Varför härmar ni oss inte?

2009: 6:a i grundserien, semifinal

2010: 4:a, semifinal

2011: 4:a, final

2012: 3:a, final

2013: 1:a, GULD

2014: 1:a, GULD

2015: 1:a, final

2016: 1:a, final

2017: 6:a, kvartsfinal

2018: 5:a, final

2019: 5:a, kvartsfinal

2020: 4:a, inget slutspel Covid

2021: 4:a, semifinal

2022: 3:a, kvartsfinal

2023: 2:a, final

2024: 3:a, GULD

2025: 5:a, semifinal

2026: 1:a, ?

En lista som man dels kan titta på hur länge som helst och förundras, men också en lista som man har sett hur många gånger som helst. Vi har inte tänkt dra det här ett varv till, med Skellefteå AIK:s förträfflighet och hur föreningen år efter år är ett topplag. Det är visserligen kul och sant, men det känns gjort och nästan till och med uttjatat.

Istället ska vi ta på oss andra glasögon idag. Övriga föreningars glasögon. I många fall snarare monoklar, ögonbindlar och blindkäpp. För nu har det gått så många år att det inte är slumpen längre. Listan ovan består av arton säsonger. Samtliga med topp sex-placeringar och fiasko = ut i kvartsfinalen tre gånger.

Frågan som vi ställer oss är; varför tittar inte andra föreningar på AIK och deras extrema framgångsrecept? Vad pysslar Örebro, Linköping, HV71 och så vidare med? Skulle jag ha en konkurrent inom mitt gebit som år efter år efter år utklassar mig, skulle jag åtminstone försöka ta reda på hur denne kan vara så fantastisk och jag så oerhört genom usel. När jag dessutom har mycket bättre förutsättningar. Här kommer nämligen ett par till listor.

SHL-lagens publikkapacitet

Malmö: 12600

Frölunda: 12044

Färjestad: 8250

Brynäs: 8240

Linköping: 8150

Djurgården: 8094

Leksand: 7650

HV71: 6800

Rögle: 6310

Luleå: 6150

Skellefteå: 5801

Timrå: 5800

Växjö: 5500

Örebro: 5500

Publiksnitt

2009: 9:a

2010: 10:a

2011: 11:a

2012: 11:a

2013: 7:a

2014: 8:a

2015: 10:a

Från och med nu 14 lag i SHL

2016: 10:a 

2017: 12:a

2018: 11:a

2019: 11:a

2020: 11:a

2021: Pandemi

2022: 11:a

2023: 12:a

2024: 12:a

2025: 12:a

2026: 12:a

Inget topp sex så långt ögat kan nå. Ska vi fortsätta? Omsättning? Spelarbudget? Upptagningsområde? Vi hoppar över det, men kan konstatera att Skellefteå AIK är långt bakom många av sina konkurrenter (som trots mycket större plånböcker alltid är bakom i tabell och slutspel) vad gäller de ekonomiska förutsättningarna. Vad allt det här beror på tror jag att de flesta av oss har ett visst hum om. Det har garanterat även de konkurrerande föreningarna också. Men varför gör de inte bara som vi gör och passerar oss även i den sportsliga tabellen? Det finns svar på den frågan, men först kan vi väl ge Brynäs, Malmö och Leksand ytterligare en chans att förstå. Här kommer (delar av) AIK:s framgångsrecept.

Ungdomssatsningen

91:orna var först ut och satsningen kritiserades från olika håll och kanter. AIK ökade träningsdosen på ett brutalt sätt. Tanken var att några år senare se och utvärdera. I utvärderingen stod bland annat Oscar Lindberg, Viktor Arvidsson, Adam Larsson och Marcus Pettersson. Men även Linus Lindström, Måns Forsfjäll och Arvid Lundberg.

Att få fram guldkorn kan alla, men jag törs påstå att Måns Forsfjäll inte hade spelat SHL-hockey om han kommit från särskilt många andra klubbar. Hård träning i kombination med flera av nedanstående punkter har gjort att AIK under de åren (2008 - 2026) som vi fokuserar på idag har lyft upp inte mindre än 100 (exakt!) spelare från juniorlaget. Ej medräknat Philip Broberg eller Jacob Olofsson som värvades direkt till a-laget. Vi har inte granskat andra lag, men rimligtvis ligger Skellefteå bra till vid en sådan jämförelse.

Alla lag har samma spelsystem

Så en massa killar lyfts upp från juniorerna. Det är bra, men ändå bara siffror på ett papper. Men hur kommer det sig att så många av dessa tämligen snabbt etablerar sig? Ungefär hälften av dessa blev nämligen fasta a-lagsspelare i Skellefteå AIK. Ett av svaren är att det finns en röd tråd i föreningen vad gäller hur man ska spela ishockey.

Självklart, tycker du. Men det finns garanterat flera av våra konkurrenter som under de här åren har eller har haft en spretighet från U12 upp till a-lag. Kanske en gammal stjärnspelare har grabben i U16 och vill spela på ett sätt som gynnar den familjekonstellationen. Medan ett annat lag i föreningen spelar helt annorlunda. Det låter kanske orimligt, men stämmer i oväntat många fall.

Individens utveckling

Växjö sneglar gärna norrut och tar efter det vi gör. I vanliga fall får Växjö mycket skit här på bloggen, men just idag propagerar vi för att lag ska kopiera framgångsreceptet. De började lägga krut på sina juniorer och lyckades till och med vinna SM-guld 2018. Problemet var bara att de hade ett bra LAG och inte enskilda spelare som stack ut nämnvärt. I Skellefteå AIK går ALLTID den individuella utvecklingen före och målet är inte att vara framgångsrika på juniorsidan. Målet är att lyfta upp spelare från juniorlaget.

50% av spelartruppen ska komma från egna led

Det är billigare att fostra Linus Lindström än att värva Linus Lindström till fjärdekedjan. Då AIK kommer till korta vad gäller ekonomi och annat gäller det att jobba smart. Hur mycket kostar Valter Lindberg, Oskar Vuollet och Zeb Forsfjäll? Tillsammans garanterat mindre än Mattias Tedeby. Nu får HV en del befogad skit, men tittar vi igenom SHL-trupperna så har vi mer eller mindre alltid den billigaste fjärdekedjan. Men skulle man ranka fjärdekedjor ser det annorlunda ut. 

Kontinuiteten

Så varför gör inte alla bara som AIK? Det korta svaret (många föreningar gillar kort sikt) stavas K-O-N-T-I-N-U-I-T-E-T. Man vinner inte guld under första året av en omvälvande nysatsning. För vår del tog det ungefär tolv år från det att Lasse Marklund och Janne Erixon sjösatte den stora juniorsatsningen. Det tog några år att nå målet att halva truppen ska komma genom juniorlaget. Idag har alla AIK-lag samma spelsystem, men så har det inte varit alltid. 

Saker tar tid och även om samtliga SHL:s sportchefer skulle läsa detta (vilket de kanske gör) så skippar några det här konceptet för att tålamod saknas. Andra har så tung plånbok att de hellre har Jack Connolly i fjärdekedjan än bidrar till föreningens långsiktiga utveckling. Några är så pressade av situationen de har hamnat i, genom att inte ha kontinuitet, så att de inte törs vara långsiktiga. De bygger en trupp på kortare sikt. För att överleva.

Det är klart att det finns olika sätt att bli framgångsrika på. Luleås vi mot världen-gemenskap. Växjös tur. Frölunda och Färjestad har mycket pengar. Skellefteå AIK är en lilleputt i sammanhanget, men är ändå klart bäst över tid. Hur andra lag kan nonchalera ett så uppenbart lyckat sätt är i min värld ofattbart. Hur det inte kan skrivas spaltmeter om det lilla laget från norr med i princip minst arena, minst publik och minst spelarbudget är märkligt. I stället konstateras det slött att "Skellefteå är Skellefteå", innan man sätter sprätt på sign off-bonusar på 40 miljoner, värvar en trött jänkarback till eller byter ut halva truppen för femtielfte gången. Tack för att ni inte orkar.