Oscar Möller

När man får beskedet att ens mormor inte har länge kvar att leva, påbörjas sorgearbetet. Man tänker tillbaka på sin barndom parallellt med att man ser spillrorna av det som en gång var en stark människa som bakade bullar och erbjöd en varm famn. 

Oscar Möller är inte på väg att dö, hans själ och mående har snarare vänt uppåt under det senaste halvåret. Men det finns ändå en tydlig liknelse med den döende mormodern. För fastän man vet vad som komma skall så kommer inte tårarna och den riktigt ordentliga sorgen förrän dödsbeskedet är ett faktum. Fastän vi har förstått att Oscar Möller har spelat sin sista hockeymatch så kom inte tårarna och den riktigt ordentliga sorgen förrän i måndags.

Och sorgen handlar inte alls om ishockey eller Skellefteå AIK (även om vi inte direkt hade mått dåligt av en sylvass rightare bredvid Oscar Lindberg). Nej, sorgen handlar om Oscar själv. Det var ju inte så här det skulle sluta. Han förtjänar inte det här. INGEN förtjänar att må skit, men skulle vi ställa upp alla människor i en lång, lång rad så står Oscar Möller väldigt långt fram i raden över de som vi unnar allt gott.

Inte på grund av de dubbla SM-gulden, de tio åren i den svartgula tröjan, det spjuveraktiga leendet eller äran att ha fått vara lagkapten i Skellefteå AIK. Allas vår lagkapten. Inget av det där känns särskilt viktigt. Fina stunder och minnen, men det är knappast det som definierar hans (eller våra) liv. Nej, livet händer just nu och någonstans i farten försvann glädjen hos MÄNNISKAN Oscar Möller. 

Nu är karriären över och hyllningarna är både massiva och befogade. Det har trots allt bara gått en tredjedel av livet, även om Möllers 35 år har inneburit ögonblick, äventyr och framgångar som den samlade läsarkretsen till den här bloggen inte ens är nära att uppnå tillsammans. Ändå har Oscar Möller kanske mått sämst av oss alla.

En önskan är att om och när han lyckas avsluta det här tunga kapitlet, att det inte känns förgäves. Att det finns en stolthet och glädje i allt det som han har gett oss, och framförallt sig själv och sina lagkamrater. Att summeringen av hockeylivet inte är svart, utan snarare gult och svart. Att den avslutande tiden inte definierar hela hans hockeyliv.

När man som supporter summerar vad Oscar Möller har inneburit så är det första som dyker upp i huvudet att han tog oss till en plats där vi aldrig hade varit förr. AIK plockade hit en stockholmskille i konkurrens med alla andra elitserielag. Vår position stärktes ordentligt i och med den värvningen och på isen stärktes vi ännu mer. 

Nu har det gått drygt tretton år sedan den unge grabben gläntade på omklädningsrummet som skulle komma att bli hans värld under en lång tid. Under de åren har han bildat familj, blivit en del av vår familj och gått från pojke till man. Hela tiden har han varit en grym hockeyspelare, lagkamrat och förebild. Han är en av blott fyra svartgula spelare som har gjort ett avgörande mål i en avgörande SM-finalmatch. 

Vi tror ändå att de här senaste två åren kan ha varit de viktigaste. En firad stjärna i en tuff sport har vågat visa sig mjuk, sårbar och mänsklig. Oscar Möller har gjort något ganska ovanligt. Han har rakt upp och ner varit öppen med att han inte mår bra. Han har berättat att han har tagit hjälp för det. Han har berättat att livet just nu är jäkligt tufft. TROTS att han har allt det där som vi dödliga bara kan drömma om. 

Det här modiga agerandet kanske innebär att någon eller några av oss ”vanliga människor” också vågar ta klivet. Vågar erkänna. Vågar prata. Vågar ta hjälp. ”Om Oscar kan må dåligt, så är det kanske inte så konstigt att jag också har det kämpigt.” 

Utan att egentligen behöva göra något aktivt (annat än att ha varit modig och tagit steget) så är det förmodligen nu som Möller verkligen är en förebild. Både för andra idrottsmän och kvinnor, men minst lika mycket för dig och mig. 

Idag mår han bättre. Att lämna ishockeyn var förhoppningsvis ett av de sista stegen i rehabiliteringen. Pendeln är på väg att svänga tillbaka och det faktumet kan ge andra som mår dåligt tillförsikt. ”Om Oscar kunde ta sig upp från botten, så kanske jag kan.”

Vi saknar dig på isen, och minnena är kära och eviga. Men framförallt (vilket lagkamrater, tränare och motståndare också vittnar om) så är vi djupt imponerade över vilken fantastisk människa du är. Tack för EXAKT allt!