Matchrapport från final 4 - ur Anton Olssons perspektiv

Det är inte många gånger som vi har tänkt positiva tankar om Skellefteå AIK:s nummer 56. Bästa tänkbara scenario i typ varje situation är att pucken ska ut från egen zon och Olsson fort som tusan åker och byter. Barkemo har kommit in och varit bättre. Likaså Haara. Värvningen som innebar ett stort frågetecken 2022, har inte direkt rätats ut till ett utropstecken.

Anton Olssons styrkor ligger i offensiven. Hans främsta moves under två säsonger har varit ett par gedigna uppåkningar, varav en av dessa ledde till något av ett drömmål mot Färjestad. Hans brådmogna utseende har inneburit att han snarare känts som 25 år än runt 20 (vilket han i själva verket har varit under hela sin tid i Skellefteå).

Utlånad till Jukurit och Gnaget och när slutspelet inleddes befann han sig i det hockeyallsvenska slutspelet, utan en tanke på att återvända norrut. Pudas nyckelben och Oskar Nilssons mancold senare, så klev Anton in på isen och såg sådär härligt, naivt glad ut. Lika glad och lycklig som han gjort under all sin tid här (trots brist på förtroende och lycka på isen). Bilden nedan föreställer första träningen sedan återkomsten.

Hur det gått i slutspelet för AIK vet ni, och förmodligen har ni även hygglig koll på Olssons insatser. Tolv matcher, tämligen lite speltid, inga poäng och -3 i statistiken. Samtidigt time of his life, med en reell chans till ett SM-guld. Precis som alla andra i laget så tar han de chanserna som han får, klagar inte och bidrar med det som han kan. Dessutom med finalmatcher i Skåne, inför släkt och vänner (varav de flesta hejar på Rögle).

Och igår var det dags för AIK:s femtonde match (Anton Olssons trettonde) i SM-slutspelet 2024. Olsson uppsatt som sjundeback och min soffmålsättning var noll minuters speltid för honom. Möjligtvis kliva in och ta ett ströbyte för en trött Oskar Nilsson eller en mjölksyrestinn Måns Forsfjäll.

Garanterat njöt han av inramningen då han är den ende i laget som förstår RBK-hymnen och övriga skånska utrop i Catena Arena. Möjligtvis fick han ögonkontakt med sin mamma innan pucken släpptes, och vi kan inte hålla det för omöjligt att han satt där på bänken och fantiserade om att det här skulle bli hans kväll. Det här var kvällen som han skulle bli hjälte.

Efter tre perioder var ställningen 1-1 och pendeln hade svängt fram och tillbaka under matchen. Att säga att det stod och vägde är ett understatement. I sådana lägen finns det vissa spelare som kryper ihop och blir små, medan andra växer och omfamnar möjligheten att bli hjälte. Till vilken kategori Anton Olsson tillhör är det inget snack om. Han ser sig själv som en vinnare.

När förlängningen drog igång kände sig Anton fräsch i benen. Han hade inte ens spelat tio minuter hittills. Frågan var dock om det skulle bli mer? Rögle började starkt och AIK fick försvara sig med näbbar och klor. Olssons första byte kom dock redan efter två minuter. Ett bra första byte, trots en halvsvag rensning i rundeln.

Andra bytet, efter cirka sju minuter, blev desto mer kaotiskt. Ni minns det bytet. Dennis Everberg fick ostört skjuta från nära håll vid två tillfällen. Ett vådadragskott och ett ännu bättre läge med Anton Olsson som närmaste vittne. Vid andra skottet skymde han effektivt Linus Söderström, som räddade ändå. Rögle samlade ihop till ett segermål.

Men med åtta minuter kvar av den fjärde perioden gled Olsson in igen. AIK satte tryck på Rögle och Anton var involverad. Dels fördelade han pucken till Axel Sandin-Pelikka och dels var han först på pucken vid offensiv blå, vilket ledde till att anfallet förlängdes. Någon sekund senare hade han pucken för sista gången under sitt (och matchens) sista byte…

Pelikka spelade i sidled och Olsson tog några bestämda skär framåt. AIK-fansens stora irritationsmoment Daniel Zaar hängde inte med och som den mest naturliga saken i världen knäppte han iväg ett handledsskott och matchen var avgjord. Under minst 30 sekunder trodde jag att det var Anton Olsson som var målskytt. 

”Det är som att Teddy Lucic hade hoppat in och avgjort semifinalen mot Brasilien 1994!!”, förklarade jag, med högt decibelläge, pedagogiskt för min fru. Att det sedan visade sig vara Andreas Johnson som agerade bödel förändrade inte min syn på Anton Olssons insats. Skottpassningen var genialisk och frågan är vem som jublade högst? Den ångestfyllde supportern i soffan, den ständigt überenergiske Andreas Johnson eller vinnaren och geniet Anton Olsson? 

Vem det än var så är jag säker på att Olssons leende fortfarande är mycket brett och att han sov som en baby under natten mot söndag. Måhända drömde han om att iklä sig en större roll på måndag. Hur det än blir med den saken, så var SM-final 4 den kvällen då Anton Olsson, äntligen, på allvar skrev in sig i Skellefteå AIK:s historieböcker. Och det unnar vi honom. Verkligen!