Våra motståndare i lägre divisioner

Division ett norra. Norra Allsvenskan. Superallsvenskan. Playoff. Oönskad serie har många namn. Är du tjugo år eller yngre har du, fullt förståeligt, ingen aning om vad jag pratar om. Varför gå ner i ett avgrundsdjup som du ändå inte alls förstår? Men för oss som var med under de här många och långa åren, sprider sig en bitterljuv känsla. 

En kort beskrivning av inledningen kanske är på sin plats. Ovanstående nämnda serier är serier som fanns förut. Alltså inte TV-serier, utan ligor där hockeylag befann sig. I princip (lite förenklat) kan man säga att det var olika namn på den nästa högsta hockeyserien i Sverige. En sorts bakgård där Skellefteå AIK befann sig under många år på 80- och 90-talet.

Chockad? Förvånad? Det är faktiskt sant. Under 16 långa år spelade vi inte i Elitserien, utan krälade omkring i dyngan där nedanför. Medan lag som Brynäs, Djurgården och Färjestad slogs om SM-guldet, slogs vi för vår existens och heder. Självklart ville vi tillbaka till finrummet, men det fanns varken pengar eller kompetens för att lyckas med det. 

Vid enstaka tillfällen under försäsongen fick vi chansen att möta de stora och mäktiga elitserielagen. Det hände att vi vann någon match och då kändes vägen tillbaka en aning kortare. Men om vi inte mötte Modo, HV71 eller Luleå i seriespelet, vilka mötte vi då? Det är det som vi har tänkt berätta idag. Vi kommer att minnas tillbaka på 30 olika motståndare från de här 16 åren. Vissa av dessa har, precis som AIK, tagit klivet upp i SHL. Andra kämpar på i Hockeyallsvenskan, medan några har halkat ännu längre ner i seriesystemet.

Du kommer att få en kort beskrivning av hur en typisk match mot de här motståndarna oftast såg ut. Vilka känslor de olika lagen förde med sig och hur resultatet vanligtvis blev. Se det som en historisk beskrivning av en era som var fruktansvärd, men du får också läsa om motstånd som AIK pulveriserade och förnedrade gång på gång (och vice versa). Vi jobbar oss (typ) från norr till söder, geografiskt.

Kiruna

50 mil enkel väg till Kiruna för att sedan spela match inför ett gäng packade gruvarbetare. Livet i Division ett var inte glamoröst och ännu värre var det när Kiruna hade superduon Hans Wallson och Igor Vlasov i laget. I Lombiahallen blev det ofta målrika matcher. Matcher som AIK förlorade med uddamålet. 

Boden

Ett brutalt och tufft kompisgäng som också hade riktiga stjärnor som B-O Karlsson och Johan Tellström. Vi hade länge förtvivlat svårt mot Boden, trots att vi med våra ögon nästan ”egentligen” alltid var bättre. Matchstraff var en tämligen vanlig ingrediens. Bland annat har Johan Ramstedt dragit på sig en 2+2:a.

Piteå

En motståndare som vi hade väldigt lätt mot, även om kedjan Olofsson, Lavander och Berglund producerade sanslöst många poäng mot just AIK. Om man jämför med bortaresorna mot Boden, så var det väldigt avslappnat att åka till Piteå. Till skillnad mot övriga Norrbotten så är de trevliga,  vilket kanske gjorde matcherna lättare.

CRIF

Ja, vi har varit i samma serie, vilket där och då kändes väldigt förnedrande. Lokalrivalerna var ett lätt byte, även om det naturligtvis fanns många vitblåa som spelade säsongens viktigaste matcher mot klubben där de inte platsade. Extra spännande att se grannen eller polaren som lirade i CRIF. Inga matcher som någonsin togs på allvar, förutom i december 1994. Då förlorade AIK…

Teg

Det var nästan mysigt att möta Umeås stolthet. En av få motståndare som inte förstärkte det akuta magsåret. Ofta blev det till och med tvåsiffrigt. Känslan var att Teg inte hade jättemycket emot att förlora mot Skellefteå AIK, då de båda föreningarna förenades i sin avsky mot Björklöven.

Björklöven 

Det är klart att sexton års derbymatcher hade många olika ansikten, men det finns två tydliga varianter. Den första är att Löven helt enkelt åkte ut och krossade oss. De var mycket bättre och AIK hade ingen chans. Variant två är att vi var bättre och tog ledningen, men Björklöven vände och vann ändå. Man hoppades, men visste innerst inne att vi skulle förlora.

Husum

Ett lag som numera huserar i Division tre och att det skulle bli så var inte jätteoväntat. Men i början och mitten av 90-talet fanns det inga garantier. Inför 862 åskådare kunde vad som helst hända. Oftast vann AIK, men chockförlusten lurade alltid runt hörnet. 

Antjärn

Copy, paste på Husum-texten. Det fina med de här småklubbarna var att det inte bara var vi som pysslade med underskattning. En gång vart femte år tog Antjärn ledningen hemma mot Björklöven. Jublet efter det plinget visste inga gränser. En halvtimme senare ledde Löven med 5-1. 

Timrå

Ett topplag i Division ett norra och det var nästan omöjligt att vinna på bortaplan. Det var lika omöjligt att förstå vad svårigheterna egentligen bestod av. Spelare för spelare var vi ju sjukt mycket bättre! Eller överskattade vi Fredrik Söderlund, Jens Nordin och Sergei Vologsjanin?

Sundsvall 

Trots att de kom från stora, fina staden var de lillebror i Medelpad. ST Hockey, Tunadal och så vidare. Det var lite svajigt på 90-talet. En sak var dock säker. De var lätta att tas med hemma. På bortaplan växte Daniel Olsson och bröderna Romö fram till monster.

Östersund 

Trots relativt ung ålder förstod jag det förnedrande i att Vladimir Krutov spelade i svenska Division ett medan hans gamla polare var dollarmiljonärer i NHL. Vid ett tillfälle fick Östersund straff på vår hemmaplan. Krutov fick chansen och jag har för mig att han gjorde mål. Annars var de ett lag som vi alltid vann mot.

Leksand

Nu förflyttar vi oss in i 00-talet. Innan dess nådde vi i princip aldrig så långt att vi mötte söderlagen. Leksand och AIK klassades oftast som favoriter att vinna hela serien och det var rejäla prestigemöten. Trots att Leksand kändes bättre och vassare hade vi rätt ofta en förmåga att vinna de täta och tuffa matcherna.

Mora

Laget som stal vår plats i Elitserien 2004 och som i vissas ögon fortfarande klassas som det näst värsta laget. Sopor som Simons och Bogg spelade alltid sitt livs hockey mot AIK. Oftast vann vi ändå, men det var orimligt jämna matcher.

Bofors

Med många års distans till det hela var Bofors egentligen ett ganska härligt lag. Stora och extremt fult spelande as, kände man där och då. Den stora nackdelen, som fortfarande stör, är att de kacklade i grupp efter att ha gjort mål. Matcherna i sig förlorades oftare än vad de borde.

Almtuna

Ett notoriskt bottenlag som mest bara kändes onödiga att möta. Uppsalagänget saknade pengar, profiler och charm. Visst kunde det hända att de ställde till det för AIK någon gång, men för det mesta innebar en match mot Almtuna en enkel seger. Nästan alla motståndare som vi påstår oss ha slagit enkelt, mötte vi främst på 00-talet.

Solna

Det blev en sorts derbykänsla kring matcherna mot Gnaget. Samma färger och samma namn gav oss en känsla av rivalitet. Utan att ha siffrorna att backa upp mitt påstående så gissar jag att AIK hade ett ganska massivt övertag på Solna under de här åren. Jämna matcher, där vi ofta drog det längsta strået. 

Hammarby 

Då var det värre med Hammarby. Laget innehöll superstjärnor som Andreas Holmqvist, Kim Cannerheim och Andreas Paulsson. Det är inte bara det att de slog oss i den där avgörande matchen 2004. De var alltid en svår motståndare och de gångerna man valde att dra till Stockholm för att se en bortamatch mot Bajen, var det nästan alltid pengar i sjön.

Huddinge 

Den japanske målvakten Jiro Nihei stod på huvudet och Huddinge vann matchen. Det är det bestående minnet av fighterna mot plantskolan i södra Stockholm. Det är möjligt att det bara var så vid ett enda tillfälle, men eftersom det var ett trauma blir vi inte fria från känslan. I vanliga fall gick det bra att möta Huddinge, men inte så länge som Nihei stod i mål.

Nyköping 

Jörgen Rickmo och Fredrik Ohlsson. Egentligen räcker det att skriva de namnen. Två bjässar som symboliserade maktfaktorn Nyköping. Omöjliga att besegra på deras hemmaplan och svåra att tas med även i Skellefteå. Ännu ett lag som vi egentligen var bättre än i match efter match. 

Vallentuna, Tierp o s v

Dubbelmöte hemma med matcher både lördag och söndag. Först Vallentuna och sen Tierp. Sex givna poäng och man gick avslappnad till ishallen. 12-0 och allt var som det skulle,  men vi minns väl alla 4-5-förlusten hemma mot Tierp? Det som inte fick hända, hände ändå och kontentan var att man inte gick säker någonstans. Det finns fler lag i den här kategorin, men vi klumpar ihop dem.

Västerås 

Vi har inte mött Västerås jättemånga gånger och de starkaste minnena är från när de hade Patrik Ekholm och Stefan Lundqvist i truppen. På läktaren var man både glad över de enkla segrarna och ledsen och besviken för deras skull. Visst hade de kunnat få stanna hos oss ett par år till åtminstone.

Linköping 

Cluben var i sin allsvenska prime, alternativt sämsta fas i Elitserien när vi drabbade samman med dem. Vi minns alla segern med 4-2 2003 när Fredrik Näsvall gjorde hattrick, men det är inte signifikativt för våra möten. Stora förluster och en enorm respekt för Axnér, Emvall och Helber var vad som gällde.

Vita Hästen 

AIK stor favorit. Vita Hästen vann tack vare sin fysiska ishockey. Det är en korrekt historiebeskrivning som ingen kan  ifrågasätta. Alla Hästen-spelare var minst 190 cm och vägde 95 pannor. Rickard Rauge var mental segerorganisatör när AIK åkte ut i playoff.

Oskarshamn 

Under en silly season gick det ett rykte om att AIK var intresserade av den gamle Brynäsbacken Andreas Custemo. På Custemo förstod man att han inte var så sugen på att satsa och träna hårt. Istället kom han, lönnfet, hit med Oskarshamn och slog ut oss i playoff.

Nybro

Den stora, och enda, anledningen till att Nybro nämns är deras webbradio-kommentator Håkan Lönngren. Har du inte upptäckt honom så är det bara att gå in på Youtube och njuta av en enögdhet och en småländsk dialekt som inte går av för hackor. Nybro var annars en munsbit de få gångerna som vi möttes.

Tingsryd

Vi brandskattade Tingsryd ganska rejält under Mustonen-åren, men de trollade alltid med knäna och förvandlade vatten till vin. Det var svårt att åka ner till Småland och vinna och det hände att Bjarne Hurtig & co skrällde på vår hemmais också. Viktigast under de här åren var ändå silly season-sidan taif.nu.

Växjö

Ofantligt fula tröjor och det fanns nog ingen som anade vad som komma skulle. Brad Defauw och Shjon Podein var dåtidens invärvade legoknektar. Vi möttes i playoff vid ett tillfälle och vann hyggligt komfortabelt. Tio år senare såg det annorlunda ut.

Halmstad

När Per Helmersson gjorde sitt enda AIK-mål någonsin var det mot Halmstad. Tyvärr gick de i konkurs och målet togs bort från statistiken. Av matcherna mot Hammers minns vi ingenting. Däremot bangade de inte på att sko sig på vår hockeykultur.

Rögle

Rögle var en motståndare som ingav respekt och under de här åren hade vi oerhört svårt för motståndare som ingav respekt. Men av någon anledning gick det ofta bra mot Rögle. Swehockey var det som gällde för att följa matcherna och jag är övertygad om att kombinationen Fredrik Näsvall och Rögle ger dig ett visst välbehag.

Malmö

Det var vi, Leksand och Malmö som var de stora kanonerna i mitten av 00-talet. Bataljerna var stenhårda om Malmös främlingslegion besegrade oss oftast. Men när det verkligen gällde tog Magnus Wernblom fram sitt allra elakaste flin och avgjorde.