Egna produkter som sålde sin själ till djävulen

”Man kan byta bil eller bostadsort eller till och med fru, men man byter inte favoritlag.”

Så (ungefär) sa Pea Israelsson när Västerbottensnytt intervjuade honom i samband med första isträningen 2001. Detta apropå ishockeyns betydelse för bygden och att människor vallfärdade till ishallen för en första isträning (detta innan det blev ett sorts allmänt jippo). ”Man byter inte favoritlag…”, var det. 

Nej, det gör man ju inte. Men vissa gör det ändå. Och till detta finns två olika förklaringar. Den första är inte det minsta smickrande, men ändå hyfsat okej. Den är att du inte har något favoritlag, även om du säkert tror det. Ena säsongen bär du en Liverpool-tröja och nästa år en Newcastle-tröja. Du svänger dig med oförklarliga begrepp som ”andralag”. Du är säkert hyfsat idrottsintresserad, men inte tillräckligt för att leva och dö för ETT lag. Ofta vänder du kappan efter vinden och ”supportar” ett just nu vinnande lag. Lite fjantigt, men inte särskilt osympatiskt.

Anledning nummer två (av egentligen noll anledningar) är att du inte har ett hjärta i kroppen. Att byta bort Skellefteå AIK mot exempelvis Rögle eller Björklöven gör du på en handvändning och har ingen förståelse för varför du inte kan och bör göra så. 

Ännu värre blir det om du är fostrad i Skellefteå och har spelat där från barnsben eller har getts chansen att bli ditt bästa hockey-jag här. Vi accepterar naturligtvis att Magnus Wernblom hejar på Modo och Mattias Nilimaa på Kiruna. Det är där allting började för dem och det har fött ett livslångt supporterskap.

Men att växa upp svartgul. Att ges alla förutsättningar för att bli en bra hockeyspelare här. Att flyttas upp i a-laget och blöda för skölden på tröjan bara för att kasta det i papperskorgen. Kanske för att någon var dum mot dig. Kanske för att du inte fick nytt kontrakt eller kanske för att du av olika anledningar hamnade i en annan klubb.

Vi accepterar att Niclas Burström spelar i Oskarshamn eller till och med att Anton Lindholm hamnade i Leksand. Sådana vägar kan hockeylivet ta, men när karriären är slut och det är dags för nästa kapitel i livet, då ÄR man AIK:are. Oavsett var man bor eller var man har spelat. Bloggen har pratat med bland annat Mats Lundström och Niklas Brännström, som har varit borta från Skellefteå i över trettio år. Det råder ingen tvekan om saken. De hejar på Skellefteå AIK.

RTyvärr är inte alla människor så fina och genuina. Vi har forskat och vi har grävt och kommit fram till åtminstone elva AIK:are (som fått sin fostran här) som har bytt bort oss. Anledningen till det struntar vi i. Däremot tvekar vi inte på att hänga ut vederbörande i det här inlägget. Om det nu är så att vi har fel i något av de här fallen, så hoppas vi att någon slår oss på fingrarna. De här spelarna kommer ju att anklagas för det värsta som finns; att vara en Judas.

Eilert ”Garvis” Määttä 

Direkt går vi ifrån inläggets grundparameter, det vill säga att man ska vara fostrad i Skellefteå AIK. Garvis är från Kiruna och kom till Skellefteå som tjugoåring. Här vann han SM-medaljer, blev landslagsman, Stor grabb och medlem av den legendariska Myggkedjan. Medlem i Wall of Fame!

Efter sju säsonger flyttade han till Södertälje, där han tappade sin landslagsplats och minskade sin poängproduktion drastiskt. Chocken, när han intervjuades av vår egen Micke Leijnegard i pausen av kvalseriedramat mellan AIK och Södertälje, och utan omsvep berättade att SSK var laget i hans hjärta, var stor. När jag gick och la mig den kvällen ekade de orden i mitt huvud, trots AIK:s seger och greppet om en av platserna till Elitserien.

Lars-Fredrik Nyström 

Sjutton år gammal kom Lars-Fredrik till Skellefteå. I Malå fanns inte förutsättningarna för att bli hockeyspelare, men AIK tog emot honom med stora famnen. Här utvecklades han till en stabil elitserieback, men valde själv att lämna för Djurgården inför säsongen 1977/78.

Där skiljdes våra vägar för gott och Nyström blev storstadskille. Först över tio år som spelare och ledare i Djurgården och Östervåla, sedan gick flytten till Frölunda och Göteborg och där har han blivit kvar. Vissa som flyttar anammar den nya ortens dialekt omedelbart. Ungefär så känner vi kring Lars-Fredrik Nyström, gällande hockeyn. Det kanske kändes tuffare att vara djurgårdare eller frölundait. 

Hardy Nilsson 

Vissa människor som skiljer sig tittar aldrig bakåt, utan släpper omedelbart kontakten med sitt ex och omfamnar istället det nya livet. Riktigt så illa är det kanske inte med Hardy Nilssons äktenskap med Skellefteå AIK, men nog känns det som att en stor svartgul del i honom dog när han valde bort oss för Örebro.

Någon närmare presentation behöver han inte, och i intervjuer erkänner han att Skellefteå är speciellt för honom, men problemet är att det är Djurgården också. Nilsson benämns som Djurgårdsikon och har ett bultande hjärta för laget från huvudstaden. Olustigt, tycker vi, och tvekar inte en sekund över att ge honom en plats i den här uppräkningen.

Håkan Eriksson 

”Hjärtat rymmer två lag. Måste jag välja blir det Djurgården.”

Uppvuxen i Gummark. Moderklubb Bjurfors. SM-guld med Skellefteå AIK. Hur kan då Håkan svara så, i intervjun gjord på hockeysverige.se? Han kom in på KTH 1978 och bosatte sig i Stockholm efter det, men var i den beskrivningen står det att han dessutom måste sälja sin själ? 

Claes Lindblom 

Lite djupt vatten nu, men Lindblom är starkt förknippad med Västerås. En lång karriär där efter att ha lämnat Skellefteå och hjältestatus efter att ha gjort comeback och spelat upp laget ett par divisioner efter konkursen. Allt det här unnar vi Claes och har inga svårigheter med att livet i Västerås har gett honom mycket. Men när rampljuset har slocknat önskar vi att han pliktskyldigast tar på sig ett leende och kanske småhejar på Västerås, men i själva verket vill han bara hem för att titta på eftersändningen av Skellefteå AIK:s match hemma mot Linköping. Vi tvivlar dock starkt på att det är så.

Ted Söderlund 

Ted kom till Skellefteå från Gotland när han var i junioråldern och blev snabbt bofast i vårt representationslag. Tre säsonger som ordinarie innan han varvade ner i Lejonström. Innan han kom hit hade han säkert Djurgården som favoritlag, vilket vi accepterar. Det är svårt att brinna hårt för Visby/Roma, så Ted lyfte blicken och av oklar anledning fastnade den på Djurgården. Allt det här kan vi leva med, men det blev ringar på vattnet som vi snart ska avhandla i det här inlägget.

Jonathan Hedström

Soppan med Timrå har vi skrivit om några gånger. Dockan på bron är avhandlad. ”Här har du inga vänner längre” och svaret att Skellefteå är som Twin Peaks. Dumma grejer gjordes och sas i affekt, men när krutröken skingrades var plötsligt tiden i Skellefteå helt bortglömd.

NHL-somrarna hemma i stan, då Jonte var kungen. Möjligheten att få träna med AIK. Uttalandet om att det var här han skulle spela när/om vi gick upp. Allt det sopades under mattan och istället är Hedström nu hardcore Timrå-supporter. Ställer sig i klacken och leder den och skriver ”Forza Timrå” på Twitter. När vattnet runnit klart under broarna slog Jonte på kallvattenkranen och bara öste på. En fruktansvärt tråkig historia, som inte direkt fick ett värdigt slut. 

Daniel Olofsson 

Ragges avslut i Skellefteå AIK var inte direkt det optimala. Efter sin 28-målssäsong gick det troll i målskyttet och tålamodet med honom tröt. Utlåning till Sundsvall och därefter vidare till Piteå. Och i Piteå blev han kvar, med ett par utflykter till Björklöven och Luleå. Vi har ändå alltid trott att det rinner svartgult blod i ådrorna. En surfning in på Olofssons profil på redovisningsbyrån där han jobbar sa annat; ”Hjärtat klappar för Piteå Hockey”.

Joel Mustonen 

Det blev frostigt redan när pappa Pasi sågades vid fotknölarna av Pär Mikaelsson i en helsidesintervju i Norran. Men bor man i Skellefteå och vill bli hockeystjärna så är man svartgul. Joel fick chansen, men tog den inte riktigt, utan det blev spel i bland annat Örebro och Frölunda. Där har han haft en otrevlig tendens att göra mål mot oss och jublat lite extra. Känner man något för klubben som fostrat en, så åker man bara mot båset och tar emot lagkamraternas jubel. Vi pekar inte ut något särskilt favoritlag för Mustonen, men det är då absolut inte Skellefteå AIK.

Martin Lundberg 

Martin ville aldrig till Växjö, men de ekonomiska omständigheterna blev för svåra och en sorts stolthet kickade in. När de vann guld 2018 tittade jag på honom hela sista bytet. Han ville inte vara där, han ville hellre vara en svartgul förlorare. När de vann guld 2023 var han en i gänget. En ledande karaktär. Någon att ta rygg på på guldfesten. Med hes stämma berättade han hur roligt det var att äntligen få vinna guld på hemmaplan.

Jag går händelserna i förväg lite grann, men min spåkula säger att Martin Lundberg hejar på Växjö om tio år. Han har handklappor i garderoben och tror att ”My hometown” på allvar var Robert Roséns mållåt. Jag hoppas att jag har fel och att Martin istället i en intervju, i samband med att han lägger av, berättar att han led varenda sekund som han var och verkade i Lakers.

Tim Söderlund 

Då var det det där med äpplet och trädet. Många av er som har ett favoritlag har säkert tagit rygg på pappa eller mamma. Men när man börjar spela i ett lag som ligger i sin hemstad och är ett elitlag OCH ger dig inte bara en, utan två chanser att komma tillbaka, då är det det laget som man brinner för och har en evig tacksamhetsskuld till. Istället drar Tim av sig tröjan och blottar en Djurgårdstatuering. Det är nog bäst att vi bara lämnar det så.