Nästa år, då jä****!

För visst dog en del av hoppet under måndagen, då Linus Söderströms tvåårskontrakt omsattes i fem grundseriematcher och åtta slutspelsmatcher? Beskedet att säsongen är över (mest troligt) för Linus del innebär naturligtvis att AIK:s chanser till guld minskar drastiskt. Målvakten sägs ju vara halva laget och en hel Söderström är ligans överlägset bästa målvakt.

Förra säsongen hade vi vunnit guld ändå, då inget lag var ens nära. I år har Färjestad en oroväckande kapacitet, även om känslan kring Frölunda var liknande 25/26. Lyxproblemet att Mann och Söderström tvingades dela på målvaktssysslan ifjol, kommer i år att bestå av hoppet att 1. Strauss klarar av att stå alla matcher i slutspelet och att  2. Strauss är tillräckligt bra. 

Så vi tar till den mycket bekväma och bekanta känslan uppgivenhet. Strauss Mann är för ensam, Jani Lampinen är inte tillräckligt bra och en eventuell tredje målvakt är på sin höjd någonstans i mitten av dessa två, kapacitetsmässigt. Det finns ju knappast några Dunhams att hämta hit, mitt under brinnande säsong. I sann loser-anda väljer vi här att lyfta blicken mot nästa säsong och den kommande silly seasonen. 

Målvaktsfrågan:

Fram tills Söderströms senaste skadebesked var bloggen mycket fundersam över hur 27/28:s målvaktssida skulle formeras. En svindyr, brutalt skadedrabbad Linus Söderström. En dyr, men inte tillräckligt bra (förstekeeper för ett guldsatsande lag) Strauss Mann, som tvingats stå orimligt många matcher. En allsvensk Jani Lampinen.

Gissningsvis har den trojkan kostat oss en bit över 600000kr/månad (Linus har väl bekostats av Försäkringskassan förvisso). Seriens dyraste och på ett vis svajigaste målvaktssida. Hur kan då ytterligare en skada ha underlättat detta?

Jo, Erik Forssell får nu ett guldläge att skriva fast SHL:s bästa målvakt på ett 2-3-årskontrakt. Betydligt billigare än om Söderström ännu en gång återkommit mitt under säsongen och spikat igen. Då kan nästa års andremålvakt få bli aningens dyrare (vilket förhoppningsvis innebär aningens bättre). 600000kr blir 350000kr. En ansenlig sänkning av målvaktskostnader. Kalkylen kräver dock att Linus Söderström är och förblir hel, men till mans är man ju överdrivet positiv när man fantiserar långt framåt. 

Forsfjäll vs Grahn

Det finns nämligen en budget och den innebär att man inte har råd med allt som man önskar. Nästa säsong har AIK fyra välbetalda backar (om Johansson blir kvar), vilket betyder mer backpengar, då Pontus varit kraftigt underbetald sett till vad han presterat.

Och även om han skulle lämna, känns det som att Forre skapat plats i budgeten för en motsvarande dyr back. Trots ett halvdant gymnasiebetyg från Anderstorpsskolans ekonomiprogram har vi lyckats lista ut att om en sak (Johansson) blir dyrare, måste något annat blir billigare.

Ovanstående räkneexempel på målvaktssidan frigör för all del en kvarts miljon, men det går inte att blunda för att man måste ta höjd för vad som skulle kunna hända med Linus Söderström och hans oförmåga att vara tillgänglig under delar av (eller hela…) säsongen. 

Vi har därför kommit fram till att det måste göras ett val. Måns Forsfjäll eller Viktor Grahn. Kanske inte två snordyra herrar, men nog är det på sin plats med en hyfsad löneökning. Inte minst på Grahn. Där konkurrerande medier spekulerar i att AIK kanske ska plocka in Anton Lindholm och Hardy Häman Aktell, så väljer vi att vara realistiska. Av två anledningar.

Dels den ekonomiska, men även att det alltid måste finnas plats för unga killar att få speltid. Rasmus Bergqvist, Leo Sundqvist, Douglas Johnsson, Olle Lundström o s v. Egna spelare som inte utvecklas utan att få spela. Här ställer kontraktet med Frans Haara till det, men nu har han ju kontrakt över ytterligare en säsong. 

Så analysen lyder: fyra dyra kvalitetsbackar, Frans Haara, Leo Sundqvist, 1-2 unga, billiga backar och en back till. Måns Forsfjäll eller Viktor Grahn. 

På Grahns pluskonto finns egentligen det mesta; han är en mer komplett hockeyback än Måns. De defensiva kvaliteterna är likvärdiga, men Grahns offensiv är tämligen överlägsen. Det som kan ligga honom i fatet i den här jämförelsen är ålder och förmodad lönebild.

Måns Forsfjäll är kanske ligans mest underskattade stay at home-defender. Man får mycket för pengarna. Forsfjäll är egen produkt, har spelat i AIK hela sitt liv, pappa är från Bureå, farfar lever ut på läktaren. För en AIK-ideologisk blogg är det inget snack. Skriv ett tioårskontrakt med Måns och låt Viktor Grahn casha in i Linköping eller liknande. Dessutom kommer Grahn aldrig att vara lika bra någon annanstans. AIK:s system är så överlägset att de andra klubbarna har en tendens att överbetala för våra spelare. 

Det kanske bör sägas att Viktor Grahn är en absolut hjälte och favorit, men blod är tjockare än vatten när vi ställs inför det här valet. Ett omtag för Frans Haara i Hockeyallsvenskan skulle dock vara den optimala lösningen.

Johnson & Johnson

På tal om möjligheter till att kunna spara in på budgeten. Nästan en halv miljon/månad sprättas iväg på bröderna, och vem kan klaga? Dubbla SM-guld, Jonathan har gjort 50 poäng under en säsong och Andreas har varit en underbar bekantskap, med lika stora delar damp som vinnaregenskaper.

Men allt har sin tid och 33 och 34 år gamla (under kommande säsong) har Johnsons ett stort kontrakt kvar att skriva och det kommer inte att bli här. För all del har vi ingenting emot ett par år till med Andreas, som visar en stigande formkurva, men känslan är att de kommer som ett paket och att ha en av lagets dyraste spelare i fjärdekedjan (dessutom med allt svagare insatser i powerplay) är förstås inte hållbart.

Andreas Wingerli är jättehögt uppe på listan över spelare att ta över den lönenivån och förhoppningarna har inte direkt minskat av ryktet att han bara har kvar en agent i Schweiz och ingen svensk motsvarighet. Mellan raderna säger väl det att blir det SHL så är Skellefteå AIK det enda alternativet. 

Mikkel Aagaard

Det är aldrig charmigt då en av våra spelare uttalar sig i media om att Schweiz, eller till och med andra SHL-klubbar lockar. Drömmen är ju att alla trivs så bra att de kan tänka sig att sänka lönen och inte ens titta åt mer lukrativa alternativ.

Men så ser inte verkligheten ut, och Frölunda ryktas vara sugna. Nog kan vi unna Mikkel att tjäna storkovan under Robban Ohlsson och blir det budgivning kan vi ändå aldrig vinna. Aagaard har gjort det bra och bara av att tänka på målgesten, ramsan och den tillhörande glädjen gör att vi kan höja lönen med 15%, men inte mer än så.

I den ekonomiska positionen som Skellefteå AIK befinner sig måste man vara beredd att göra uppoffringar. Kanske en allsvensk rightarsniper, på sikt, kan göra Mikkel Aagaards arbete. Eller ännu hellre en av våra egna ungdomar, även om det är mycket begärt. Men om Anton Heikkinen, rejält understödd av Lindberg och Hugg, kunde göra 16 mål, är det väl inte helt orimligt att Vuollet, Nordlund eller Klingsell kan axla den manteln?

Resten då?

Hudson Fasching, Rasmus Bergqvist och Jonathan Davidsson, alltså. Ett kortfattat drömscenario vore att Fasching ersätts av något spetsigare och bättre, att Bergqvist antingen tar kliv och blir en billig lösning för backplats 6-8 alternativt att Montreal vill plocka över honom = NHL-miljoner. Skellefteå-älskande Jonathan Davidsson tycks ju vara beredd att stanna här för kaffepengar. Mer än så ska han ha och är han beredd att fortsätta ha en relativt undanskymd roll är vi absolut positiva till en förlängning av kontraktet. 

Vad gäller tänkbara nyförvärv ligger vi lågt. Det går ju att drömma om Wingerli, Okuliar, Salomonsson eller Jonathan Berggren, men våra främsta tillgångar är organisationen, ungdomarnas utvecklingspotential samt att vi har 7-8 spelare som hör till ligans yttersta toppskikt. Framtiden ser ljus ut, om bara Linus Söderström kommer tillbaka i gammalt gott skick.