Ett år i hockeyns tjänst (otjänst) och

Är man lite lätt psykiskt sjuk eller vad är det frågan om? Hur kommer det sig att man närmar sig 50-årsstrecket och fortfarande går in i internetskugga efter en förlust eller fnissar för sig själv när man upptäcker att det finns en röntgenläkare på sjukhuset i Bratislava som heter Ivan Majesky. Mycket tid går åt till att späka sig själv med oro kring eventuella skador, rykten om nyförvärv och panik över låga publiksiffror.

Jag vet att jag inte är ensam om det här beteendet, men jag vet att de allra flesta inte har den blekaste aning om vad jag pratar om. Lidandet (vissa använder ordet passion) är på ett sätt härligt, men på ett annat sätt ganska påfrestande. Inte minst för den närmaste omgivningen. 

Ni som är halvintresserade och hellre ser matcher hemma, spekulerar kring att Linus Karlsson kanske kommer tillbaka eller på andra sätt inte delar samma brinn och intresse som jag, ska idag få er en liten guide. Ett årshjul skulle man kunna kalla det.

För dig som inte hänger med på ordet årshjul så är det en populär grej, åtminstone på min arbetsplats. Det skrivs ner vad som ska göras när under året. Till exempel i november ska det där köpas in och i januari sker den utvärderingen och så vidare. Skillnaden mellan det typen av årshjul och dagens är att i mitt hjul behöver ingenting skrivas ner eller kommas ihåg. Det kommer automatiskt och det går inte att värja sig.

Beskrivningen av mitt år kommer att inledas första maj. Säsongen är slut. Man är missnöjd och det känns svårt att uppbåda energi och intresse till nästa säsong. Inget snack om att årskortet inte kommer att förnyas, men just där den här årsresan inleds är det rätt så tungt. Häng med månad för månad och se om det stämmer in på hur du har det. 

Maj

Det börjar väl med att det avslöjas vilka som inte blir kvar i AIK. Det mesta vet man redan, men några spelarförluster svider otroligt mycket ändå. In i det sista hoppades man att ryktena var fel (vilket de aldrig någonsin har varit). En nytändning går att skönja när första spelaren in blir klar. Man börjar spekulera och fundera på nästa säsongs kedjeformationer och backpar.

Ryktena om spelarna som är på väg in överträffar alltid hur det i slutändan blir, men det är svårt att inte ta rygg på det som sägs och börja sätta ihop det drömlaget som vi ser ut att få nästa år. Oftast är truppen mer eller mindre spikad redan nu, men det finns alltid ett par platser kvar för riktiga (i fantasin) bomber.

North Power har årsmöte och dit går man för att för att höra sportchefen sammanfatta förra säsongen och berätta om lagbygget dittills. Sällan eller aldrig får man mer kött på benen, men såg han inte lite lurig ut när frågan om spelare X ställdes?

Juni

På sommaren kanske du inte tänker på hockey. Badstränder, semesterplaner och grillfester går kanske före för dig? Själv håller jag på att varva upp. De ryktade nyförvärven har presenterats, årskortsplatsen har förlängts och visst måste det finnas en ganska stor del av lönebudgeten kvar till de sista pjäserna? Skellefteå AIK kommer att ställa ett riktigt bra lag på isen den här säsongen.

Thomson Trophy är genomförd och det viktigaste är sällan vem som vinner. Det som jag är nyfiken på är hur nyförvärven skötte sig och även de som är på andra året av kontraktet. Det vill säga de som hade det tungt i fjol, men som nu har ett års Thomson-träning i kroppen. 

I juni får man också veta hur AIK har gått ekonomiskt. Är siffrorna röda är paniken nära. En stor vinst gör att man hoppas på att spelarbudgeten får ett välkommet tillskott. Spelarna tar semester och även jag. Från mitt arbete, inte från hockeyn. 

Juli

”När VM har varit brukar det lätta på marknaden.” ”Efter NHL-draften brukar det börja komma loss spelare.” ”Den sista gallringen till AHL, brukar innebära att spelare av en helt annan dignitet blir tillgängliga.” Nu svävar jag över en längre tidsperiod än bara juli månad, men faktum är att alla ovanstående citat är rena lögner. Det kommer ju aldrig loss några spelare. Till oss.

Den här månaden är faktiskt den minst hektiska. En, max två spelare ska in (samma ord yttrades även i maj och juni). Men inget händer och när det väl händer så är det inte den där superstjärnan som man hoppades på. Vanligtvis spikas ändå truppen i juli och nu har man klart för sig hur kedjorna ska bli.

Augusti 

Första isträningen var bättre förr, när de mest intresserade kom dit. Inget jippo, utan en helt vanlig träning. Numera är det andra isträningen som gäller för att börja bekanta sig med de nya spelarna. Vanligtvis blir det 5-10 träningar för min del i augusti. Mina planerade kedjor stämmer aldrig.

AIK möter Löven och har allt att förlora, men vinner alltid. Klasskillnaden är för stor, och man mår oerhört gott. CHL drar igång och skaderisken är alltid överhängande. Från början känner jag mig alltid superpeppad på träningsmatcherna, men det där går över fem minuter in i första matchens första period. Hockey behöver känslor.

Mest irriterande i augusti är att AIK inte marknadsför säsongskorten, utan hoppas mest på att de ska sälja sig själva. Min frustration mot den typen av slöhet är enorm. Om ansträngningarna skulle leda till ett enda sålt kort till är det ju värt det. En barometer över sålda årskort har jag efterlyst varje år, men ingenting händer.

September 

Några träningsmatcher till och sen är det dags för seriepremiär! Jag drar igång ett hockeytips på jobbet i hopp om att halvintresserade arbetskamrater ska slå personbästa och gå på fler matcher än förra säsongen. Ett stråk av osäkerhet lägger sig i mitt huvud. Har vi ett tillräckligt bra lag??

Seriepremiären går oftast bra och de positivt lagda av oss inser ganska tidigt att vi mest troligt kommer att kunna undvika Kvalserien. Bland nyförvärven har man hittat både nya favoriter och de spelarna som har ett frågetecken bakom sig. 

Men så fruktansvärt lite folk som kommer på matcherna! Förstår verkligen inte folk hur viktigt det är att vi fyller arenan? Både för ekonomin och för stämningen. Hur kan det inte finnas 5800 som vill se alla matcher på plats? Ni som bor inom 15 mils radie och konstant väljer TV-soffan är fruktansvärt slappa i er hållning till hockeyn. Ni vill konsumera matcherna, men orkar inte bidra själva. Garanterat inte medlemmar heller!

Oktober 

Grundspelet sitter och lagbygget känns bra. Nya, unga killar har presenterat sig och man bara myser. Vid det här laget finns den mentala listan över vilka spelare som vi redan nu borde försöka att förlänga kontraktet med. Det brukar trilla in någon sådan och man kan åtminstone stryka ett osäkert kort till nästa säsong. Ångesten över lagbygge och kontrakt är ett levande dokument.

Tio år (minst) på sektion E och vakten känner fortfarande inte igen mig. Att vara ansiktsblind är en dålig egenskap hos någon som ska möta samma människor, vecka efter vecka, år efter år. Publiksiffrorna är under stundom katastrofala och det ger en fadd smak i munnen, även om jag jobbar med mig själv kring att inte förfasas och bli upprörd över det totala ointresset som alla som inte går på matcherna visar upp.

November 

Första landslagsuppehållet brukar komma ganska lägligt. AIK har en tendens att ha en djup svacka under varje höst, och det här är ett bra tillfälle att slicka såren. Tyvärr är det nästan alltid någon som tas ut till Tre Kronor och den välbehövliga vilan blir istället tre meningslösa landskamper.

Hösten som årstid har få ljuspunkter, så att få gå på hemmamatch är ett nödvändigt break från en grå vardag. Rutinerna kring matcherna är inpräntade sedan många år. Parkera på samma plats, handla samma saker i kiosken och tyst lida över personerna på raden ovanför och deras vansinniga kommentarer.

December 

Vad köper man i julklapp åt en medelålders man som inte känner att han behöver något särskilt? Tomten brukar känna av det helt rätt och det dyker alltid upp något svartgult i klapparna. En mugg, en list till bilens registreringsskylt eller en nyckelring. 

Hemvändarmatch under mellandagarna. Oftast fullsatt och oftast förlust. På ett sätt unnar man väl de utflyttade att få se en vinstmatch när de för en gångs skull går på match, men samtidigt kommer det inte att leda till att de flyttar hem igen. Då är det lika bra att de får känna hur det känns att lida, istället för att återvända till Stockholm med en riktig solskenshistoria. Jag hoppas att ni är medlemmar i alla fall.

Dagarna blir något ljusare, men knappast våra svårt åtgångna själar. Ännu är det inte riktigt dags för slutspurten av serien, men tabellen är satt och det går att ana vilka lag som det kommer att stå mellan. På nyårsafton reflekterar man över hockeyåret som varit och hoppas på guld nästa år.

Januari 

Transferfönstret stänger och AIK är i behov av att lyfta in en eller två spelare, men marknaden är tunn. ”Vi är nöjda med den truppen som vi har, men dyker det upp något intressant på marknaden så…” Numera stämmer ju det ganska bra, och det handlar mest om att bredda truppen så att man inte är så skadekänsliga.

Slutspelsplatsen är i praktiken klar, även om det är många matcher kvar. Det går att se en viss ökning på publiksiffrorna och konstigt vore det väl annars. Återigen är det Skellefteå AIK som spelar den mest attraktiva hockeyn i serien. Därmed inte sagt att det kommer att räcka i ett slutspel.

Till slut förstärks laget med en breddspelare och det går att stänga och låsa säsongens trupp. Någon spelare förlänger, men som supporter är det ingen rast och ingen ro. Excelarket för nästa års trupp är redan påbörjat och det har börjat ryktas om ett antal hemvändande spelare.

Februari 

Landslaget ställer till det igen och det här uppehållet vill man inte ha. Det är strid om varje placering i tabellen och då är det värsta som kan hända att någon skadar sig när han spelar i landslaget. Panikknappen har alltid ett finger vilande på sig, oavsett tid på året.

Spekulationer om att AIK är nedtränade löper genom bygden. Vilken annan anledning skulle det kunna finnas att det som såg så bra ut för en månad sedan, nu känns som att det blir respass i kvarten? Men så fort vi vinner en match känns det genast bättre. 

Mars

Slutspelstider och Norran släpper en trött slutspelsbilaga. Den ångesten som var konstant under 00-talet börjar nu infinna sig på riktigt. Vilket lag som vi än kommer att få möta i kvartsfinalen känns starka. Åker vi direkt är ju allting förgäves.

I Umeå är Björklöven ett topplag och ser ut att ha en oerhört lätt väg fram till den hockeyallsvenska finalen. Vi som egentligen borde njuta av att vi går till slutspel varje år och oftast har en chans på guldet, har panik. Man går in i sin egen slutspelsbubbla och är en dålig människa, både hemma och på jobbet.

April

Löven är utslagna och säsongen är därmed räddad. Allt annat får nu ses som en bonus. Ganska snabbt ställer man sig på två olika ben. Å ena sidan lever man och dör för slutspelet. Å andra sidan börjar man fundera allt mer på om det inte är nästa säsong som guldet kommer att bärgas.

När AIK väl åker ur höjs kritiska röster mot tränare, lagbygge och spelsystem. Allt måste ändras. Vi har inte ett lag byggt för slutspel. Ingen pratar om vilken fantastisk prestation som laget har gjort och vilken stolthet som vi bör ha över att spela den mest attraktiva hockeyn med 50% från egna leden. Men det är väl så det ska vara. Det är segrar som räknas. Nu är det bara att vänta in vilka spelare som kommer att lämna oss, och därefter ägna all den kraften som man har kvar åt silly season. En ny säsong väntar runt hörnet.