De som lyckades någon annanstans

Det är inte bara en gång som vi har slagit oss för bröstet för alla karriärer som har räddats i Skellefteå. Var skulle Tim Heed, Marcus Svensson och John Norman ha varit utan att ha kommit till AIK? På hockeyns bakgård utan att ha säkrat upp sin ekonomi för många år framöver, är väl det rimliga svaret. 

Hit kommer man alltså för att bli en bättre hockeyspelare och även för att så småningom ta nästa kliv i karriären, vilket innebär mer prestige och framförallt mer pengar. Fy fasen vilka utvecklingsmöjligheter som det finns innanför väggarna i Skellefteå Kraft Arena. Tillsammans jobbar, växer och vinner vi!

Men alla mynt har en baksida, även om framsidan av det svartgula myntet är tämligen dominerande. Sanningen är dock att inte ALLA lyckas här. För ett fåtal har Skellefteå AIK inte inneburit den där boosten som man hoppades på. Detta fåtal har lämnat oss genom bakdörren med svansen mellan benen och fortsatt sin sorgliga karriär någon annanstans.

De flesta av dessa var helt enkelt inte tillräckligt bra och får leva med det när de gnuggar på i Hockeyallsvenskan eller liknande nivå. För att bli en framgångsrik SHL-spelare (eller ännu bättre) är det ett mycket litet nålsöga som ska passeras. Ska du dessutom testa vingarna i Skellefteå AIK, misslyckas och ändå bli en bra spelare, är nålsögat försvinnande litet.

Några få passar ändå in under den kategorin och det är dessa som ska uppmärksammas idag. Ett ganska svårt uppdrag, då riktlinjerna inte är glasklara. Utländska spelare har vi skippat helt. De har redan ett rykte om sig att vara skickliga. Annars skulle de aldrig ha importerats till en svensk toppklubb. Etablerade spelare som kommit hit, inte lyckats särskilt bra, men lyckats i en annan klubb struntar vi också i. Nick Sörensen och Erik Hanses är halvhyfsade sådana exempel.

Det vi är ute efter är antingen egna produkter som inte nått dit vi hoppats i AIK, men ändå fått en respektabel (eller ännu bättre) karriär. Alternativt spelare som sett oss som en språngbräda, men kommit av sig mitt i hoppet och fått göra omtag i en annan förening och lyckats där. The ones that got away. Vissa grämer vi oss över, andra inte. Här kommer elva spelare som lyckades någon annanstans.

Peter Lundmark 

PL:s AIK-karriär överensstämmer inte med någon av de övriga spelarna på den här listan. Han etablerade sig i Elitserien och gjorde 18 poäng på 36 matcher som bäst. Men det kändes som att han bara trampade vatten de sista åren och poängproduktionen dalade kraftigt. När beskedet kom att kontraktet inte skulle förlängas led man inte, utan hoppades snarare på att det skulle komma något nytt och fräscht på hans plats.

I smyg fnissade vi lite åt att Leksand valde att lägga pengar på ett kylskåp hållandes ett järnspett. Ett år senare hade Lundmark slagit personligt poängrekord (25) i Elitserien och debuterat i Tre Kronor. Landskamperna sändes på TV och vi svor över att han plötsligt var en helt annan spelare som verkligen kunde spela hockey. Peter Lundmark var ett av flera exempel under den här tiden, på spelare som lämnade AIK och blev betydligt mycket bättre. 

Fredrik Svensson 

Vi plockade upp honom från den verkliga bakgården, där han senaste säsongen spelat i Hammarby, en match i SM-liiga och avslutat med att göra några matcher i Malmös J20-lag. Inga stora meriter och det var tämligen överraskande att AIK valde att satsa på Svensson. Här gick han dessutom skadad stora delar av säsongen 1998/99 och stod för 5 poäng på 24 matcher.

Ett tränat öga kan se potential och vi hoppades intensivt att Fredrik Svensson skulle utnyttja sitt optionsår och fullfölja kontraktet med AIK. Men i allra sista stund klev Luleå in och norpade honom och där och då lämnade han bakgården. Nio elitseriesäsonger, landskamper, proffsäventyr i både Finland, Schweiz och Tyskland. Det är inte fel att påstå att Svenssons karriär tog fart när han lämnade Skellefteå.

Marcus Högström 

Det kändes näst intill som att det var Jimmie Ericsson som bestämde att Högström skulle få chansen i Skellefteå 2010/11. Jimmie talade sig varm om sin gamle pokerpolare? och såg tydligen något som exakt ingen annan såg. Det blev bara en svartgul match och minnet av den är att det var en pinsam historia. Marcus Högström var kass.

Sex olika föreningar senare, från Division två till Elitserien, så flyttade han till Djurgården. Där blev han nästan en riktig stjärna. Stadigt över 20 poäng/säsong, proffsspel i både Ryssland och USA, landslagsman. Han spelade med ett obehagligt lugn och var alltid bra mot AIK. Inte helt oväntat hade Jimmie Ericsson rätt. Till slut.

Marcus Sörensen 

Vi funderade länge på om Sörensen skulle nämnas i det här inlägget, eller om han redan var etablerad då han gjorde en ganska märklig flytt till Skellefteå. Men en snabb titt på hans Eliteprospects-sida avslöjade att meriterna dittills bestod av sju elitseriematcher för Djurgården och tre juniorlandskamper.

I Skellefteå gick det dåligt och han lackade ur under en J20-match och drog på sig ett matchstraff. Hem till Djurgården och en osäker framtid. En titt på Eliteprospects idag ger 50 landskamper, fyra NHL-säsonger och 44 poäng under en SHL-säsong. Sörensen blev en helt annan spelare när han lämnade AIK.

Joel Mustonen 

Närmare ett genombrott än vad Mustonen var 2012 går knappast att komma. Center mellan Bud Holloway och Oscar Möller och en spelglädje som hette duga. Det avstannade visserligen, men nästa säsong, tänkte både vi och Joel. Då kom sjukdomarna och hela säsongen spolierades. AIK tappade tålamodet och han drog till Pelicans i SM-liiga.

Ett par år senare återvände Mustonen till Sverige och Örebro. Där och i Frölunda etablerade han sig som en riktig energispelare och låg stadigt runt 15 poäng/säsong. Genom åren har det blivit landskamper för Finland och SM-guld med Frölunda. Något som inte hade blivit av om han hade blivit kvar i Skellefteå.

Lucas Wallmark 

Det var en förhoppningsfull och kaxig Wallmark som lämnade Björklöven och flyttade till rivalen Skellefteå AIK. Här vräkte han in poäng i juniorlaget och fick debutera i a-laget redan som sjuttonåring. Men han ville ha mer, och han ville ha det nu! Den bristen på tålamod gjorde att han säsongen efter sin elitseriedebut lämnade för Luleå.

I Luleå tog han en ordinarie tröja direkt och fick också debutera i Tre Kronor. Vidare till NHL där han hela tiden låg på gränsen till att platsa. Sedan dess har Lucas spelat i både Ryssland och Schweiz och har nog ett ganska fett bankkonto. Exakt noll av sina framgångar har han att tacka AIK för (enligt honom själv).

Oskar Sundqvist 

Måhända är vi orättvisa när vi väljer att plocka med Sunken i det här halvrisiga sällskapet. Han har trots allt vunnit dubbla SM-guld med Skellefteå AIK och gjort 19 poäng på 41 matcher 2014/15. Samtidigt hade vi svårt att se hans storhet och kände mer att han gled med på en räkmacka då övriga truppen bestod av superstjärnor.

NHL-pengarna tackade vi för och tog emot, och tänkte nog snarare att AIK inte skulle vara särskilt intresserade av Sundqvist när han hade floppat over there. Idag har vi facit. Nio NHL-säsonger and counting. Stanley Cup med både Pittsburgh Penguins och St Louis Blues och en av de mest framgångsrika AIK-exporterna.

Marcus Pettersson 

Pettersson har själv nästan bett om ursäkt för sina insatser i AIK. Fyra säsonger blev det för 10-talets Marcus Gustafsson. Han visade upp en extrem valpighet och hade svårt att hantera sin egen kropp. Svag beslutsfattning och ärligt talat så jublade nog många av oss när Anaheim Ducks, helt ofattbart, valde att plocka över honom. För här hade han inte platsat.

Sex helt ordinarie säsonger i NHL talar dock ett helt annat språk än det som just beskrivits. VM-guld finns också på meritlistan. Likaså ett antal fighter, men det som kanske är allra mest uppseendeväckande är att Pettersson faktiskt har ett dubbelt så högt poängsnitt i NHL, jämfört med SHL. 

Linus Andersson 

Frågan är vad som hände mellan Andersson och Skellefteå AIK 2019? På två säsonger hade det bara blivit elva mållösa SHL-matcher och utlåningar till både Kalix och Vita Hästen. Var det AIK som inte trodde på Linus eller var det han själv som lessnat på att tveksamma värvningar som Albin Lundin och Jesper Jensen tilldelades speltid?

Hur som helst så gjorde han succé när han lämnade oss och tog ett år med en större roll i Vita Hästen. 35 poäng där och flertalet SHL-klubbar hörde av sig. Vi tar för givet att AIK var ett av lagen, men vi fick nobben och istället gjorde han en bra säsong i Djurgården, med bland annat tio mål. Karriären lyfte aldrig helt, men han behövde något annat än Skellefteå för att bli sitt bästa jag.

Emil Pettersson 

En riktig prestigevärvning av Lasse Johansson, som knöt till sig Pettersson i konkurrens av nästan varenda sportchef i SHL. Här började han helt okej och från läktaren var vi väl beredda att låta honom växa in i topplagskostymen. Men Emil pallade inte trycket och istället för att knyta näven så flydde han så fort det tog emot.

Sedan dess har vi alla hoppats att hans karriär ska gå åt skogen, men tyvärr blev det inte så. Han låg precis på gränsen till NHL (men vek ner sig). Han har gjort ett hyfsat antal landskamper och får idag ses som en etablerad SHL-stjärna. Det kan inte funka för alla i alla klubbar och matchningen mellan Emil Pettersson och Skellefteå AIK var usel.

Jesper Olofsson 

Det är lätt att klumpa ihop Olofsson med Emil Pettersson, då båda kom hit samtidigt med kravbilden på sig att ta steget till att bli en producerande spelare i ett topplag. 2016/17:s version av Antti Virtanen och Markku Tähtinen, där Jeppe blir den senares motsvarighet då han trots allt bet ihop och spelade ut hela kontraktet.

När han lämnade AIK gjorde han det med viss bitterhet och hoppades på en nytändning i Färjestad. Och så blev det. Två fina säsonger gav ett NLA-kontrakt och där får han anses vara en stjärna. Nu är Olofsson inne på sin fjärde säsong och är inte jättelångt från en poäng/match. Dessutom fem mål på sex landskamper.