Dagens i-landsproblem: Barproblematiken på arenan

När jag på 80-talet tog sig ut till foajén i paus för att köpa en korv, så möttes jag i regel av ofantligt långa köer. Som den oroliga själen jag är, var jag ofta rädd för att köandet skulle innebära att jag skulle missa starten av nästa period. Oron ledde till minskade korvintäkter för AIK. Vid andra tillfällen stod jag kvar i kön, men hade råkat ställa mig i fel kö. ”Här säljer vi bara korv och läsk. Vill du köpa godis ska du stå i den kön.” Minskade godisintäkter för AIK.

Trettio år senare befann jag mig på Allianz Arena i München. Åttondelsfinal i fotbolls-VM, Tyskland mot Sverige. Värmen var olidlig, men det serverades öl på arenan. Bara att gå ut från läktaren för att köpa. Men den normalt överlägsna, tyska organisationsförmågan lyste med sin frånvaro. Köerna var gigantiska och sniglade sig fram.

Fotbolls-VM kändes ändå mer som en fest än blodigt allvar (till skillnad från hockeyn), så jag chansade och stod kvar i kön, trots att jag riskerade att missa inledningen av matchen. Tjugo minuter innan avspark var jag tillbaka, mycket besviken på det tyska kösystemet. Matchen förlorades. Teddy Lucic blev utvisad och Henke Larsson missade en straff. Mysigt ändå att kunna dricka öl på läktaren.

Precis samtidigt drogs de sista strecken för planeringen av upprustningen och ombyggnationen av Skellefteå Kraft Arena. Det som hade kallats ”knarkarkvart” av Lasse Anrell skulle byggas om och det påstådda droghaket skulle nu bli en plats för vår mest utbredda drog; alkoholen. Barer var ett absolut måste!

Och jag är helt enig med det. Pengarna måste in och det finns inte många produkter som har högre vinstmarginal än alkohol. AIK hade gjort studiebesök hos andra föreningar (primärt Modo) och tittat på deras lösningar för barer och restauranger. Pusselbitarna las ihop och, utan att ha riktig koll på publikens alkoholsug och framtida idrottsliga framgångar så började man skissa på det nya barbeståndet.

Problematiken som blev och fortfarande råder är att det går för långsamt att få sin öl eller glas vin i pauserna och att det blir alldeles för trångt i Guldbaren. Det senare kanske inte AIK ser som ett problem då trängsel och mycket folk bör leda till ökad försäljning. Men för oss hockeyintresserade är stressen lika stor som den var i korvkön 1987. Man vill inte missa något av matchen!

Men det var ju lika trångt och segt på Fotbolls-VM, tänker du. Ja, även på fotbollsarenorna i England och Italien, men skillnaden där, förutom att det är väldigt mycket mer folk, är att man får ta med drycken in på läktaren, vilket skapar ett stort tidsfönster innan matchen att förse sig. 

I USA (NHL och NBA) är det annorlunda. Inga problem med köer. Det finns en stor mängd kiosker och dessutom läktarförsäljning. Nu kanske vi inte ska jämföra oss med ett land, vars hela kultur bygger på lättillgänglighet vad gäller öl, läsk, snacks och snabbmat. Dessutom får man även där inmundiga på läktaren.

Men det är ju inget alternativ här. Vi har de regler vi har i Sverige, även om jag med egna ögon sett en Northvolt-arbetare från österland chockad över att han inte fick bära upp åtta stor stark på läktaren. Så vi ska inte gnälla över det som vi inte kan påverka, utan vara konstruktiva när vi alldeles strax kommer till själva kärnan av inlägget. 

Vi har nämligen ett antal förslag för att flödet ska bli bättre. Samtliga förslag är till för oss som faktiskt är där för hockeyns skull. Inte för er som gladeligen beger till baren med fem minuter kvar av perioden, trots att vi just fått powerplay. Det klientelet kommer alltid att ha tid att sänka den mängden som de är där för. Förslagen gäller alltså inte dig som lika gärna spenderar sista två perioderna i baren eller dig som har hockeyn som en anledning att få supa till en tisdag. Ni kommer alltid att hitta vägar.

 • Återinförskaffa dryckesbiljetter. Det tar bort momentet betalning/strul med kortläsaren under pausen, då det gäller att kränga så mycket som möjligt. En extra bonus kan då vara att folk tappar bort eller glömmer att man har införskaffat sådana biljetter. Ökad vinstmarginal!!

• Minska utbudet. Max två sorters öl, en cider, ett rött vin, ett vitt och en sorts drink. Få valmöjligheter gör att det går fortare. Både att bestämma sig och att servera. 

• Inför två separata kassor. En för öl och cider, en för övrigt. Då borde allt bara gå enligt löpande band-principen, med dryckesbiljetter och allt. (Jag inser att jag talar mot mig själv då jag kraftigt kritiserade att man inte kunde köpa godis i korvkön på 80-talet.) Folk är ju i baren för att supa, det behöver inte vara så fancy.

• Det borde också finnas en uträkning på hur många enheter som säljs under en paus på tisdag respektive lördag. Om det vanliga är att sälja 500 bira under en paus kan man ju ägna perioden åt att öppna minst 300. Kan tyckas oviktigt, men om varje öl tar en sekund snabbare att dela ut blir det en fin tidsbesparing i långa loppet.

• Ett mer drastiskt förslag är att ta bort skinnsofforna i Guldbaren, som rymmer maximalt 20 personer. Skapa istället plats åt mer folk. Hela Guldbaren känns alldeles för dyr och lyxig och har fokus på att använda dyra material för en exklusiv känsla. Vi är hockeysupportrar. Vill man ha det så trevligt får man väl gå på någon finare restaurang.

Inget av ovanstående förslag handlar om att det på något sätt ska bli trevligare som så. Snabbare alkoholhantering och på så vis mindre trängsel. Jag bryr mig inte om Jan och Mariannes kväll inte blir lika fantastisk. Det hockeyn som ska skapa minnen. Alkohol gör i regel det motsatta.