Tack Gurra (och förlåt)

Tre gånger har jag sett videon där Gustaf Lindvall meddelar att slutet är här. Skadorna sätter stopp för en av de mest osannolika karriärerna som vi skådat. Tragglandet i division ett, de tidiga mornarna vid bagagebandet på Arlanda, ett liv långt ifrån rampljuset. Hela tiden med blicken mot målet. 

Nämligen drömmen att spela i Skellefteå AIK. Att få spela på samma is som sina idoler. För all del att få spela på samma is som sina polare från juniorlaget, vars väskor Gurra kanske lagt på bagagebandet när de flyttat till NHL eller åkt för att representera Sverige i VM eller OS.

Med facit i hand fick Lindvall också spela i Tre Kronor. Något som han säkert är stolt över, men som ändå inte är nära stoltheten över att ha varit svartgul från barnsben, fått återvända till AIK och nu avslutat karriären (om än på oönskat vis) spelandes för sin moderklubb.

Gustaf Lindvall är en av oss. Han är född här, han älskar bygden och föreningen Skellefteå AIK. Som liten grabb spanade han in Dick Andersson och drömde samma drömmar som många av oss andra. Skillnaden är att hans dröm blev sann. Hårt arbete, en otrolig mental styrka och ett ännu större driv gjorde att han tog sig hela vägen.

2020 stod han på toppen av sin karriär. Utsedd till SHL:s bästa målvakt och det ryktades om ett lukrativt KHL-kontrakt. Kvällen när det istället offentliggjordes att Gurra hellre ville fortsätta vara en av oss var en magisk kväll. Fem år till med seriens bästa målvakt som dessutom var född och uppvuxen i Skellefteå!

Ett femårskontrakt som sedan dess har varit ganska bekymmersamt. Var inte Arvid Söderblom egentligen bättre? Strauss Mann likaså! När Linus Söderström äntrade den svartgula scenen var det inget snack. Gustaf Lindvall var andremålvakt. Och en dyr sådan. Sen kom skadorna på allvar och det underbara långtidskontraktet kändes allt mer som en belastning.

Jag har nu läst det senaste stycket lika många gånger som jag har tittat på den fantastiskt fina Gurra-videon och kommit fram till att jag, och förmodligen många med mig, besitter en fartblindhet som inte är särskilt sympatisk. Istället för att njuta av, och uppskatta, att en egen produkt spelar i mitt Skellefteå AIK, så har jag under stundom snarare längtat efter att kontraktet ska löpa ut.

Gustaf Lindvall hyllar klacken och publiken, lyfter fram kärleken till staden. I den avslutande videon ger han oss gränslös kärlek. En kärlek som åtminstone jag inte förtjänar. 

Likt bakfylleångesten man kan känna, när man vaknar upp och minns vad som sades och gjordes igår, känner jag genuin ånger över allt jag har tänkt och sagt om Gustaf Lindvall under de senaste åren. När Pär Lindholm är 38 år och inte längre har kraften ska jag heja på honom mer än någonsin. När Arvid Lundberg inte riktigt hänger med längre ska jag debattera för ett förlängt kontrakt. När Hudson Lindström, 2052, bara fastnar i sarghörnet ska jag fortsätta att älska honom.

Gustaf Lindvall. Du förtjänar alla hyllningar som du kan få. Din resa var lång och krokig, men du nådde ditt högt uppsatta mål och fick under nästan tio år leva din svartgula dröm. Den stora höjdpunkten var SM-guldet. Inte för att du var så väldigt delaktig på isen, utan snarare för den enorma glädjen som du visade upp. Glädjen för Pär Lindholms skull, för Jonathan Pudas skull. För alla oss på läktaren som aldrig hade fått fira något på hemmaplan. Glädjen över att ha nått dina drömmars mål.

Ikväll har du lärt mig något. Du har lärt mig vad som verkligen är viktigt. Det är inte att värva en rightarsniper under de sista timmarna av transferfönstret. Det är inte ens att vinna guld. Det är att vara stolt över Skellefteå AIK:s sätt att ge unga killar från bygden chansen. Killar som i sin tur ger oss på läktaren stolthet och glädje. Tack för allt Gurra, inte minst för kvällens insikter. Tack!