Att ifrågasätta ett man-manspel istället för zonförsvar räknas knappast som en fejd. Inte heller att säga åt Sven Lundqvist att gå och sätta sig på bänken när han, helt felaktigt, ville ta ett rejält snack med domaren. När både temperamentet, inställningen och den idrottsliga nivån saknades, så uteblev även konflikterna med mina tränare. Och nu när ”karriären” sedan länge är förbi så är det heller inget som jag saknar eller ångrar.
Annat är det på den högsta nivån. Där tävlar man på riktigt och då kan topplocket gå på den bäste. Oavsett om det handlar om en medspelare eller till och med tränaren. Vad gäller Skellefteå AIK så känner vi inte till några Alex Ferguson-incidenter som när han kastade en sko i ansiktet på David Beckham och heller inte några situationer som när det franska fotbollslandslaget bojkottade tränare Domenech under VM 2010.
Förmodligen har det hänt en hel del bakom de låsta dörrarna till AIK:s omklädningsrum, som vi inte känner till. Och det allra mesta har med all rätt stannat där inne också. Men vissa bråk med tränaren känner vi till. I vissa fall har det nått media och i andra fall har vi fått det till oss via mer eller mindre hemliga källor. Dagens ämne är alltså när AIK:s tränare har hamnat i fejd med en spelare, kollega, sportchef eller hela omvärlden.
I en perfekt värld så borde det väl aldrig hända. En tränare ska likställas med en general eller lärare. Spelarna är underställda honom och ska få delta i demokratiska processer, men inte göra myteri. Men ibland behövs det och här nedanför ska vi berätta om 14 gånger som det har hänt i AIK. Som sagt handlar inte alltid konflikten om spelare vs tränare, utan rubriken säger vad det här handlar om.
John Slettvoll vs Fotrex
Den ganska lättkränkte John Slettvoll ansåg sig svartmålad av tidningen Norra Västerbotten i allmänhet och sportjournalisten Åke ”Fotrex” Forsberg i synnerhet. Konflikten ledde till en episk dikt av Slettvoll som NV valde att publicera. En win-win-situation som ledde till fler sålda tidningar och större intresse för Skellefteå AIK. Vill du fördjupa dig ytterligare så har vi redan behandlat ämnet.
Roland Stoltz vs alla tränare efter Slettvoll
Inte så att Rolle knackade på tränare efter tränares kontor och drog stora sågen. Stoltz var en lagspelare ut i fingerspetsarna och kämpade på lojalt trots att AIK gick kräftgång. Nej, trots att varken Tommy Andersson eller Christer Abrahamsson höll måttet (enligt Rolle), så körde han på. Men när vi pratade med honom för ett par år sedan berättade han att AIK aldrig blev sig likt när John Slettvoll slutade. Struktur och ordning saknades. Kanske inte en jättekonflikt, men det känns alltid rätt att nämna Roland Stoltz.
Björn Ferber vs Martin Pettersson
Martin är ingen klassisk bråkstake och det var säkert inte särskilt hårda ord som yttrades när han mycket tydligt ifrågasatte Ferbers moderna mumbo jumbo-taktik. Björn Ferber ansåg att Martin (och Micke Granstedt) var bakåtsträvare och att hans egen taktik var förträfflig. Petterssons meriter, smartness och rutin trumfade naturligtvis Ferbers kunskaper, men demontränaren vek inte en tum från sin plan. AIK förlorade en avgörande match mot RA73 och Martin Pettersson avslutade karriären.
Robert Barnes vs den svenska kulturen
Det var ingen ödmjuk man som klev in i Skellefteå AIK:s värld. Löften om pengar och en von oben-attityd kring hur överlägset det nordamerikanska sättet att spela var. Vid ett tillfälle tränade AIK powerplay och på den sidan där Barnes inte befann sig spelade pp-enheten back-back längs blålinjen. Det snappade han upp med sitt perifera seende, stannade av träningen och skällde ut allt och alla. My way or the highway, men var den välklädde kanadicken hade snappat upp fyra forwards-taktiken är fortfarande hemligt.
Johan Schillgard vs omvärlden
Inte så att Schillgard bråkade med allt och alla. Tvärtom är han nog en ganska vän person med udda idéer. Väldigt udda idéer. Det blir oerhört tunt när vi inte har tillgång till ett enda konkret exempel, men det världsfrånvända flummandet ledde till sparken och det fanns nog inte en enda spelare som hörde av sig till styrelsen och funderade över det beslutet. In kom Rolle Stoltz och gav den stadgan som han själv efterfrågade på 80-talet.
Christer Abrahamsson vs Daniel Olofsson
Abris kanske inte är urtypen för en prestigelös tränare, trots sin ganska avslappnade uppsyn. En man sprungen ur den gamla skolan med tränare som skriker och hotar och inte lyfter de spelarna som hamnar i svackan. I svackan hamnade Daniel Olofsson och bemöttes med ett horn i sidan från Abrahamsson. Pär Mikaelsson har vittnat om att Abris inte gillade Ragge och i det närmaste frös ut honom.
Pasi Mustonen vs Pär Mikaelsson
I en öppenhjärtig intervju efter säsongen 02/03 sågade Pär Pasi Mustonen ganska friskt. Andemeningen var att Pasi egentligen inte kunde någonting om hockey. I samma intervju avslöjade Mikaelsson att han dessutom hade tappat sugen så pass mycket att han skulle avbryta sitt kontrakt och avsluta karriären. Jag fick faktiskt också ta del av den andra sidan av konflikten då elvaårige Joel Mustonen berättade att han inte alls gillade Pär Mikaelsson. Det var tydligt och klart att det var åsikter som han hade fått med sig hemifrån.
Pasi Mustonen vs hela truppen
När Peo Larsson tillträdde som sportchef var ett av de första problemen att lösa tränarfrågan. I ett första möte med spelarrådet fick han ett solklart besked. Förlänger du med Mustonen får du leta fram tjugo nya spelare. Raka puckar och de stora anledningarna var dels att han inte hade grepp på omklädningsrummet och dels att han hade en väldigt defensiv inställning, vilket spelarna struntade i och spelade efter eget huvud.
Ulf Tavola vs Fredrik Näsvall
Den enda av tränare vs spelare-konflikterna som faktiskt utspelade sig inför ögonen på folk. Åtminstone den avslutande delen. Det var en oundviklig krock och visst är det så att Uffe Tavola är en av Sveriges tjurigaste människor, men samtidigt är det få spelare som har större ”jag skiter i det här och drar”-aura än Fredrik Näsvall. De stora skillnaderna i fyrkantighet vs total artistisk frihet blev för stora och ingen av dem vek en endaste tum.
Ulf Tavola vs Peo Larsson
Ibland vinner inte den tjurigaste. Ni kan ju historien om hur AIK helt och hållet gick bort sig under NHL-lockouten 2004/05. Uffe Tavola ville spika truppen världsrekordtidigt medan Peo fick mer och mer sug efter att göra en spektakulär värvning. När Dunham anlände så envisades Tavola att fortsätta med Sean Gauthier i kassen och det var minst sagt frostigt ett tag. Till slut fick Mike Dunham spela och Gauthier förpassades till läktaren, innan Chad Hinz en gång för alla löste problemet med att man bara fick ha två icke-EU-spelare i matchtruppen.
Perra Johnsson vs Brett Harkins
”That guy doesn’t know hockey”, var Harkins slutord om tränare Johnsson efter det att han hade tvingats flytta till Rögle. Vi misstänker att kritiken var bredare än att den bara handlade om att Brett hade hamnat längre och längre ner i hierarkin. För egentligen borde vi (rent spelmässigt) aldrig ha förlängt med honom. Men även om bristen på självinsikt inte var Harkins bästa gren, så ger vi honom ganska rätt i sin analys av Perra Johnsson.
Bert Robertsson vs Anders Forsberg
Han såg det nog inte komma, Forsberg. Vi vann ju guldet ett par månader efter det att han fick lämna och han tänkte nog att det hade runnit tillräckligt mycket vatten under broarna. Men det var en känslosam Bert som klev in på presskonferensen och i kryptiska ordalag lät han hockey-Sverige förstå hur besviken han var på Anders Forsberg. Kortfattat handlade utspelet om att han ansåg att Forsberg for med osanning. Robertsson gjorde det för grabbarna i laget, Skellefteå AIK och alla i gruvan.
Bert Robertsson vs Andrew Calof
När sedan gulden var i hamn och lagets formkurva började peka nedåt visade sig andra sidor. Inte nödvändigtvis bara hos Bert, medgång är ju alltid lättare än relativ motgång. Samtidigt var Andrew Calof inte lika het och hade väl egentligen aldrig en spelstil som "tävlade" eller valde att spela ett enklare spel när han inte fick till det i offensiven. På old school-manér valde Bert då att använda sig av en ledarstil som mer handlade om piska än morot. Calof hade nog behövt en annan behandling, och även om ingen av parterna någonsin har nämnt att det fanns några problem, så var det uppenbart för omvärlden.
Bert Robertsson vs Niclas Burström
När Niclas Burström skulle återvända till Sverige efter ett halvdant KHL-äventyr nåddes bloggen av rykten som sa att det absolut inte skulle bli Skellefteå AIK. Åtminstone inte så länge som Bert fanns kvar i föreningen. Däremot skulle han kunna tänka sig att bryta sitt treårskontrakt med Växjö om Robertsson flyttade. Vi vet inte om det ligger någon sanning i det här, men när Bert Robertsson berättade att han skulle söka sig till nya utmaningar så kom Burström omedelbart tillbaka. Under sommaren när Niclas gjorde klart med Växjö såg vi duon råka varandra på ICA Maxi, men antingen var det bara rykten om osämjan eller så spelade de bra teater.
Kommentarer
Skicka en kommentar