-matcher, 124 poäng
36 landskamper, 11 poäng
61 j-landskamper, 43 poäng 

Den mest lysande stjärnan bland våra 90-talsbackar. Lyftes upp redan som 16-åring. Vald i första rundan, assisterande kapten i Edmonton Oilers, världsmästare 2018, rightare är några av meriterna. Har etablerat sig i NHL som en defensiv back, men har offensiva kvaliteter som främst visar sig när han spelar i Tre Kronor. Har också fina 0,39 poäng/match i Stanley Cup-slutspelet. När vi summerar Adams karriär kommer han att ha gjort över 1000 matcher i NHL och räknas som en av Sveriges stora. Kommer han att avrunda i Skellefteå AIK?

Petter Granberg -92
222 SHL-matcher, 26 poäng
45 NHL-matcher, 2 poäng
17 landskamper, 2 poäng
36 j-landskamper, 6 poäng

Den mest utpräglade defensive backen av våra juniorbackar. Juniorvärldsmästare OCH seniorvärldsmästare är ju fantastiska meriter, men det glöms nästan bort bland alla samlade meriter 90-talsbackarna har. Kom tillbaka efter ett NHL-försök och var något av en besvikelse först, men spelade upp sig mot slutet av förra säsongen och är en kugge i AIK:s försvar.

Johan Alm -92
339 SHL-matcher, 56 poäng
3 landskamper, 1 poäng
52 j-landskamper, 8 poäng 

Skadedrabbade Alm har inte samma status som ovanstående, men är en habil SHL-back med dubbla SM-guld. Gjorde en riktigt bra säsong 13/14, vilket ledde till chansen i USA, men Johan tog sig aldrig till NHL. Skador i AHL, följdes av skador i Skellefteå och även i nuvarande förening Oskarshamn. Drabbades av överflödets förbannelse när det var dags att ta klivet upp i a-laget. Alm flyttade då till Frölunda, men var inte mogen för att flytta hemifrån och kom tillbaka med svansen mellan benen.

Rasmus Edström-92
112 SHL-matcher, 14 poäng
22 j-landskamper, 4 poäng 

Äldst av fyra bröder Edström, där tre av dem representerat AIK på a-lagsnivå. Ni som såg Rasmus totaldominera isen borta mot Färjestad 2011, kan nog inte förstå att det inte blev mer av honom. Tyvärr brast det nog lite i det mentala och han kom aldrig upp i sin egentliga kapacitet. Bottennappet i karriären kom när han 2013 lånades ut till Björklöven, vilket väckte raseri bland båda lagens fans. 2018 avslutades en karriär som kunde ha varit så mycket mer.

Jonathan Pudas -93
297 SHL-matcher, 151 poäng
3 landskamper, 2 poäng
3 j-landskamper 

När trycket underifrån var som värst fanns det inte plats för alla talanger. Jonathan Pudas tog en annan väg mot a-lagspel i AIK. Den vägen togs via Karlskrona och Brynäs. Tillbaka i Skellefteå var Pudas vår dominerande back, och det är något mycket vackert över juniorer som kommer tillbaka som män. Nästa säsong spelar inte Pudas i AIK, då tyvärr dagens hockeyhierarki ser ut på det viset. Känslan är dock att han gärna kommer tillbaka efter att ha tjänat sina utlandspengar.

Arvid Lundberg -94
398 SHL-matcher, 79 poäng
6 landskamper
24 j-landskamper, 6 poäng

Hemkäre Lundberg rymdes inte i truppen efter att ha drabbats av överflödets förbannelse. Åkte istället till Växjö och vann SM-guld där, samt etablerade sig som en toppback i SHL. Mammas köttbullar lockade dock och inför säsongen 19/20 flyttade han hem och fick debutera i Tre Kronor. Inte illa för någon som huserade som forward i fjärdekedjan  under juniortiden.

Anton Lindholm -94
120 SHL-matcher, 20 poäng 
66 NHL-matcher, 5 poäng
3 landskamper 
18 j-landskamper, 5 poäng

Lindholm är en extremt vältränad back, som likt de övriga på listan debuterade tidigt i a-laget. Det som sticker ut mest är att han gjorde det matchavgörande målet i fjärde finalen mot Färjestad 2013, vilket sätter honom i en unik skara tillsammans med Lasse Nyström och Oscar Möller. Genombrottet i NHL har inte riktigt kommit och förhoppningsvis kommer Lindholm tillbaka snart och blir en defensiv kugge att bygga laget runt.

Anton Öhman -95
82 SHL-matcher, 17 poäng

Karriären blev inte vad vi hoppats på för Öhman, som förväntades kunna styra ett powerplay med sin högerfattning. Efter några säsonger i AIK utan att få sitt genombrott testade han spel i Västerås och Leksand, för att komma tillbaka till Skellefteå. Öhman verkade sakna den hundraprocentiga hängivenheten och vare sig i AIK eller Malmö blev han en SHL-back. Idag för han en undanskymd tillvaro i Modo.

Jacob Andersson -95
43 SHL-matcher, 4 poäng
7 j-landskamper, 2 poäng

Make or break nästa säsong för Andersson, om han ska bli en stabil SHL-back. Han såg osäker ut under debutsäsongen, men har alla chanser i världen att få visa upp sig i år, som en offensiv, ledande back då både Pudas och Berglund lämnat. Fostrad i Björklöven, men kom tidigt till AIK, som de flesta lovade löven-juniorer vill.

Marcus Pettersson -96
119 SHL-matcher, 16 poäng
183 NHL-matcher, 52 poäng
11 landskamper, 1 poäng
65 j-landskamper, 22 poäng

Marcus Pettersson gjorde ingen glad i SHL. Möjligtvis motståndarna. Han menade själv, i en intervju, efter genombrottet i NHL att: "det här kunde nog ingen tro, som såg mig spela i SHL". Pettersson spelar i alla situationer och det är väldigt trevligt att vakna på morgonen, kolla NHL-resultaten och se; Crosby (Malkin, Pettersson). Hoppas bara att hans karriär inte förkortas på grund av att han blivit något av en fighter där borta.

Sebastian Aho -96
201 SHL-matcher, 58 poäng
22 NHL-matcher, 4 poäng
12 landskamper, 1 poäng
71 j-landskamper, 37 poäng

24-årige Aho har varit med hur länge som helst. Han har deltagit i fem SHL-säsonger och spelat tre år i Nordamerika. Som tidigare nämnts hade inte Sebastian Aho ens varit påtänkt till att få chansen i NHL under good-eran, men tiderna har förändrats till det bättre. Det har dock blivit så att Sebbe balanserat just under gränsen, och även om han aviserat att stanna något år till drömmer vi om honom och Lindholm som ledande backpar inom en snar framtid.

Andreas Söderberg -96
39 SHL-matcher, 3 poäng
3 j-landskamper

Söderberg har inte en match i AIK:s a-lag, men är ändå en egen produkt och ska absolut få ett omnämnande här. Hade han varit född på 80-talet hade han varit näst bäste back från egna leden. SHL-försök i både Malmö och Timrå, men den defensivt inriktade backen får nog nöja sig med allsvensk nivå.

Filip Berglund  -97
231 SHL-matcher, 57 poäng
15 j-landskamper, 6 poäng

Att flytta till Linköping är helt oförklarligt. Nu hör visserligen Berglund till den yngre generationen, vars behov att testa nytt och söka äventyr (pengar) är större än på Ola Stenlunds tid, men Linköping? Höjdpunkten när vi summerar Berglunds karriär torde vara hattricket mot Örebro, alternativt om han skriver på för Edmonton Oilers och AIK får NHL-pengar för honom.

Anton Danielsson -97
44 SHL-matcher, 1 poäng
3 j-landskamper

Alltför snälle Danielsson är en i raden av juniorbackar som AIK lyft upp de senaste åren för att fylla sista backplatsen billigt. Jag tror inte att någon trodde att Anton skulle bli en långvarig SHL-back, men han skulle överleva ett år på högsta nivån i Sverige. Och det är inte fy skam. Idag huserar Danielsson i Vita Hästen, där bland annat Rickard Rauge satt i styrelsen 19/20. Danielsson gör det helt okej i Hockeyallsvenskan.

Jacob Moverare -98
113 SHL-matcher, 32 poäng
63 j-landskamper, 16 poäng

Moverare tänkte man skulle kunna bli nästa stjärnback från juniorlaget, men familjen drog till Jönköping när en förälder fick ett förmodat toppjobb där. Varför skulle man annars lämna Skellefteå?? Karriären har varit mer än okej, sedan dess, men inte på den nivån man trodde. SM-guld, CHL-guld, båda med Frölunda och nu har han skrivit ett kontrakt med Ontario Reign i AHL.


Allt som allt har 18 backar från AIK:s juniorverksamhet (födda på 90-talet) tagit sig upp på SHL-nivå och mer. Ett makalöst facit, och ett fint kvitto på att satsningen på ungdomshockeyn var riktig. Sammanlagt har de gjort 592 juniorlandskamper (det är bara Öhman som saknas), vilket är det bästa måttet på hur de varit som juniorer. Det går tydligt att utläsa att de flesta, och bästa backarna, är födda på den första delen av 90-talet, vilket tyder på att talangfabriken, inte stannat av, men inte alls har samma produktionstakt. När vi om tio år gör ett inlägg om Wilsby & co, kommer det knappast att vara lika munter läsning.

PS. Jacob Moverares föräldrar bor inte längre kvar i Jönköping. De verkar göra skäl för namnet. DS.