Del två i den här miniserien innebär en helt annan nivå, på många olika sätt. Förväntningarna på den här trion var inte alls på samma nivå som den upphaussade (tilltänkta) förstakedjan 2006. (Se tidigare When we were Kings-inlägg.) Det här var en uttalad tredjekedja i ett lag som förväntades landa på undre halvan av tabellen. Vi hade tyngre namn som skulle producera mål och poäng.
En annan skillnad jämfört med 2006 var att AIK hade klättrat några pinnhål och befann sig på en lite högre plats i hierarkin, vilket innebar att det inte fanns en desperat kravbild på leverans. Den tredje och största skillnaden är att Virtanen, Tähtinen, King bara var kungar på förhand. Verkligheten blev en annan… Dagens tre lirare hade en helt annan kurva. Breddkedjan blev en av Elitseriens allra bästa kedjor, när vi nog hade varit nöjda om de hade hållit spelet uppe hyfsat och petat in något mål då och då.
Men var de verkligen vår tredjekedja? Ja, på pappret och inför säsongen sågs de så. Med facit i hand var de bättre än så. Vi tar oss en titt på hur AIK ställde upp de tre första kedjorna 2008/09.
Dimitrakos - Moran - Månsson
McDonell - Forssell - Söderberg
Koskenkorva - Karlsson - Söderström
Dessutom hade vi Jimmie Ericsson, så bredden var enorm. Men inget snack dock om att dagens trio var den tilltänkta tredjekedjan.
Vi kommer under återstoden av inlägget att fortsätta betrakta dem som just en tredjekedja. Det är just det som byggde hypen. Rent poängmässigt såg det ut så här:
4. (interna poängligan) Gabriel Karlsson, 13+17
5. Christian Söderström, 14+15
8. Kimmo Koskenkorva, 10+14
Gissa hur många av de målen som gjordes i powerplay? Fem! 32 mål i spel fem mot fem. Av forwards var det bara Niko Dimitrakos som var inne på fler framåt (även Moran inne på fler än Koskenkorva) i spel med lika många spelare på isen. Av forwards var det bara Anders Söderberg som hade färre utvisningsminuter. Vi kan rabbla hur många siffror och anledningar som helst, som bekräftar att det här var Elitseriens överlägset bästa tredjekedja.
Det här var första säsongen (med facit i hand) när vi inte behövde snegla ner mot Kvalserien. AIK:s främsta signum var omställningarna. Spelarna flög och kombinerade sig fram genom mittzonen. De offensiva tyglarna var löst hållna. Strikt i defensiven, men efter rödlinjen så har det kreativitet som gällde. Målen som den här kedjan gjorde var sällan efter att ha haft ett långt tryck i offensiv zon. Kontringar, omställningar och kreativitet. Kedjan hade ett magiskt stäm hela säsongen.
Kreativast av alla var Christian Söderström. Kimmo bidrog med speed och Gabbe var kloka gubben som städade upp bakom de två yrvädren. Den här säsongen är en av de roligaste någonsin. Någonstans mitt mellan det konstanta paniktillståndet och känslan av att vi faktiskt var ett topplag. AIK spelade rolig hockey och roligast av alla var Crippe, Gabbe och Kimmo.
Som du har förstått så blandar vi både minnen och känslor med figures and facts. Med tiden kommer minnena, kanske inte falna helt, men åtminstone minska i styrka och då krävs det också att vi tar till statistik för att du som glömt eller kanske inte var med ska få ta del av den här fantastiska trions säsong. Vi ska titta på vad var och en av dem presterade.
Christian Söderström
Yrvädret Söderström slog både personligt mål och assistrekord i Elitserien. Hans plusminus (+14) innebar en sjunde plats i hela serien. Vare sig förr eller senare var han i närheten av de siffrorna. I slutspelet vann han interna poängligan och under grundserien gjorde han flest Game Winning Goals i laget.
Gabriel Karlsson
Gabbe satte en rad personliga rekord den här vintern. Aldrig någonsin gjorde han fler mål och fler assist än vad han gjorde 2008/09. Personligt plusminus-rekord (+14). Han tekade 56.90, klart bäst i laget och var Elitseriens sjunde bästa tekare. Två SHG och flest short handed-poäng i hela serien.
Kimmo Koskenkorva
Den svagaste länken i kedjan var egentligen snabbskrinnande Koskenkorva, men samtidigt blev det han som lämnade det mest bestående intrycket med det avgörande målet i kvartsfinalen mot Linköping (alla tre var på isen. Kimmo slog även han personliga rekord på alla fronter, men siffrorna var blygsammare.
Hela den här säsongen kröntes av Kimmo Koskenkorvas episka suddenmål. Det blev också den enda säsongen tillsammans för den här trion. Gabriel Karlsson ville närmare familjen och flyttade till Timrå, medan Koskenkorva inte fick nytt kontrakt. Och kanske är det just för att det bara blev en (extremt lyckad) säsong som minnena av den här kedjan är så ljusa.
Kommentarer
Skicka en kommentar