Glädjens tid

Den är nu och den tillhör oss alla! Skillnaden på att vinna hemma och borta förväntades vara milsvid, men det var faktiskt ännu bättre än väntat. Pär Lindholm, Jonathan Pudas och Gustaf Lindvall befann sig på annan ort, i en annan division, när gulden 2013 och 14 delades ut till deras gamla polare från juniortiden. Sedan dess har de samlat på silvermedaljer och trånat som ingen annan efter det här.

Bröderna Forsfjäll och deras farfar. Bröderna Johnson. Linus Söderström drar fram klöver 2 och ruter 4 ur kortleken, men vinner given ändå. Oscar Lindberg lämnade oss med en guldmedalj runt halsen och elva år senare kvitterade han ut nästa. Det bör väl nästan betecknas som två raka guld? OSCAR MÖLLER. 

Listan över vinnare är lång och även ditt och mitt namn finns med på den listan. Särskilt om du var på platsen under festen som varade från första nedsläpp tills när den nu tar slut. Maktdemonstrationen var total från AIK:s sida när det gällde som allra mest. Precis då gjorde de en hundraprocentig mental och spelmässig insats, även om det i ärlighetens namn borde ha slutat 7-0 istället för 2-0. 

Men vi klagar inte på dramaturgin. Vi klagar inte på någonting alls. Det här inlägget ska handla om glädje och lycka. I den totala euforin som rådde på läktaren vid slutsignalen och efterspelet tog vi på oss blogglasögonen och granskade AIK-spelarnas glädjenivå. Nivån kommer inte att betygsättas då samtliga uppnår högsta nivån, men vi känner ändå att stunden kräver några ord (och en glad bild) på alla spelarna.

Inlägget handlar således egentligen inte om någonting alls och samtidigt om exakt allting. Här följer nu en presentation av guldtruppen 2024 med några hyfsat väl valda hyllningsord. Observera att bilderna inte kommer från finalmatch 5, utan de hämtades in dagen innan matchen då vi var säkra på att ta hem guldet. Det gäller att tänka som en vinnare för att vara en vinnare. Här kommer ett gäng vinnare:

Linus Söderström 

Otroligt härlig glädje på Linus vid slutsignalen där han hoppade runt på isen och tog alla sina lagkamrater i sin famn. Ljuvliga intervjuer med en lite annorlunda människa. Svaren blir inte tillrättalagda, utan han säger precis som han känner. Det viktigaste av allt för Söderström är att nu ska han minsann passa på att njuta av det här. Vinnaren av Stefan Liv Memorial Trophy ska strunta i sömn och kosthållning och bara leva i nuet. 

Gustaf Lindvall 

Nu skulle vi ju inte utse vem som var gladast på isen i måndags, men OM vi skulle göra det ligger Gurra bra till. Känslomänniskan Lindvall som har lyckats komma tillbaka från harvandet i division ett samt från en lång tids skadehelvete. Tårarna är nära till hands och det älskar man. Pontus Petterström Trophy-vinnaren lyftes fram, av målvaktskollega Söderström, som hans bästa lagkamrat någonsin. Fint av Lindvall att omfamna glädjen totalt, trots minimalt med speltid under säsongen. 

Jonathan Pudas 

Nog fanns oron att Pudas inte skulle kunna nå upp till sina egna höga firarnivåer, med mitellan och allt. Och det kommer väl att dröja ungefär ett år innan vi får veta om han har mer i sig. För då är han rimligtvis frisk och får troligtvis lyfta bucklan på egen hand och inte delvis som en gest av Pär Lindholm. Vad gäller Pudas generella firanden så känns det snarare som att han är arg än glad, men SM-guldet plockade bara fram glädjen. 

Måns Forsfjäll 

Måns är en oväntat stark jublare, då han vanligtvis har en tämligen butter-apatisk uppsyn. Möjligtvis är han den i laget som har längst avstånd från vanligt utseende till jubelutseende. Stark insats under finalfirandet, trots axeln ur led tiotalet minuter tidigare. Extra härligt att fira med brorsan inför ögonen på hela arenans farfar.

Axel Sandin Pelikka

Det krävs något alldeles extra för att Pelikka ska plocka fram sitt a-game vad gäller lycka. Suddenmålet mot Linköping var ett sådant tillfälle och givetvis plockade även SM-guldet fram det bästa hos honom. Han flög lite under radarn nere på isen, men ryktet säger att många lagkamrater trodde att han skulle få svårt att hålla hela kvällen. Att han sedan gjorde en Tomas Brolin-insats på torgscenen talar sannerligen om glädje.

Arvid Lundberg 

Arvid har varit med förr. Två tidigare SM-guld, varav ett som det fanns anledning att fira. Hans vanligtvis nästan sorgsna look byts under stundom ut mot gnistrande känsloutspel. Detta uteslutande vid mycket viktiga skeden i matcher. Att vinna SM-guld är givetvis viktigt, men det var nästan så att Lundberg numera är så rutinerad och erfaren att han tog på sig en papparoll till och med under firandet. Stoltheten över de unga killarna var stor. 

Elias Salomonsson 

Här har vi killen med det hittills svagaste minspelet, även om det inte behöver diskvalificera honom från ett rikt inre känsloliv. Salomonsson höll låg profil under glädjestunden på isen efter slutsignalen, men dominerade däremot mest av alla då en av kvällstidningarna publicerade en rad cigarrbilder på AIK:arna. Snoop Dogg hade inte fått till rökringarna lika bra, så skulle det skita sig med hockeykarriären så finns karriärmöjligheter som statist inom gangsterrap.

Petter Granberg 

Snäll som en nallebjörn och starkare än en oxe. Men Petter kan också vara glad. Inte minst när han själv gör mål, även om han primärt är en lagspelare ut i fingerspetsarna. Måndagkvällen var speciell för honom, det syntes. Stark glädje och starka känslor. Det såg ut som att han ville slita loss klubbmärket från sin tröja och ta med det dit han ska nu.

Oskar Nilsson 

Egentligen har ju Oskar Nilsson rätt många egenskaper som vi vill se mer av i svensk hockey. Rättfram och ofiltrerad exempelvis. Det lilla hånet mot Linus Omark under torgfirandet är enbart uppfriskande och han går garanterat i bräschen under det långa firandet som nu pågår. Lyckan och glädjen var tydlig då han lyfte pokalen i sin kobraposition.

Anton Olsson 

Han blev inte matchhjälte, som förutspåddes i vårt senaste inlägg. Men lika glad är Anton för det och vi är ganska säkra på att glädjenivån är cirka 10-30% högre tack vare hans avgörande insats i final 4. Den manövern gjorde så pass kraftig skillnad att han kunde känna sig helt delaktig. 

Filip Sandberg 

Sandberg firar i regel som en genomsnittlig brittisk fotbollsspelare eller åskådare. Ilsken blick och egentligen inte ett spår av glädje. I måndags såg det helt annorlunda ut. Pliriga ögon och stor skojfriskhet, då han orytmiskt lyfte bucklan då och då under sitt varv med den. Truppens stora överraskning.

Linus Lindström 

Nummer 16 som kanske är bygdens son mer än någon annan. Inga utflykter ut till stora världen, utan han finns på en trygg plats i Skellefteå och så ska det alltid förbli. Nutidens Mikaelsson och Linus är precis vad Martin Lundberg kunde ha varit. Firandet är stort och genuint inför släkt och vänner på läktaren. Han är bara 26 år gammal och har förmodligen tio säsonger och 3-4 guld kvar att vinna.

Max Lindholm 

Plötsligt saknades ett par framtänder och många med mig tänkte nog att det är så här Max Lindholm ser ut civilt. Överförbart på en vanlig människa, att man sliter på sig mjukisbyxorna direkt man kommer hem. Nu var det inte riktigt så, och Max valde att le med stängd mun stora delar av kvällen. Gör man ett mål i tom kasse som avgör allt så är det klart att man är lycklig och Lindholm firade med Coca-Cola, som den renlevnadsmänniska han är. 

Rickard Hugg

En långt över medel glad person som blev ännu gladare i måndags. Viktigt för Hugg att lyckas kämpa sig tillbaka i spel och skjuta på den stundande operationen, för det är ju på isen som man vill vara. Moderklubben Hudiksvall har lagt ut grattishälsningar på sociala medier och Huggs liv rullar på, nu konstant 5-10% ännu gladare.

Oscar Lindberg 

Har en hemkomst någonsin blivit så lyckad? Lindberg bar laget, mentalt, på sina axlar hela säsongen. De stora förväntningarna låg på honom. Pressen låg på honom. Och han levererade. På ett guldfirande förväntas inte Ogge leda laget. Där är han nog mer av en sidofigur. Men med sitt monstruösa slutspelsskägg så syntes det naturligtvis att han var lycklig, även om han erkände att lättnaden också var stor.

Anton Heikkinen

Om du snabbt ska rabbla upp alla spelare från guldtruppen är risken relativt stor att det dröjer innan du kommer på Anton Heikkinen. Han har gjort en bra första säsong utan att egentligen märka ut sig. Vi misstänker att hans insatser under guldfirandet också är ungefär så; bra insats utan att märka ut sig.

Jonathan Johnson 

I hans första byte av matchen satte Johnson, av alla, in en tackling som påminde om Jimmie Ericssons tackling på Tollefsen i finalen 2014. Där och då förstod man vilken typ av kväll det här skulle bli. Sagan om bröderna Johnson är oerhört vacker och även om Jonathan inte har lika outgoing personality som brorsan, så sprudlade han den här kvällen.

Pär Lindholm 

Pokallyftande Lindholm är nog, i hård konkurrens, den spelaren som man unnar det här mest. Vägen har varit lång och silverkantad och det har verkligen synts att Pär har varit beredd att göra ALLT och lite till för att ta hem det här guldet. En fin människa med starka känslor för laget, bygden och föreningen. Njut av det här nu! Det är du värd.

Dylan Sikura 

Avslutningen av säsongen blev inte som Sikura hade tänkt sig. Å andra sidan blev inte andra halvan av säsongen som många av er trodde. Dylan Sikura var kraftigt ifrågasatt, men växlade upp allt eftersom och blev en dominerande spelare. Firandet blev som det blev, då en import knappast har samma känslor för bygden och det suktande folket på läktaren. Ser vi honom igen? Bloggen tvivlar.

Martins Dzierkals 

Väldigt mycket öststat att slå ut tänderna på någon under firandet. Nu var det visserligen inte meningen att Max Lindholms gaddar skulle flyga all världens väg, men samtidigt känns det mer sannolikt att Dzierkals var bödeln, än exempelvis Zeb Forsfjäll eller Arvid Lundberg. Det övriga firandet har vi inget emot. Skrik in i kameran och en relativt vild blick.

Simon Robertsson 

Jättekul för Simon att avsluta sina år i Skellefteå med den optimala framgången. Och det är inte mindre kul att han fick vara med och bidra. För första gången kändes Robertsson som en vuxen spelare som jobbade hårt och inte alls föll ur ramen. Stor glädje under firandet och att han drar vidare till NHL och St Louis Blues är underbart för alla. 4 miljoner!!

Zeb Forsfjäll 

Grabben är 19 år och har hittills aldrig legat fel i banan. Är han den nye Linus Lindström eller har han en nivå till i sig = NHL? Inget som vi behöver fundera på nu, då Zeb, vi och hela staden fortfarande befinner oss i ett lyckorus. Firandet med farfar (tydligen även med morfar) har vi redan nämnt. Likaså det gemensamma pokallyftet med brorsan. Yngst går först resten av den här veckan?

Elias Stenman 

Några gånger i det här inlägget har vi beskrivit att det är viktigt att känna att man har fått vara med och bidra. Stenman har knappt bidragit under hela säsongen och under slutspelet har det varit några ströbyten och en assist. Men nog fasen njuter Elias av det här. SM-guld med sin moderklubb och fira med polarna (och farsan) nere på isen. Räck upp handen om du har varit med om något, idrottsligt finare.

Andreas Johnson 

Ingressen var en lögn. Det finns en ranking. Alla andra är tvåa. Andreas Johnson är etta. För många av oss är det nog omöjligt att bli lika glada som han. Betänk att han endast har befunnit sig i Skellefteå under några månader och lik förbaskat står han och gråter på isen efter matchen och bara brinner för det här och älskar alla. En Thomson-sommar på det här…

Oscar Möller 

”Var det så här det skulle sluta? Var det så här det skulle gå?”

Inledningsstroferna från Björn Afzelius ”Dockhemmet” känns tyvärr passande i sammanhanget. Jättehärligt och fint att Möller kom ner på isen och fick lyfta pokalen. Inte ett öga var torrt, men det känns så tråkigt att världens finaste människa mår och har mått så dåligt. Oscar Möller är 35 år och har gjort allt som går att göra på isen. Vi ser det här som en fin slutpunkt på en underbart vacker tid. Ögonen sa att han är långt ifrån att ens tänka på att komma tillbaka. Nu håller vi tummarna för att ett officiellt avsked från hockeyn kan vara ett steg i rätt riktning för människan Oscar Möller att komma tillbaka.