I fädrens spår: Vasaloppssöndag med Edwin Hedbergs farsa

Finns det något mer svenskt än Vasaloppet? Jag tror inte det, så bloggredaktionen bestämde sig för att ta en ordentlig skidtur. Ett år av förberedelser och träning skulle bära frukt under den första söndagen i mars. Det är nämligen då som Vasaloppet går av stapeln. Det här projektet hade egentligen ingenting alls med Skellefteå AIK att göra, men ödet ville annat…

Den här berättelsen utspelar sig för ganska precis ett år sedan och inleds med själva bilresan ner till Mora. Ångesten var faktiskt på samma nivå som inför en livsviktig match mot Piteå i Norra Allsvenskan 2003. Hög puls och svårt att få i mig något att äta således. Men eftersom det här är helt ointressant för gemene man så snabbspolar vi.

Lite mysigt var det att tänka på Christoffer Norgren när vi passerade Nordmaling och Albin Eriksson kommer ju från Bollnäs. Väl framme i Mora var den hyrda lägenheten inte på samma höga nivå som Patrik Karlqvists 2016 (Vasaloppet har åkts fler gånger än en). På stan såg jag en Luleå Hockey-mössa och länge trodde jag att det skulle bli det mest hockeyaktiga under hela resan.

Men ack så fel jag hade. 05.30 söndag morgon och jag ställde mig i den långa kön för att ta mig in till fållan för startled 8. Jag hamnade bredvid en man i kön och vi började småprata. Följande konversation utspelades (givetvis var det han som inledde samtalet):

- Är det första gången som du åker?

- Nej, jag har faktiskt åkt fem gånger förut.

- Okej. Jag är debutant. Hur många mil har du fått ihop?

- Ungefär 30. Du då?

- 60-70.

- Då måste du bo på ett snösäkert ställe.

- Östersund. Var kommer du ifrån?

- Skellefteå.

- Jaha. Grabben spelade hockey där ett par år.

- Okej. Vad heter han?

- Edwin.

- Hedberg?

- Ja.

Att påstå att det blev början på en lång och underbar vänskap vore att överdriva, men vi spenderade ett par timmar ihop och hann avhandla både det ena och det andra. Eftersom det inte direkt var en renodlad intervju, så ligger jag ganska lågt med att bjuda på all information som jag fick till mig. Men vi var överens om att det inte gick särskilt bra för Edwin i Skellefteå, och han berättade också att både Micke Lindgren och Jimmie Ericsson trodde mycket på honom.

Vidare berättade Håkan att han via arbetskontakter i Skellefteå hade tillgång till plats i en loge, vilket var skönt efter att ha kört hela vägen från Östersund. På ryggen bar han en Modo-väska med nummer 20 och initialerna EH. En riktig hockeyfarsa alltså. Som dessutom var nöjd och stolt över att Östersund hade säkrat nytt allsvenskt kontrakt för ett par dagar sedan. 

Nåja, timmarna förflöt hyfsat snabbt och mer och mer lämnade vi hockeyn och började fokusera på dagens uppgift. Nio mil skidåkning är ingen lek och med nerverna utanpå skiddräkten behövde vi prata av oss en smula.

- Vad har du för målsättning?

- Jag siktar på under åtta timmar.

- Mitt mål är snabbare än 7.30. Ta rygg på mig i första backen så kanske vi kan hjälpas åt idag.

- Det låter bra.

Starten gick och för dig som inte är bekant med Vasaloppet så inleds det med 1 kilometer mycket lätt stakning innan en 2 kilometer lång slalombacke tar vid. Håkan pilade, likt sin son, iväg med hög hastighet och jag släppte hans rygg direkt. Några hundra meter in i backen kom jag dock upp jämsides och belönades med en klapp på axeln (bilden). Där skiljdes våra vägar åt och vi sågs aldrig igen.

Under färden mot Mora hinner man tänka många tankar och mina kretsade en del kring hockey, AIK och Edwin Hedberg. Skylten med 57 kilometer kvar förknippade jag med Emil Djuse, 43 kilometer med Tomas Surovy och så vidare. 20-skylten blev Hedbergs, trots mördande konkurrens, och under några minuter funderade jag på om man ändå inte var ganska peppad på värvningen av honom, när det begav sig?

Med mindre än kilometern kvar såg jag Smidjegrav på min högra sida. Moras hemmaarena. Platsen där Mora spelade elitseriehockey på vår bekostnad. Jag undrade om Håkan någonsin varit där och sett grabben lira? Jag undrade också var Håkan befann sig nu? Att han hade passerat mig tog jag för givet. Min målsättning på att gå i mål under åtta timmar hade jag misslyckats med och han lät väldigt självsäker angående sitt eget mål.

Hans nummer, 8669 (Olimbs och Danne Petterssons födelseår) hade jag memorerat och skulle kolla hur det gått för Håkan under dagen, när jag kom hem. Det visade sig att jag var tre minuter snabbare upp för slalombacken, att vi var exakt lika i Smågan (första kontrollen), men sen seglade jag ifrån och vann med drygt fem minuter.

Slutet gott, allting gott. En plågsam dag till ända och ett lika oväntat som trevligt möte med Edwin Hedbergs pappa. Återstår att se om han åker igen. Jag gör det inte. Mitt Vasaloppsäventyr avslutades med en tankning på macken i Hörnefors där Magnus Wernblom skrev på ett tvåårskontrakt några veckor före debaclet i Mora. Och även den historien fick till sist ett lyckligt slut.