Att göra maxinsatser

Nu pratar vi inte om att dra i sig ett superskrov på Max hamburgerrestaurang 02.30 en lördagskväll. Insats på Max? Ja. Hockeyrelaterat? Nej. Även om det faktiskt vid ett tillfälle för några år sedan skickades en bild till bloggen, på Albin Sundsvik, som gjorde ganska precis det. Tryckte skrov på Max sent en kväll, alltså.

Den maxinsatsen som vi tänker på är på ett sätt trevligare, men den håller inte på lång sikt. Nämligen att göra en maxinsats på isen. Borde man inte göra det varje kväll? kanske någon tänker. Men det är omöjligt. Åtminstone den typen av maxinsats som vi syftar på. Vi gör en resa bakåt i tiden för att illustrera vad vi är ute efter.

November 1999. AIK har varit iväg på en liten roadtrip och förlorat mot både Huddinge och Nyköping. Nyköping är väl okej att förlora mot, med alla deras bjässar, men Huddinge? Garanterat en ganska loj insats, där man försökte sätta fart mot slutet av matchen, men forceringen uteblir. Torsk mot ett bottengäng och ett irriterat snack i omklädningsrummet efteråt.

Redan på uppvärmningen matchen efteråt spelades Thin Lizzys ”Boys are back in town” och det syntes att laget var extremt taggat. Sundsvall var inget oslagbart gäng, men samtidigt visste vi inte hur djup AIK:s formsvacka var. När matchen äntligen kom igång fanns det ingen nåd. Mikaelssons kedja satte ett tryck som inte ens Berlinmuren hade pallat.

Första utvisningen för Sundsvall kom direkt. Mål i powerplay och sedan fortsatte kvarnarna bara att mala. En klassisk AIK-inledning och när krutröken hade skingrats och det var dags för paus stod det 3-0. Enkel seger och ett konstaterande att formsvackan var kort. Förmodligen är det svårt att se problemet med det här. Vinst och klang och jubelföreställning kan väl aldrig vara fel?

Problemet är nästa match. Boden borta. Det är omänskligt att lyckas uppbåda samma energi som senast och risken var relativt stor att det skulle bli en ny förlust och var stod man då? Det här var ett vanligt fenomen under hela 90-talet och början av 00-talet. Oerhört förknippat med Pär Mikaelsson och hans bultande svartgula hjärta.

I takt med att AIK blev bättre försvann nästan det här fenomenet. 2005/06 plockades de allra bästa prestationerna fram i de riktiga toppmötena och inte för att panikartat spänna musklerna för sin egen och fansens skull. Laget blev bättre på att hushålla med krafterna över hela säsongen och även om de där maxinsatserna var charmiga så tydde det på en viss mognad att stå över sådant.

När Elitserien kom så dröjde det länge innan vi återsåg det här. Egentligen inte förrän säsongen 2016/17, då Skellefteå AIK gick från att dominera ligan till att vara ett mittenlag. Då hände det att en losing streak ledde till en maxinsats (alltid på hemmaplan). Naivt tänkte vi då att, ”det här är lagets rätta nivå, nu vänder det.”.

Så var det givetvis inte. Redan nästa match var det furiösa tempot och de tokfokuserade blickarna borta. Och det är ju inte så konstigt. Tänk dig brevbäraren som kör 90km/h hela arbetsdagen och med våld knövlar in breven i lådorna för att det ska gå fortare. Tänk dig snickaren som skruvar trall, vansinnigt snabbt utan minsta misstag, men som samtidigt koncentrerar sig så mycket att huvudvärken kommer som ett (av brevbäraren inknövlat) brev på posten.

Man måste alltså hitta ett effektivt arbetssätt som leder till ett gott resultat över tid. I grundserien har man naturliga toppar och dalar, men det ska inte behöva leda till totala urladdningar i en, i sammanhanget, betydelselös match. Tyvärr är väl det som vi menar att det ska vara ett ganska monotont malande genom grundserien. Ett malande med hög kvalitet och extra insats i vissa matcher som är viktigare, men inga maxinsatser.

Vi har i alla fall identifierat varför det blir så här. Både under de tunga åren i ettan och Allsvenskan, samt under Micke Lindgrens regim. Maxinsatserna har kommit sig av att den egna självbilden säger ”topplag”, medan verkligheten säger strax under toppen. Men tror man sig vinna de flesta matcherna så infinner sig kanske paniken vid dubbla förluster mot Linköping och Brynäs. Då känner man att man bara MÅSTE slå Malmö hemma och dyngladdar till den matchen. 

I den perfekta världen, den med känslor, dårskap och rallarslagsmål, då omfamnar man en maxinsats. Den är helt underbar där och då och den ger upphov till stora förhoppningar. Känslor idag är väl snarare något fult. Det kan leda till avstängningar och kvartssamtal med SHL. Men i långa loppet är maxinsatser av ondo, om man nu ska vara ett topplag och vinna. 

I slutspelet senast såg vi antydan till de här maxinsatserna, både mot Rögle, Örebro och Växjö. Det vill säga att man hamnade i en situation (underläge från början i alla matchserierna) där man blev tvungen att maxa. Mot Rögle och Örebro gick det bra, då AIK var så pass mycket bättre, men inte mot Växjö.

Där försökte sig AIK på en riktig maxinsats i den fjärde matchen, men Lakers gjorde precis vad man som motståndare ska göra då. Stängde ner mittzonen, drog ner på tempot och tog ledningen. Pyspunka på hela ballongen och en svår mental uppförsbacke. Att maxinsats-vinna mot Sundsvall gick bra, men AIK behöver hitta andra metoder för att vinna mot cyniska topplag. 

Samtidigt är det lätt att vara efterklok. Hade vi fått utdelning och det hade blivit 2-2 i matcher, hade det här inlägget kanske varit en hyllning till en insats där man blåser på från början och hoppas på utdelning, vilket i så fall förlänger och förstärker den höga energikurvan. Kontentan är i vart fall, att om AIK börjar göra maxinsatser under serien har vi inte ett lag för guld. Slow and steady wins the race.