Kan vi förlåta Martin Lundberg? Bör vi förlåta honom? Kan han förlåta sig själv?

I början av augusti 2001 var det folkfest i Skellefteå Isstadion. Under sommaren hade en extrem mängd offensiv spets värvats in och folk gick man ur huse för den första isträningen. Vi har goda källor på att elvaårige Martin Lundberg befann sig på läktaren och undrade över vilka som egentligen skulle brunka i fjärdekedjan?? Vi har ännu bättre källor på att han tittade på Västerbottensnytt samma kväll.

På den tiden innebar hypen kring första träningen ett hyfsat mediauppbåd och Pea Israelsson yttrade de bevingade orden ”Man kan byta fru, bil och till och med bostadsort, men man byter inte favoritlag.”. Hemma i TV-soffan lyssnade Martin Lundberg andäktigt och bestämde sig för att Peas ord var lag.

Om vi skulle ta och dissikera Israelssons ord så antyder han alltså att en fru (eller en man) kan/bör man glömma och lämna vid exempelvis en otrohetsaffär, medan ett favoritlag består oavsett nedflyttning, finalförluster eller gråzoniga KHL-förvärv och efterföljande mediastorm. Stora motgångar för laget gör kärleken starkare, men kraftiga gungningar i en relation kan ofta innebära slutet.

Det har snart gått 25 år sedan Pea Israelsson levererade sina visdomsord. Åtta av de åren har Martin Lundberg spenderat i Växjö, i Kronobergs län. Vi har inte tänkt ge oss på Lakers eller ens prata om det, i syvende och sist, ekonomiska valet som Martin gjorde under sommaren 2017. Inget val som han egentligen ville göra som AIK:are, men stoltheten tog överhanden och de extra tusenlapparna fick fungera som den bästa huvudkudden.

Bloggen följde Lundbergs sista byte under den fjärde SM- finalen 2018 och när slutsignalen löd var glädje inte bland de tio främsta känslorna som han visade upp. Skam, sorg och saknad utstrålades, cause money can’t buy me love. Sedan dess har han många gånger suttit och stirrat på telefonen under vårarna och väntat på Erik Forssells samtal.

Erik Forssell har ganska exakt noll ”förlåta en otrohet”-aura, så Lundbergs nummer raderades förmodligen samma dag som Forre tillträdde som sportchef. Publiken i Skellefteå har under de här åren agerat ypperligt och inte ägnat Martin Lundberg en sekunds uppmärksamhet, men heller inte buat och hånat. Lundberg själv har hållit låg profil och har inte spelat ut Twin Peaks-kortet.

Men nu är vi alltså återförenade igen. Skellefteå-publiken, Erik Forssell, Martin Lundberg och till viss del Pea Israelsson. Lönechecken är numera femsiffrig, men pengarna har ju egentligen aldrig varit grejen (för oss). Det som allting handlar om är starten av inlägget. ”.., men man byter inte favoritlag”. 

Det som allting handlar om är att den otrogna frun (eller mannen) är tillbaka. Mottagen någonstans mitt mellan med öppna armar och med armbågen. Så vad gör vi av det här? Erik Forssells jobb är att göra AIK så konkurrenskraftiga som möjligt och har sett en bra affärsmöjlighet. Martin (likt den otrogne), förstår att hans tidigare agerande sticker rejält i våra ögon och kommer knappast att glida in med högt huvud. 

Vår uppgift är att stötta Skellefteå AIK och då blir väl det lämpliga att jubla om Lundberg gör mål eller spöar Joel Persson eller Brian Cooper. I övrigt får det vara bra. Inga tifon, hyllningar eller ramsor. Nu representerar han oss igen och det kommer inte att råda någon tvekan om att han kommer att ge allt för den svartgula skölden, men samtidigt har han burit en annan ”sköld” och valt bort AIK. Vi har valt att ta tillbaka den otrogna frun (eller mannen) och åtminstone jag är inte en så stor människa att det är svårt att få ihop hundraprocentig respekt. 

Välkommen tillbaka Martin. Plocka fram tjurskallen och vinnartakterna så får vi kanske jubla och fira tillsammans igen.