De tjugo värsta lövarna

Sådant här ska man väl egentligen hålla på med, och då menar vi inte sparka på de som redan ligger. Utan snarare att vi är en Skellefteå AIK-blogg och borde kanske enbart ägna oss åt just Skellefteå AIK. Men å andra sidan så sneglar vi ju ibland på konkurrenter och andra lag. Alltid med ett rejält svartgult perspektiv. 

Björklöven har vi hånat och spottat mot vid flertalet tillfällen och kommer även att göra det idag. Garanterat inte sista gången heller. För det är ju så roligt att driva med de gröngula från Umeå. De försöker och misslyckas, men fortsätter att kämpa på. Löven är ju vår stora antagonist, så det vore direkt felaktigt att inte kasta lite skit på dem då och då.

Och samma gäller för deras fans. Vill de förlöjliga Skellefteå AIK och våra fans så är det helt okej, fastän det är betydligt mycket svårare för deras del naturligtvis. Idag blir det inget utvecklingssamtal med er som inte förstår ”Hata Löven”. Den skivan är redan spelad och de som förstår idrottsrivalitet gör det. Ni andra har det kämpigare. För säga vad man vill om Björklöven och dess supportrar. I frågan om vad som är okej och inte att vräka ur sig mot den andra sidan, är vi nog tämligen överens om.

Men vi är egentligen inte här för att vara överens. Vi är här för att trycka till. Trycka till de allra värsta grodorna. Tjugo spelare som på olika sätt stört och irriterat oss. Antingen genom att hävda sig genom nävar och undermåligt trashtalk. Eller genom att ha turen att avgöra matcher mot oss, primärt under den tiden då styrkeförhållandena var rakt motsatta jämfört med hur det ser ut idag. 

Ingen av spelarna som vi kommer att ta upp önskar vi hade spelat i AIK (även om en har gjort det), utan snarare är de flesta klappkassa, men har på något vis ändå lyckats irritera. Vi kör ingen ranking, utan de får komma i flock. Anledningen till det är att det här inlägget tyvärr också kan tolkas (från deras sida) som hyllningar, och ingen ska då få glädja sig åt att vara utsedd till det största svinet.

Skulle någon gröngul ha kapaciteten att göra motsvarande lista över AIK:are hade ju garanterat Pär Mikaelsson, Jimmie Ericsson, Lasse Marklund och Dick Andersson varit med. Vi hade sett det som hedersomnämnanden, att dessa spelare hade lyckats komma våra värsta motståndare under skinnet. Så egentligen borde kanske det här inlägget aldrig skrivits, men nu har vi satt båten i sjön och alltid retar det ju någon utan distans. 

Det märks för övrigt tydligt vilken era som är starkast för mig. Väldigt få från Lövens starka 80-tal. Desto fler från AIK:s svaga 90-tal. Ni som levt längre ser nog på saken på ett annat sätt. 

Alexander Beliavski 

Vi börjar med han som ställde till det mest för oss under nästan hela 90-talet. Sasja provade Frölunda, men floppade hårt. Då blev han rädd och återvände till Umeå med svansen mellan benen. Resten av karriären ägnade han åt att vara en jättefisk i den lilla dammen Division ett Norra och primärt förstöra för oss. Jag ångrar redan att jag ens kom på idén till det här inlägget.

Johan Boman

Så hette ingen bra hockeyspelare någonsin. Stor, tung och ganska obegåvad ute på isen. Ändå har vi vaga minnen av en orimlig mängd mål mot oss. Likaså några skärmytslingar mot Håkan Strömqvist. Notera att vi inte sjunker så lågt att vi googlar fram statistik och annat. Det här inlägget handlar endast om känslor. Negativa sådana.

Lars Briell

Fenomenet att tro att man är bättre än vad man egentligen är... Något som exempelvis Johan Harju och Janne Sandström har förfinat, men Briell är inte långt bakom. När Umeå Arena nyinvigdes vann Löven mot AIK och Briell gjorde hattrick. Garanterat kom han in i omklädningsrummet och tyckte att det väl inte var helt orimligt, att det var på den nivån han var. Nej, Lars det var det inte. Du var egentligen usel, men hade en otrolig bonntur genom hela karriären.

Peter Edström

Var man en av initiativtagarna till det stora slagsmålet när vaktmästaren släckte lyset, så är man given på den här listan. Även om Edström i sanningens namn mest agerade boxningssäck till Kjell-Arne Wikström och hans hårda nävar. I övrigt har vi egentligen inte värst mycket emot honom, bortsett från att han representerade en otrevlig förening.

Niko Halttunen 

Vi vill minnas att Niko Halttunen var en supporterfavorit i Umeå. Vi vill också minnas att han drog på sig otroligt många utvisningsminuter. Båda de sakerna hade även Håkan Strömqvist snappat upp. Således bestämde på han sig för att ta saker i egna händer och spöa upp finländaren under en derbymatch. Mycket trevligt att Håkan visade var skåpet skulle stå.

Jonas Hedberg

Halttunen stod då åtminstone upp för sig själv när det blåste snålt. Annat var det med Jonas Hedberg som på ett Jämtinskt sätt gömde sig bakom domarna efter att själv ha delat ut den första smällen. Oftast en lös smäll, men ändå irriterande på grund av en osympatisk uppsyn. Ingen annan (förutom en) på den här listan agerade med samma enorma ynklighet.

Santeri Heiskanen 

Santeri Heiskanen var väl rätt korkad och därmed lätt att reta upp. Under en match säsongen 2001/02 ägnade Mattias Nilimaa en hel period åt att göra just det. Till slut fick Heiskanen nog och beslutade sig för att köra över Nille. Matchstraff blev följden, efter en "tackling" som kunde ha avslutat Nilimaas karriär. Att spela hockey var däremot lite svårare.

Alexander Hellström 

Som liten grabb satt Acke framför TV:n och såg pappa Johan flirta helt öppet med Roxana på Robinsonön. Möjligtvis är det fortfarande den undertryckta ilskan som gör sig bekant när det slår slint. Nu ska vi väl inte påstår att Hellström var en särskilt vass fighter, men ändå betydligt mycket bättre sådan än vad han var på att spela hockey. Vi är ganska säkra på att det fanns intern vadslagning i AIK:s omklädningsrum kring vem som kunde förnedra honom allra mest.

Jörgen Hermansson 

Här blir det väl egentligen mest lyteskomik. Hermansson hör kanske inte hemma på den här listan, men han var en av lövenspelarna som hade ett stort ansikte och klumpades kanske ihop med Lars Briell och Jesper Jäger på så vis. Vårt enda bestående minne av Jörgen Hermansson är när han blev totalt ifrånåkt av Fredrik Öberg i en duell från vår defensiva blålinje. Öbba skrinnade sig, långsamt, helt fri och gjorde mål.

Roger Hägglund

Vi ska inte på något vis raljera över Bullens dödsolycka. Det är naturligtvis ingenting som vi önskar vår värsta fiende. Istället ska vi lägga allt fokus på vad som skedde på isen. Det finns tillräckligt mycket sådant material för att ta plats här. Under många år så pratades det om honom i Skellefteå, som det pratades om Kjell-Arne, Rolle eller Lasse Marklund i Umeå. Också inblandad i den stora fighten. Fick där ta emot stryk av Rolle Stoltz.

Tomi Hämäläinen

Det blir väldigt uppenbart för mig hur mycket jag led under början av 00-talet. Naturligtvis borde Tore Öqvist, Mikael Andersson eller Hasse Edlund gå före marginalspelaren Tomi Hämäläinen. Men att se matcherna mot Löven runt 00-talet och se rätt kassa spelare jubla, medan våra klasspelare deppade, var obeskrivligt tungt. Tomi Hämäläinen halkade nog bara med på grund av det.

Ric Jackman

Desto tydligare vad Jackman gör på listan. Den tuffa kanadensaren som fick tokstryk av Magnus Wernblom inför en kokande ståplatspublik i Skellefteå Isstadion. I övrigt var han allmänt störig och NHL-dryg, vilket Wernblom naturligtvis noterade och gjorde både oss och honom själv en stor tjänst.

Jesper Jäger

Ansiktet utåt för den tunga tiden. Även Jäger hade en sådan tilltro till sin egen förmåga att han spelade ganska långt över sin egentliga kapacitet. Måhända grundade det sig i när hela svenska hockeyfolket, ironiskt, gick samman och röstade in Jesper till Elitseriens All Star Team-match (ett kortlivat jippo). Han trodde i sin enfald att omröstningen var på riktigt och höjdes kanske av det. Vi får heller inte missa slashingen som Magnus Wernblom delade ut med tillhörande citat "Det är svårt att hoppa och landa i högklackat". Citatet kanske inte flyger så här 20 år senare, men det kändes mitt i prick just då.

Christian Lechtaler

Bara att se Lechtaler åka in på lineupen med fladdrande Stureplanshår och dryg uppsyn gjorde att man spydde inombords. Att speakern sedan uttalade namnet "Krischan" gjorde inte att man kände sig mindre less. Lagkapten, härförare och helt omedveten om hur mycket bättre AIK skulle bli om bara ett par år. Men på den lånade tiden som han levde så såg han sig som en stjärna.

Per Ledin

När du läste att Jonas Hedberg betedde sig på ett ”Jämtinskt sätt”, så kan det inte varit en jättelång tankebana till Per Ledin. Fega stackare som gömt sig efter att ha delat ut en tjuvsmäll. Vi har tidigare i inlägget uttryckt oss kritiskt om diverse spelares kvaliteter, men i det här fallet kan vi vara helt ärliga; Ledin var jättedålig under sina år i Björklöven.

Tobias Lundström

Under de tyngsta åren var det ganska många motståndarmålvakter som utan större ansträngning iklädde sig rollen matchvinnare. Tobbe L var inget undantag, utan lyckades stå på huvudet vid ett antal tillfällen. Men visst var det något med honom även utanför isen?

Steve Potvin 

Borde ju aldrig ha spelat i Skellefteå, men just när han kom var det givetvis roligt att ha plockat våra antagonisters bästa spelare, bara för att vi kunde. Steve var inte alls särskilt osympatisk, men avgörandet i playoff 2002 väger tungt. Just när vi trodde att vi hade tagit oss förbi, slog Löventuren en sista gång, signerat Steve Potvin.

Daniel Rahimi 

Genidraget att trycka upp en pappfigur föreställandes Rahimi under pandemisäsongen är värt ett hederspris. Rahimi känns som den siste lövaren som besitter äkta derbykänslor och således också den sista som vi stör oss rejält på. En otroligt vårdslös spelare som har ett negativt rykte i hela hockey-Sverige.

Upphovsmakaren bakom pappfiguren hörde av sig och skickade in bilden. 

Rozenthals

Det spelade ingen roll vad de plockade in under en tid. ”Nej men om vi skulle värva in ett par blonderade fransmän. Det blir säkert bra.” Tvillingarna Rozenthal var inte direkt irriterande och inte heller superbra, men de får symbolisera en tid då ALLT studsade i gröngul riktning, medan pengarna bara rann. Vilket alla i Umeå blundade för.

Johan Åhlén 

Kom väl direkt från Teg och lyckades omgående. Lyckades prestera mot AIK, alltså. En ganska dålig forward som försökte vara en energispelare och retsticka. Många utvisningsminuter, men inte så mycket mer. 

Tack för den här säsongen, Löven!